No more

Jag hade verkligen tänkt att jag inte ska kommentera fler terrordåd nu. Jag grät för Manchester och jag måste tvinga mig att läsa om de koptiska kyrkorna som attackerades i Egypten. Men jag skrev ingenting om det i bloggen. Det ville jag inte göra fler gånger.

Men så blev det juni, och jag blev nästan bubbligt glad när Facebook påminde mig om att det är exakt två år sedan jag tog min familj och flög till London. Den 3 juni 2015 vaknade vi till vår första dag i England, vi checkade ut från hotellet och tog tunnelbanan till Towern. Vi var upprymda och glada för storstadspulsen, äventyret och vackra Tower Bridge med det spännande glasgolvet. Efter att ha utforskat bron tog vi en långpromenad till tågstationen där vi skulle ta ett tåg till Isle of Wight. På vägen spanade vi in folklivet, gick förbi Borough market och bongade coola väggmålningar. Vi inledde vår resa med en väldigt rolig halvdag i London och brukar prata om den då och då.

I morse när jag vaknade fick jag veta att det hänt något helt annat den 3 juni 2017. (Läs här.) Mellan Tower Bridge och London Bridge är det mindre än en kilometer och tanken på att det skedde ett terrordåd (får vi förmoda, även om det visserligen inte bekräftats ännu) precis där jag gick med mina barn exakt på dagen två år tidigare gör mig kall.

Det alla kloka människor säger nu är att vi inte får böja oss för ondska och terror. Jag undrar hur? Om det betyder att leva vidare precis som förr så har jag misslyckats. Skulle jag ta med mina barn till en Tower Bridge idag? Nej. Det skulle jag inte. Jag ber och hoppas av hela mitt hjärta att det här är en våg som snart ebbar ut, men det vet vi inte. För två år sedan ägnade vi inte risken för terrorattentat en tanke när vi planerade vår resa - jag var nervös för att tappa bort något envist barn i trängseln, men jag tänkte inte överhuvudtaget på risken att någon med vett och vilja skulle attackera ett turistmål, en bro eller lokaltrafik. Det skulle jag göra idag. Betyder det att jag böjt mig? Kanske det.

Men om det att inte böja sig innebär att fortsätta tro människor om gott, att undvika splittring och hatprat och att se skillnad på terrorister och vanliga människor som flytt undan dem - då har jag inte böjt mig. Och det tänker jag inte göra heller.

Nu önskar jag bara fred på jorden. Amen.