The new deal

Den här sommaren och ledigheten är så skön - inte minst för att det ger mig möjlighet att ta tag i saker som har prioriterats bort, men ändå legat och gnagt. Jag har till exempel beställt nya glasögon (!), fört bort färdigsorterade kläder till loppis och börjat röja här och där i lådor som legat orörda sedan vi flyttade för fyra år sen (eller flytten före det...) Försöker få heimani i skick, helt enkelt - det måste ju vara en guldinvestering inför hösten, som jag är ganska säker på att kommer att bli mer eller mindre stressig.

Men något som är kanske ännu viktigare är att jag äntligen tänkt ge mig själv en spark i baken med mat och träning. Det senaste året har jag varit en riktig soffpotatis, till och med för att vara... jag. I höstas insåg jag att våra vardagar skulle bli mer fartfyllda än tidigare eftersom jag gick upp lite i arbetstid (till nästan heltid) samtidigt som A&E började ha en del fritidsaktiviteter som krävde skjuts. Då bestämde jag mig för att ge mig själv "ledigt" från träning - inte så att jag medvetet planerade att sluta röra på mig helt, men jag bestämde mig för att inte ha dåligt samvete om det inte rymdes in någon träning i mina vardagsveckor. Och det gjorde det inte. För det är ju det som händer när något prioriteras ner - det är alltid något annat som fyller upp vartefter!

Det visade sig att ju längre det gick med bortprioriterad träning, desto högre blev tröskeln. (Förstås!) Mot slutet av läsåret gjorde jag inget annat än gick på långpromenad med en kompis med mycket oregelbundna mellanrum, samtidigt som jag kände mig svag, stel och osmidig. Jag hade (okej, har fortfarande) ont i ryggen och axlarna och väger för tillfället mer än jag någonsin gjort utan att vara gravid eller babymamma (tror nästan jag måste skriva ett eget inlägg om vikt trots allt). Inget vidare resultat, alltså! Nu vet jag faktiskt inte om det ändå kanske var nödvändigt - kanske hade jag blivit helt sönderstressad i höstas av att försöka klämma in träning också i våra välpusslade vardagskvällar? Ett vet jag i alla fall - nu har jag testat. Ett läsår med minimal motion. Nu vet jag hur det känns i kroppen, och kan ha det som referensram.

Behöver jag säga att det börjar vara dags att förändra en del rutiner? Det kan inte finnas något bättre tillfälle än sommarlovet! Början av sommaren gick snabbt - det var mycket på gång, sedan for vi till Sverige och plötsligt var det midsommar. Men i midsommarhelgen kom Matias och jag högtidligen överens om en New Deal. Förutom att vi ska försöka få in en del bättre matrutiner (vilket är en extremt otacksam uppgift här, där barnen helst skulle äta korv och plättar varje dag!!) bestämde vi oss också för att få till nya träningsrutiner. Själv ska jag framför allt börja gå på minst ett lett pass/vecka, gå på 1-2 långpromenad och däremellan också ta nån minilänk (har en 1,7-kilometersrunda som går för snabbt för att kunna bortförklaras) och träna småpass framför Youtube (jag gillar Yoga with Adriene och Popsugar Fitness).

Nu har vi visserligen hållit på mindre än en vecka, men jag tror faktiskt det kan funka - dels för att det här är en förändring som jag gått och känt i flera månader att är nödvändig, dels för att jag vilka mål jag har. Jag kommer inte att springa några maraton, och knappast något 10-kilometerslopp heller. Någon atletisk kropp lär jag aldrig få, och har noll tävlingsinstinkt. Däremot vet jag att jag vill känna mig stark och smidig, jag vill ha en rygg och axlar som inte spänner och värker, jag vill få bättre hållning, jag vill gå ner 5-6 kg i vikt, jag vill ha något som liknar en midja, jag vill skapa en rutin där träning hör till vardagsveckorna lika mycket som att tvätta håret eller tanka bilen. Min referensram är faktiskt 2009, när jag hade köpt ett (dyrt!) medlemskap på ett fint gym och tyckte jag behövde få valuta för pengarna... en vanlig vecka då tränade jag ett pass Bodypump, ett pass Bodybalance och oftast nåt till. Jag var inte atletisk då heller, men i bra form för att vara jag. Det, eller något ditåt, är mitt mål. (Den perioden varade alltså bara ett halvår, sen blev jag gravid och så flyttade vi och så... har jag aldrig haft så regelbundna träningsvanor efter det.)

Jag har börjat ganska bra den här veckan, om jag får säga det själv, med både minilänk, långpromenad i Vasa och lite Youtube. Men idag fick jag äntligen ändan ur vagnen och gick på ett pass Bodypump. Det är fånigt, men jag var nästan nervös när jag plockade fram redskapen och väntade på att klockan skulle bli 10... men det gick bra. Det var till och med roligt! Jag imponerade knappast på någon med mina vikter, men lite imponerade jag på mig själv i alla fall. Jag tror faktiskt det får bli ett stående inslag i min nya rutin - jag vet ju från förr att jag brukar tycka om det och att det kan ge resultat, så varför inte?