Det är den tiden på året när det är dags att knyta ihop ett läsår och dyka in i sommarlovet. Nästan varje år är det någon här i familjen som har något nytt att se fram emot till hösten och jag är så motsatsen till happy-go-lucky att jag själv också känner hur det är lite jobbigt nu i brytningsskedet när min sjuåring våndas över att bara ha en dag kvar på förskolan han tyckt så mycket om. Eller att jag har lämnat min sista gång på småbarnsavdelningen Katthult - som vi också har tyckt så mycket om.
Och jag kan inte låta bli att skriva ett ode (dock utan versmått) till vår fina småbarnsavdelning. Josef skulle börja med dagvård när han var bara elva månader och jag ifrågasatte ungefär varje dag i slutet av den sommaren om jag hade gjort rätt som tackat ja till mitt nya (nuvarande!) jobb och skulle låta min baby vara borta på dagarna. Han hade inte ens börjat gå ännu! Men jag tröstade mig med att han skulle mjukstarta tillsammans med storebror hos en familjedagvårdare med en pytteliten grupp. Ända tills två veckor innan skolstart, när vi fick reda på att familjedagvårdaren skulle sluta och vi skulle få en dagisplats istället. Panik! Jag föreställde mig en röjig, härjig plats ingrodd med snor och tjockt med barn som snubblar över varandra.
Jag önskar att jag kunde berätta för mig själv i augusti 2015 hur bra det skulle bli. Under de här två läsåren har vi från början till slut varit fullständigt trygga med att lämna Josef där, och de gånger han protesterat mot att lämnas kan lätt räknas på en hand. Atmosfären har varit lugn och trevlig när vi lämnat eller hämtat, de gör roliga saker och personalen har varit superb med barnen. (Det här året har vi ju dessutom haft lyxen att min syster jobbar på just den avdelningen, men även utan henne har vi känt att Josef varit i trygga händer!) Det har glittrat i ögonen på honom när han fått höra att det är dagisdag så till den milda grad att vi haft dåligt samvete för att vi pusslat ihop till den lägsta nivån av dagistider nu i vår...
Imorgon har vi sista dagen på den avdelningen och det känns lite som att lämna en mjuk och trygg bubbla. Inte bara halva småbarnsgruppen, utan dessutom moster Amanda flyttar upp till samma storbarnsavdelning till hösten, så det blir säkert bra trots en större grupp. Men avdelningen vi lämnar har en speciell plats i mitt hjärta! Tack för de här två åren!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar