På vift i Seinäjoki

Och på tal om att vi haft ett späckat sommarprogram kom jag ju på att jag har ett halvfärdigt inlägg från bostadsmässan också - det var alltså förra tisdagen som vi lämnade barnen i Överpurmo och själva stack iväg till Seinäjoki. Så bra dag! Jätteroligt att göra något bara vi två, jätteroligt att spana in inspirerande hus och jätteroligt att dissa mindre inspirerande hus!

(Bara mobilbilder den här dagen... har blivit lat sedan jag skaffade en telefon med acceptabel kamera!)

 

 

Tidigare när vi varit på bostadsmässor har inredningen ofta varit ganska likriktad, med rena linjer och vitt och grått och stora ytor. Den här gången tyckte vi faktiskt att det märktes att mässan hade satsat lite extra på hantverk - åtminstone de första husen vi gick in i var lite mer personliga, så vi fick ett bra första intryck! Vi fick inga storslagna idéer, men blev faktiskt lite inspirerade att fortsätta med vårt renoveringsprojekt i snigelfart. Fotade en och annan inredningsdetalj som vi tänkte sno!

   

Jag kan förstå att det är många som byggt sina drömhus i mässområdet. Min stora invändning var samma som alltid på bostadsmässan - HUR kan man smälla upp stora, vackra hus praktiskt taget PÅ varandra? Bilden ovanför är tagen på balkongen till ett hus som hade fantastiskt fina uteplatser, typ på alla sidor av huset och både i marknivå och på andra våningen. Men var vi än stod så stirrade vi rakt in i någons köksfönster... Det förutsätter att man verkligen gillar sina grannar! (Eller så är det bara jag som är lite hemlig av mig.)

Vissa hus var det köer till, men överlag var det ganska behagligt på mässområdet. Ingen desto värre trängsel, inte för varmt, inte för kallt... bra dag, helt enkelt! Enligt systeryster lär det ha varit varmt och kvavt igår, det lät mindre trevligt.

 

Och så måste jag ju lista våra inofficiella trendspaningar:

- Ribbstolar i vart och vartannat barnrum. Vill också ha! Vet bara inte var vi skulle få den att rymmas.

- Det är tydligen totalt ute med duschskåp och -väggar. Låt vattnet flöda fritt bara!

- Kök på andra våningen. Jag är lite tudelad. Å ena sidan var det ofta väldigt luftiga, vackra kök/allrum, men å andra sidan blir det ju lite opraktiskt + att första våningen ofta kändes trist och trång med bara smårum.

- Träpanel i 3D-mönster fanns i flera hus. Jag gillade! Det där mysiga med sjutti- och åttitalspaneler, men modernare. (Finns på första bilden och bilden här nedanför.)

- 3D i taket i flera sovrum också. Där blev jag inte lika förtjust, för oftast kändes det bara väldigt bling-bling. (Inga bilder av det.)

- Och vi hittade vår kökstapet i ett kök! (Passar mycket bättre i vårt kök, tycker jag - hehe. Matias stod för övrigt och stirrade på köket hur länge som helst när jag bad honom se om han känner igen nåt. Han såg inte tapeten. Vet inte hur vi ska tolka det - det var ju faktiskt han som tapetserade vårt kök..?)

Ja, och så hittade jag den perfekta soffan till vårt småningom nyrenoverade vardagsrum. Synd bara att den... tja, kostar pengar och så.

Annars gillade jag att se att ett par (eller åtminstone ett?) hus hade inrett med välfyllda bokhyllor, och Matias tyckte att det allra roligaste var att bonga slarviga lister och badrumsgolv som sluttade åt fel håll. Och dagens bästa var glassarna vi åt när blodsockret höll på att sjunka för lågt. Jag var övertygad om att vi på sin höjd skulle komma igenom hälften av husen, för alla hus började flyta ihop i en enda röra och jag hade helt tappat sugen. Men pling! Köp en massiv lösglass åt mig och sätt mig på en bänk en stund, så är energin på topp igen!

 

As good as it gets

Det här är så bra det kan bli. Jag är ingen hemmakatt egentligen, men just nu skulle jag vara fullständigt nöjd med att tassa runt här hemma ända fram till skolstart. Plocka jordgubbar, cykla med storbarnen, läsa, gå barfota hela dagen, äta i trädgården.

En stor del av sommaren har jag varit om inte stressad, så åtminstone ganska speedad. Vi har haft fullspäckat program de flesta veckor, renoveringen av vardagsrummet har suddat på i sakta mak och resten av huset har sett ut därefter. Dessutom tog det betydligt mer tid än jag hade räknat med att vara med och arrangera Tillsammanslägret på Humle i början av juli (roligt ändå - kommer definitivt att göra om det). Det har varit så gott som bara roligt sommarprogram vi haft, så jag klagar inte, och det är inte heller något jag kan komma på att jag hellre hade lämnat bort. Men ändå är det ju ganska mycket ståhej kring oss, även när vi "bara" är hemma... Så jag njuter verkligen av att känna mig fullständigt avslappnad idag, i synnerhet när jag råkade få lite tid alldeles ensam nu på kvällen. Det skadar inte heller att vädret är enastående skönt. Även om jag i princip gillar  årstidsväxlingarna i Finland skulle jag inte ha något emot att byta ut åtminstone ett par månader av mörker och kyla mot... det här!

Men jag kommer ju faktiskt inte att tassa runt och äta vattenmelon i min trädgård tills skolan börjar, vare sig jag vill eller inte. Vi har ju vår sedvanliga fjällresa på kommande, och även om jag känner att jag har svårt att slita mig från sommaridyllen utanför min dörr blir det säkert bra det också. Även om det utlovas regn och typ elva grader i Vuoggatjålme lagom tills vi anländer. Hm. Vi hoppas på att vädersajterna har fel, det har ju hänt förr den här sommaren!

Med mina kids

  

Här är dagens minst nyskapande sanning: det är så roligt att umgås på tu man hand med barnen! De är för all del fina i flock också, men de kan vara så väldigt... mycket extra allt. En och en lugnar de ner sig och verkar alltid minst ett år mognare än de gör när vi alla är tillsammans i en enda röra. Idag inledde Arvid och jag Jakobs dagar med att cykla in till stan och gå på storloppis i strålande (!) sol. Så kul! På eftermiddagen var istället Arvid på simskola, så då gjorde Edvin och jag jordgubbssmoothies till mellanmål och satt och njöt på terrassen. Det är ju bra att de har sällskap av varandra, men tumistiden med dem behövs också.

Bilderna är från i fredags, när jag tog med båda storbarnen på sommarteater - Alice i Underlandet. (Rekommenderas varmt! Färgglad och rolig föreställning, kanske den bästa jag sett i Purmo! Tre föreställningar kvar, tror jag. Boka här!) Utflykter med två barn som jag ibland inser håller på att bli stora och ganska kloka, sånt är också roligt.

Och på tal om med alla, med något och utan barn: i morgon ska Matias och jag göra något alldeles oerhört - vi ska sticka iväg alldeles på egen hand till Seinäjoki. I Åbo skickade Jenny och Kittan iväg oss för att äta ute på tu man hand efter att vi hade barnvaktat åt dem när de sprang halvmaraton (det har jag visst inte bloggat om?), och då tyckte jag först att äääh, vi har ju precis varit flera dagar i Bremen... Sedan slog det mig att vi faktiskt var tre i Bremen, och en av oss var en ganska dominant ett och ett halvt-åring. Även om det var enklare än att ha med en än tre var det inte direkt barnfritt... 

När vi började tänka efter insåg vi att vi inte hade skaffat barnvakt för att t.ex. gå ut och äta tillsammans sedan Josef. Alltså vad?! Jag som ändå inbillar mig att vi har varit ute på vift en del, men när jag tänker efter brukar vi så gott som alltid ta med Josef, känns liksom enklast så. Barnvakt har vi ibland, men alltid för att täcka upp i vardagspusslet, inte för onödigheter som att prata ostört och så. Men i morgon, så! Då ska vi spatsera runt på bostadsmässa utan vagn, utan blöjor, utan tjat. (Och förhoppningsvis med bara en liten aning dåligt samvete.)

 

 

 (Men visst är de fina i flock också. Speciellt när de går hand i hand på kvällspromenad. Och låtsas att jag jagar dem. Edvin: "Mamma kommer! Vilken fasa!" Haha.)

I världen

Det är inte klokt just nu, nyhetsflödet. Det är inte klokt.

Knappt hinner vi försöka begripa det oerhörda som hänt på en solig strandpromenad i Nice innan vi läser att 200 dödats och tusentals skadats i ett kuppförsök i Turkiet. Och då försöker vi fortfarande smälta det blodiga bombdådet i Bagdad - i Irak, som Finland tydligen bedömer som tryggt att avvisa folk till - och attacken på Atatürk, ett av Europas största flygfält - vid säkerhetskontrollen där Matias passerade för ett par månader sen. Jag vet liksom inte var jag ska börja.

Innan Matias reste till Turkiet försökte jag intala mig att jag var fånig som oroade mig. Det verkar ju alltid farligast på avstånd, och han kände sig fullständigt trygg där. Men nu önskar jag att jag kunde känna mig fånig. Ändå är jag på sätt och vis glad att han kunde resa - nu när jag vet att allt gick bra. Han var entusiastisk över Turkiet när han kom hem och landet känns mycket närmare nu än det hade gjort annars. Det är ju det resande gör. Det är lätt att raljera över att alla upprörs av dåden i Frankrike, men ingen noterar det som händer i Bagdad. Det är inte så konstigt - så många fler av oss har någon slags koppling till Frankrike än till Irak. Det innebär inte nödvändigtvis en värdering, utan är bara en följd av vårt mänskliga behov av att hålla ondskan på avstånd. Ju närmare den kommer, desto svårare blir det att värja sig.

Som en bekant skrev på Facebook idag - nu vill vi bara läsa sommarnyheter om lustigt formade potatisar och regniga festivaler ett tag framöver. Vi vill ha nyhetstorka. Tack. Snälla!

Vad jag ville, hur det blev

Det är mitt i juli, jordgubbarna mognar och det är nästan lika länge till skolstart som det är från skolavslutning. Passar det inte alldeles utmärkt med en utbildning/karriär/jobb-lista just nu då? Den här norpade jag från Onekligen, vet inte om det är där den uppstått.

Vad ville du bli när du var liten?
Jag ville bli lärare, bibliotekarie eller skådespelare. I ett skede jobbade jag faktiskt som lärare med bl.a. dramaundervisning och uppgifter på skolbibban och då tyckte jag verkligen att jag hade gjort mitt elvaåriga jag rättvisa! Nu jobbar jag ju fortfarande som lärare, och då ingår väl alltid en liten aning skådespeleri, så skulle jag bara få jobba lite i skolbibban skulle jag vara utomordentligt nöjd nu också.

(Vad jag ville bli när jag var riktigt liten minns jag inte, men jag tror jag utgick från att jag skulle bli mjölkbonde.)

Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?
Fortfarande lärare, men jag tänkte mig nog klasslärare. Är nog bra att det inte blev så! Har nog med att hålla reda på blöta barnvantar och sånt här hemma.

Gick du någon nishad gymnasielinje?
Alltså, det fanns ju inte. Men jag läste både tyska och franska och så mycket historia och religion det gick att välja.

Vad hade du för betyg?
Höjdpunkten var idel nior (utom i textilslöjd och jumppa) på sjuan! Efter det kan vi väl säga att det blev lite mer varierat...

Vilka var dina bästa och sämsta ämnen?
Det här låter nästan lite fånigt, men jag har alltid tyckt väldigt bra om engelska och modde... Och tänka sig, vilka ämnen blev jag lärare i..? Jag är tydligen lite förutsägbar. Teckning var också en favorit. På gymnasiet tyckte jag om franska.

Sämsta ämnen... jag vet faktiskt inte, för det har varierat enligt årskurs och lärare. Kanske finska då, det var så väldigt teoretiskt, och jag blev aldrig bra på det. De andra språken jag läst har alla varit lite mer inriktade på kommunikation snarare än fem miljoner suffix. Men jag kan inte säga att jag avskydde det. Och jag var en baddare på de där suffixen ett tag när jag slutade gymnasiet. Fast jag inte riktigt klarade av att fråga busschauffören vart bussen gick när jag flyttade till Åbo.

Utbildade du dig efter gymnasiet?
Oh ja, något av det roligaste jag gjort! Litteraturvetenskap, svenska, engelska, pedagogik, informationsförvaltning och diverse strökurser. Skulle jag inte ha känt att det var dags att liksom gå vidare i livet hade jag gärna fortsatt med historia, kvinnovetenskap och kanske ett par språk till. Landade på ungefär 100 studieveckor mer än jag hade behövt för min magistersexamen bara för att det var så kul. Undrar om man ens får göra så nuförtiden?

Vilket var ditt allra första jobb?
Antagligen att hjälpa till med jordbruket hemma, och säkert att klippa gräs vid Zion.

Vad har du mer haft för yrken?
Räknar vi bort sommarjobb blir det mest lärarjobb kvar, men jag kan åtminstone räkna in ungdomssekreterare, språkgranskare och hemmamamma.

När hamnade du i den banan du är i idag?
Ehm... det beror på hur snävt vi räknar "banan". Lärare var ju tydligen oundvikligt, men att jag blev ämneslärare istället för klasslärare beror nog mest på att jag ville flytta längre bort än Vasa efter gymnasiet. Åbo gillade jag, och så tog jag det intressantaste ämnet jag hittade där, vilket råkade vara litteraturvetenskap. Där trivdes jag så pass bra att jag blev mest lättad när jag inte kom in på klasslärarutbildningen efter mitt "mellanår" i Åbo. Och så stannade jag i Åbo i sex år och blev ämneslärare istället, hej hopp!

Vilken är stunden då du liksom visste att du är på rätt väg?
Finns ingen avgörande stund, men jag tänker att det jobbiga året när jag jobbade som inhoppare i olika skolor i nästan ett helt läsår förankrade mig i lärarrollen. Jag fick (läs: blev tvungen att) dyka in i olika ämnen, olika åldrar, olika typer av skolor - och det gjorde att jag landade i vilken typ av lärare jag är, oavsett om jag håller en universitetskurs i engelska eller har matte för tvåor. Och jag tyckte fortfarande om att vara lärare, även om det var ett så konstigt, hoppigt år att jag höll på att bli ett nervvrak i maj.

Vad brukar du få höra att du är bra på i ditt jobb?
Nu är det ju så att högstadieelever inte är världsbäst på att lovorda sina lärare, men jag har faktiskt fått höra typ att jag är bra på att förklara saker. Och det är ju en fördel för en lärare kan man ju säga.

Vilka är dina sämsta sidor på arbetet?
Det börjar kännas som en arbetsintervju, det här! Bara att hänvisa hit nästa gång jag söker ett jobb... Den egenskap jag helst skulle bli av med är att mitt skyddande skal blir så mycket tunnare när jag är trött och stressad. När jag är utvilad och nöjd med livet låter jag struntsaker rinna av mig, jag har tålamod med fånerier och kan säga till på skarpen på ett fullständigt ändamålsenligt sätt. När jag är trött och stressad - not so much. Då går allt negativt rakt in och gör att jag reagerar så mycket barnsligare än jag vill. Så det, och kanske min förmåga att skapa osorterade pappershögar!

Tre saker du är extra stolt över att du gjort i ditt jobb?
- Inledde min lärarkarriär med att undervisa i akademiskt skrivande innan jag ens hade avslutat min gradu. Kan dessutom vara ett av världens mest otacksamma ämnen att undervisa, fastän jag själv råkar tycka att det är hyfsat intressant!
- Hållit historia på gymnasiet med bara ett par grundkurser historia i bagaget. Puh - intensivt!
- Hållit ut under flera år av snuttjobb, inhopp och typ tre deltidsanställningar samtidigt. Hey, jag är fortfarande lärare och har numera ett stadigt jobb! Bara det, alltså.

Vad går ditt jobb ut på mest?
Uppfostra, lära ut saker och vara människa i största allmänhet. Det känns som en skönt enkel dag när jag mest får koncentrera mig på att lära folk engelska. Det känns som en lyckad dag när jag varit en bra medmänniska OCH lärt någon skillnaden mellan beautiful och beautifully. Uppfostringsbiten älskar jag inte, men jag får tugga i mig den också, helt enkelt.

Vad skulle du vilja jobba med om du inte gjorde det du gör nu?
Jag är fortfarande lockad av det där med bibliotek... mest för att jag blir så glad av bibliotek. Eller jobba i butik. I nåt skede tyckte jag det skulle vara kul att jobba på Handelsboden i Lillby och det tycker jag nog fortfarande, när jag tänker efter. Eller reseledare! Men mest i en utopisk fantasivärld, inte den verkliga världen där jag faktiskt har tre barn (och en man) som kanske helst har sin mamma (eller fru) i samma land.

Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?
Bokförare eller något annat som kräver full koll på detaljer. Jag tror jag skulle göra så många misstag. Ont i ryggen skulle jag nog också få.

Vad gör du om fem år?
Jag är lärare. Exakt var vet jag inte, men det bekymrar mig inte heller. Jag hoppas i alla fall att jag vid det laget kommit så långt att jag inte räknar en ettårig anställning som en stor lyx.

Vad gör du när du är 60 år?
Jag misstänker att jag fortfarande är lärare - men bara om jag fortfarande gillar det! Om jag blir sur och grinig mellan september och maj hoppas jag verkligen jag förstår att byta bana till något som får mig glad och snäll igen. Vem vet! Kanske jag i något skede har nappat på en förbipasserande möjlighet och gör något helt oanat..?

Vad skulle det stå på ditt visitkort om du fick drömma?
Mia. Kan allt.
(Haha.)

Tjärbränning

I Purmo bränns det tjära en gång var tionde år. 1986 minns jag inte mycket av, men från 1996 minns jag sommarkänslan, den ljusa natten och röken i luften när pappa vaktade dalen en natt. (Övernattade jag också där? Jag tror det!) 2006 hade jag med mig Matias, det var vår sista sommar före småbarnslivet och vi hade mest tankarna på vår treveckorsresa i USA som vi alldeles snart skulle iväg på. Vi skulle se New York, Atlanta och landsvägar i den djupa södern, allt med tjäran i botten. 

2016 hann jag med två besök vid tjärdalen. I måndags tog jag med mig Arvid och Edvin, och det blev en aning magisk kväll. Det var en solig sommarkväll och skogen uppe vid tjärdalen var vacker. Moffas sånggrupp sjöng sånger av Dan Andersson och det kan inte finnas någon bättre plats för dragspelsmusik. Skogens älvor och andra väsen dansade förbi och barnen tiggde glasspengar av pappa. Båda två smakade oväntat modigt tjära på sockerbit - Edvin tuggade i sig hela sockerbiten och rapade tjära resten av kvällen. "Jag trodde att det skulle vara gott!"

 

Igår kväll var det sista kvällen tjärtappning, och även om regnet hällde ner gav vi det en chans - det är ju faktiskt tio år till nästa gång! Vi gick dit tillsammans med moffa, som bor precis bredvid och redan det var ju trevligt. Sen träffade vi bekanta, andades tjärdalsrök och atmosfär, blev våta om fötterna och åkte hem igen. Vi ser fram emot 2026!

2026... Arvid är 19 år. Bor han hemma ännu? Han kan få köra om han kommer med. Jag tror han blir en ganska klok chaufför. Edvin, 16 år. Hur är en Edvin som är 16 år? Jag gissar att han kommer att känna rätt många i folksamlingen i alla fall. Och Josef, han är 11 och kommer inte att ha en aning om att han faktiskt har sett tjärbränning en gång förr.

Muminvärlden

Dagen när vi skulle till Muminvärlden började med ganska kassa förutsättningar. Josef och jag var fortfarande (är fortfarande, faktiskt) förkylda, men inte så att det skulle vara någon showstopper. Däremot blev Matias sjuk, och var så i oskick att när vi steg upp visste vi helt enkelt inte om vi skulle börja ställa oss för en dag på Muminvärlden eller om vi skulle bädda ner honom igen och hitta på något smått på egen hand istället. Dessutom var det inte alls torrt väder, vilket vi hade kollat på förhand att det skulle vara, utan på natten hade det åskat och regnet hade öst ner, och på förmiddagen fortsatte det stadigt att regna...

Men Matias slängde in panadol och sa att vi kör. Arvid och Edvin var åtminstone helt friska och mycket peppade för en dag i Mumindalen, och det var ju faktiskt mest deras dag. Det gick faktiskt också helt bra, när vi väl kommit i rörelse blev han mycket piggare. (Hehe, nu när jag ser på bilderna kan jag inte låta bli att tänka att Edvins halvknasiga outfit nog är ett resultat av vår förvirrade morgon...)

Nådendal är förresten också väldigt vackert! Faktum är att gamla Raumo och gamla Nådendal påminner väldigt mycket om varandra, med snickarglädje, kullersten och pastelliga trähus.

Väl framme vid Mumindalen var väl det första intrycket... ingen höjdare. Att betala ett saftigt inträde är en sak, men att betala ett saftigt inträde och sen dyka rakt på idel restauranger och kiosker, butiker, och lyckospel kändes lite snopet. Liksom, var det det här vi betalade in oss för? Men ungefär här kommer jag att sluta klaga, för allt efter det här blev bara bättre. När vi äntligen kommit oss ända till Muminhuset, hälsat artigt på Filifjonkan och kramat vårt första mumintroll började det kännas som att dagen verkligen hade en ärlig chans att bli en höjdare i alla fall.

Så ja, jag fick revidera min första åsikt - Muminvärlden var helt klart värt ett besök! Tack och lov klarnade vädret upp och var vackert resten av dagen, så vi kunde gå runt, mingla med Mumindalens invånare och upptäcka allt som fanns att upptäcka.

( - Se ut som brottslingar! - Okej! Det är alltså det de gör i Stinkys cell här ovanför.)

Matias tyckte bäst om picknicklunchen på en klippa i solen, jag tyckte bäst om Sagostigen och barnen kunde inte riktigt bestämma sig för vad som var bäst. Alltihopa, var det mest specifika svar de kunde ge... Ja, Josef var kanske lite mindre övertygad - han blev mest rädd för de läskiga vita varelserna som vaggade runt och kramade folk. Däremot tyckte han väldigt mycket om att springa runt och peta på saker - med en förälder hack i häl, konstigt ändå att vi inte tappade bort honom en enda gång!

Det fanns ganska många föreställningar, både stora och små, och speciellt de mindre föreställningarna tyckte Arvid och Edvin väldigt mycket om - de ville se den när Tofslan och Vifslan hälsade på i Alissa och Häxans stuga för att lära sig flyga kvast två gånger fast de pratade nästan bara finska... bra betyg! Och kanske snappade de stackars enspråkiga barnen upp lite finska på köpet... Försökte i alla fall lära dem att Stinky heter Haisuli på finska, men är inte säker på att det fastnade.

En sak jag tyckte väldigt bra om med Muminvärlden var att det kändes så naturnära. Det är på en ö, och stigarna går inne i skogen och över klipporna. En simstrand finns det också, men när vi väl kommit så långt att det hade passat med en badpaus hade A&E ingen lust längre - även om vädret hade klarnat upp var det inte direkt någon värme att tala om...

Det var det! Något av det mysigaste med dagen var när det närmade sig stängningsdags och de flesta redan hade dragit sig mot portarna. Snusmumriken spelade på verandan och Mumintrollen dansade och vinkade till eftersläntrarna. Vi vinkade hejdå, sedan gick vi tillbaka över bron och körde "hem" till lägenheten för att steka korv.

Summa summarum - det är kanske inte ett utflyktsmål som blir någon årlig tradition för oss, men det var helt klart värt ett besök. På förhand hade jag fått intrycket att barn var entusiastiska och vuxna lite svalare, och det stämmer nog. Utan barn skulle jag knappast åka dit, men med barn - javisst! Josef var nog lite för liten ännu, men Arvid och Edvin hade en jätterolig dag - Muminvärlden funkar tydligen bra ännu för en nioåring!

Bästa lunchen i Raumo

Jag lyckades precis publicera inlägget där jag skrev att vi nästan var framme i Åbo, men vid det här laget har vi hunnit med några innehållsrika dagar - och kört hem igen. Det var så roligt att vara tillbaka i Åbo att vi faktiskt stannade en dag längre än vi hade tänkt. Ibland när jag varit i Åbo har det känts avlägset att jag faktiskt bott där i flera år, som att staden hunnit ifrån mig. Den här gången kändes det inte alls så, utan det kändes som att komma hem - vilket ju egentligen är lite konstigt den här årstiden eftersom jag aldrig ens har bott någon sommar där! 

Igår kom vi oss iväg ganska sent på förmiddagen efter att ha packat och städat lägenheten vi bott i, så det passade med lunch redan i Raumo. Kul, eftersom jag aldrig varit där förr! För det mesta brukar vi köra inlandsvägen ner till Åbo, men när vi började kolla upp det var kustvägen inte mer än 13 km längre... det var det värt för lite omväxling! Tripadvisor rådde oss att äta lunch på Lungi, och vi lydde Tripadvisor. Bra val! Minerna på bilden ovanför kanske ser lite skeptiska ut, men faktum är att hela (!) familjen var eld och lågor över lunchbuffén. Rekommenderas varmt! (Nu måste jag ju medge att rubriken kan vara något överdriven, eftersom det här är den enda lunch jag någonsin ätit i Raumo - men jag skulle inte vara förvånad om den stämmer!)

Dessutom är gamla Raumo så vackert! Nu blev det bara en kort promenad mellan bilen och restaurangen, men det hade varit kul att ta sig tid att gå runt ännu mer, så här en vacker sommardag.

(Och fler inlägg om Åbo kommer naturligtvis! Som om jag skulle kunna låta bli!)