Picknick i Lappo

Jag bara skriver om Bremen och Bremen, men vi är ju faktiskt på väg ut på nya äventyr - bokstavligen på väg just nu, med 10 km kvar till Åbo. 

Grundorsaken är att vi ska barnvakta systerson Aron på lördag när hans föräldrar springer Åbo halvmaraton, men så kom vi på att vi skulle tjuvstarta för att hinna med Muminvärlden, medeltidsmarknad och lite allmänt chillande i vår gamla favoritstad. Det blir bra! Tre av fem i familjen är mer eller mindre förkylda och just nu börjar lillens biltålamod vara på upphällningen, men annars - bra!

Vi var inte så snabba i starten, så vi fick äta vår lunchpicknick redan i Lappo. Inget fel på det, hittade ett jättetrevligt ställe och hade osannolikt fin tur med vädret... regnet började droppa på oss på väg tillbaka till bilen och öste ner när vi spände fast säkerhetsbältena!

(Trodde jag hade publicerat det här för länge sen, men tydligen hade det bara blivit ett tomt inlägg av det... men nu! Även om vi är hemma igen vid det här laget och inte alls på väg mot Åbo.) 

Bremenonsdag, kväll

Äh, lite mera Bremen hinner vi väl med ännu?

Det här är nämligen en strålande kväll - som fortsatte så mycket bättre än den började. Efter vilopausen på hotellet kände jag mig faktiskt ganska risig - och för protokollet ser jag det nog inte heller som "vila" att ligga i en hotellsäng och känna efter hur trött jag faktiskt är medan en livlig och glad ettåring studsar runt antingen på mig eller någon annanstans i hotellrummet (mest på mig, av någon anledning mycket lite på sin far). Lite besviken på min kropp som protesterade, men jag sparkade mig själv i baken och så gick vi iväg för att äta ute, precis som planerat. Äta bör man.

Annars åt vi kanske inte särskilt tyskt, men Flammkuchen hade vi förstått att vi borde äta när vi en gång var i Nordtyskland. Ska det va så ska det va, så med hjälp av Tripadvisor hittade vi Der Flammkuchen Laden i Viertel som lär vara bäst i stan, åtminstone på gångavstånd. (Ännu mera Viertel den här dagen alltså!) Det var gott. Inte fantastiskt, men helt bra. Blev lite övermodig med min tyska så jag kollade inte ens upp vad menyn betydde och råkade beställa en med getost och valnötter... helt bra, förutom att jag håller på att lära mig tycka om getost. Inte riktigt där ännu. Skulle jag pröva igen skulle jag nog också ta med tomatsås istället för det vita nånting nånting.

Mysigt var det i alla fall, med utsikt bl.a. över Bremen som väggmålning... Ja det förstås, Josef som hade varit mer eller mindre exemplarisk hela resan hade tröttnat på att sitta i famn och sitta i vagn och uppföra sig hit och uppföra sig dit, så han krävde ganska mycket underhållning för att acceptera att inte få springa runt på den minimala uteserveringen... Förutom det då.

Sedan gick vi ner mot strandpromenaden igen för att gå en liten omväg innan vi gick tillbaka till hotellet. Klokt drag, för det var en skön, solig kväll och massor av folk ute.

Till exempel två coola dudes som först imponerade på Matias med sina frisbeeskills och sedan drog av sig kläderna och dök (!) ner i Weser på ett ställe där jag inte skulle tro att någon rekommenderar dykning. Vi gick vidare först när båda kommit upp till ytan igen, så de kunde känna sig trygga. Haha.

Den lilla omvägen råkade ge mersmak, så vi bestämde oss för att ge Schnoor (återigen, betyder inte snor) en chans till. Dagen innan hade det varit smockfullt av turister, men vi hade också konstaterat att vi kanske skulle tycka bättre om kvarteren om vi gick dit nån gång när det är lite tommare där, så vi tänkte testa nu.

Igen, klokt drag! Så här en vacker sommarkväll var Schnoor precis så charmigt som man skulle ha velat att det var dagen innan, när vi trampade i hälarna på en miljon fotriktiga skor i flock. Visst var det fortfarande liv och rörelse där, men inte mer än att vi kunde uppskatta gränderna och husen också - en helt annan atmosfär än dagtid!

Det fanns smala gränder och ännu smalare gränder, konstverk och genuina medeltida hus. Att de små shopparna var stängda gjorde oss ingenting, och att restaurangerna hade öppet gjorde det mysigt och hemtrevligt.

Ungefär samtidigt som vi började dra oss bort från Schnoor-kvarteren började det regna och jag fick testa min parka-in-a-pocket som jag köpte dagen innan. Den funkade helt okej. Och det var det, tydligen vår cue för att gå hem och lägga oss! Gute Nacht!

Bremenonsdag, fortsättning

Fortsättning! Det är onsdagsförmiddag och vi har precis förirrat oss ut ur Das Viertel. Vi landade på en strandpromenad längs med Weser och gick mot Weserstadion. Solen hade kommit fram, floden glittrade och gräset grönskade. Idyll, om det inte varit för att vi började bli lite väl hungriga och därmed... jag säger inte griniga. (Men kanske lite.)

Räddningen dök upp som en skänk från ovan, antagligen minuterna innan en eller annan fånig blodsockerrelaterad kris hann uppstå. Livligt café med uteservering i lä och goda bakade potatisar på menyn. Perfekt!

Sen fortsatte vi gå... vi samlade ganska många kilometrar helt utan att ens försöka! Vi hamnade i Viertel igen på väg in mot centrum, köpte lite snacks på en mataffär som hette Rewe - vilket nog inte skulle funka så bra i Österbotten (förlåt) - och fotade ännu mer målningar, blommor och roligheter.

När det kändes att det var läge för en glass fick det bli en sundae som vi åt på Marktplatz i sällskap av den gode Roland. Josef hade somnat i vagnen, glassen droppade och vi satt och förundrade oss över att vi verkligen inte hade bråttom någonstans alls.  För när hinner vi egentligen sitta ostörda och titta på folk, äta glass och prata om oväsentligheter och annat ända tills vi tröttnat? Aldrig! (Det var väl i stort sett det vi var ute efter när vi bokade den här resan, och det lyckades.)

Ja, sen gav vi oss på att hitta de där stadsmusikanterna och lyckades med det också, även om vi inte blev så imponerade. Irrade in i en annan kyrka än gårdagens och bestämde oss sedan för att gå till hotellet och ta en tupplur. (Tupplur mitt på eftermiddagen på en resa är alltså något oerhört - och det var det som var lite skönt med Bremen, för i London, Rom eller New York hade jag nog inte kunnat tänka mig det som ett alternativ; i Bremen finns det inte på så sätt överväldigande mängder av saker att se. Sedan blev pausen på hotellrummet kanske inte så vilsam ändå eftersom Josef vaknade och tyckte det var jätteroligt att hoppa på oss. But still.)

Das Viertel love

Den första dagen i Bremen (eller andra, om vi ska räkna det som första dagen när vi anlände, checkade in och somnade) hade vi redan bockat av Bremens historiska centrum så andra (tredje?) dagen kände vi oss fria att dra oss mot Das Viertel, området som beskrivs som "colourful" och "bohemian" på de turistsajter där det alls nämns. Skulle jag jobba för stadens PR-avdelning skulle jag nog glömma stadsmusikanterna och lyfta Viertel lite mer istället - bra mycket roligare att se! (Nä, jag kan tydligen inte komma över hur hypad den där bronsstatyn är...)

Det var ganska gråmulet, men det regnade åtminstone inte och det var riktigt skönt väder att gå i. Blå himmel är roligare än grå, men mulet duger. 

Det som Das Viertel är mest känt för är alltså alla väggmålningar, eller street art överlag. Och den finns överallt. Överallt! Fast vi återvände dagen efter och gick rätt många kilometer totalt har vi nog bara sett en bråkdel - bara det en orsak att nån gång återvända till Bremen... Det finns både stora, genomtänkta väggmålningar och små taggar som verkar gjorda mest i förbifarten. Jag skulle tro att en stor del av målningarna är helt lagliga landmärken, men på vissa hus märktes det också att de försökte hålla efter med målandet (vi undrade lite över ett hus som var målat lite som ett lapptäcke av olika nyanser av vitt... tills vi insåg att de nog försökte undanbe sig gatukonst just där!) Jag kan tänka mig att det dessutom är ett område där mycket förändras från gång till gång om man skulle återvända.

Das Viertel är inte bara känt för street art, utan också för kultur (gallerier, teatrar und so weiter), caféer och restauranger. All very hipster. Men även om det skulle kunna vara (och säkert är) väldigt hipstertätt så kändes det som om gatubilden var mer blandad än så - hipsterskäggen förekom, men inte överallt, och de fick sällskap av människor med alla möjliga ursprung.

Dagiset fotade jag bara för att jag är så väldigt fascinerad av vardagsliv på platser som inte är som hemma. Lämna kidsen på det glatt målade dagiset, lås cykeln och fortsätt med din dag, liksom. Alltid kul att föreställa sig någon annans vardag! Och på tal om vardag lyckades vi kanske inte perfekt med timingen, för det verkade vara sopdag på gång... sopor överallt! Inte för att det störde, det kändes bara mer... levande. Och även bortsett från soporna kändes det verkligen som en levande stadsdel. Hemtrevlig!

(Och förstås sitter på Spindelmannen på taket till zebrahuset... det är väl givet.)

60 år!

Ett 60-årigt äktenskap är verkligen värt att fira. Det fick vi göra igår! Mommo och moffa var 22 år när de gifte sig 16 juni 1956. De hade träffats på danser i Esse, och jag minns hur fint jag tyckte det var när de dansade för oss ibland när vi skulle sova över hemma hos dem när vi var små. De måste ha varit ett vackert par!

Numera har mommo mer och mer tappat förankringen i nuet och verkligheten, men så länge moffa är i närheten är hon trygg och förnöjd. Han tar hand om henne med tålamod och kärlek. Inget äktenskap kan vara perfekt i sex decennier, men den som har en sådan tillgivenhet kvar efter 60 år har något som är guld värt!

Midsommar

Efter att ha kört med späckat sommarprogram i stort sett två veckor i sträck (och med nya planer nästa vecka) tyckte vi inte att det behövdes särskilt mycket midsommaraktiviteter. Midsommar tycker jag annars lätt blir en helg när man bläddrar sig igenom instagram och FB och ser att det borde vara villa (för icke-finlandssvenskar, läs: sommarstuga), grill, släkt och vänner för att det ska bli en riktig midsommar. Vi har ingen villa, och egentligen inga midsommartraditioner heller, så ibland blir det inte så mycket firande. Men den här gången blev det precis som vi hade hoppats!

 

Vi hade restkalas (alltså kalasrester som mellanmål) med två av barnens kompisar, åkte ut till Fäboda för första gången i sommar och grillade här hemma i trädgården. Solen sken och alla var nöjda. (Ja! Det händer faktiskt ibland!) Lite lustigt är det att Josef, som är skeptisk till att duscha och har vägrat att stiga i plaskpoolen här hemma tydligen inte har något emot att blöta ner sig i det försommarkalla havet... Så vackert vid Fäboda. Arvid, Edvin och jag gick en bit på klipporna längs stranden - barfota i sandiga crocs som riktiga vildmarksproffs - och de var alldeles upprymda. ("Det luktar fjäll! Det är precis som att gå i fjällen!")

Idag har det däremot varit en betydligt långsammare dag. Det har växlat mellan regn och gråmulet, och dessutom har jag dragit på mig en sommarförkylning. Har varit för trött för att åstadkomma något, men för rastlös för att bara lägga mig på sängen för att läsa. När Josef sov tog Matias med sig storbarnen på en cykeltur (för att köpa sundaes på McDonald's, mycket hurtigt!), och jag hann få tråkigt innan de kom hem. Egentid hemma och jag fick tråkigt..? Det har nog aldrig hänt förr, och vem vet om det händer igen det närmaste decenniet.

   

Hur som helst känns det som om sommarlovet äntligen har börjat, så här tre veckor efter skolavslutningen. Första veckan var upp och ner i största allmänhet; det var mycket som skulle tas itu med och utan de vanliga rutinerna var det ingen som riktigt lyckades uppföra sig som folk - men Arvid rivstartade i alla fall sommaren med ett lyckat barnläger på Humle. Andra veckan hann vi med Bremen och konferens. Tredje veckan storstädade och bakade vi inför Arvids två kalas, och sen kalasade vi för fullt. (Två bra kalas för världens bästa nioåring!) Men nu. Efter att Arvids gäster på kompiskalaset hade tackat för sig andades vi ut, satte oss ner och undrade vad vi gör nu? Det är inte så att det inte skulle finnas en fyllig att-göra-lista, men NU är vi äntligen inne i den sköna sommarlunken. Åh, nu ser jag fram emot resten av sommaren!

Brexit - what?

Den här midsommaraftonens stora WHAT? är förstås att Storbritannien röstade för Brexit, för utträde ur EU. Visserligen har jag lite halvhjärtat följt med i nyheterna nu före, men jag utgick ändå helt självklart från att majoriteten skulle rösta för att stanna. När Skottland röstade om de skulle stanna kvar i Storbritannien eller inte i höstas trodde jag faktiskt att det kunde bli vilket som, men den här gången tog jag definitivt inte brexit-alternativet på allvar. Det verkar som om Storbritannien överlag är väldigt förvirrat nu. Vad händer nu? (Jag läser på yle att den vanligaste googlingen i Storbritannien idag har varit "vad händer om vi lämnar EU" och den nästvanligaste "vad är EU"...) Jag upplever att brexit mest var tänkt som en protest mot brister i systemet, snarare än något riktigt genomtänkt alternativ. Jag kanske har helt fel - det hoppas jag.

Men jag är knappast ensam om att associera brexit-sidan med Europas allmänna tendenser att stänga in sig och se allt utanför de egna gränserna som hot, och det är skrämmande. Vad som än händer i fortsättningen, så har det här splittrat Storbritannien. Skottland röstade (med knapp majoritet) för att stanna i Storbritannien i september, men kommer antagligen att göra om omröstningen eftersom den skotska majoriteten vill stanna i EU. En så här avgörande folkomröstning med så här jämna resultat (52-48) har i vilket fall som helst splittrat landet, och det lär inte bli lätt att reparera. Det blir intressant att se vad som händer!

Bremen - first impressions II

Vi hann se ganska mycket på Bremens tio-i-topp-lista över sevärdheter den där första förmiddagen. Skulle vi ha haft bara en förmiddag på oss hade vi nog trott att vi hunnit se det mesta av det bästa - men vi hade haft fel. Det var i alla fall ett bra sätt att börja! Rådhuset var inplastat och under arbete, men St Roland blickade ut över de förbipasserande, precis som han gjort sedan 1400-talet. De medeltida husen fick mitt tidsperspektiv att vingla till - sedan läste jag att de flesta hade blivit helt eller delvis förstörda under andra världskriget, men rekonstruerats eller byggts efteråt. Men för mig duger rekonstruktioner för att få tidsperspektivet att vingla!

När vi ändå är inne på andra världskriget läste jag att Böttcherstrasse, en kort gatstump som går ut från Marktplatz, bevarades som ett avskräckande exempel på det Hitler ansåg vara degenererad konst - art deco. Det gjorde mig lite glad och jag tänkte konst som motkraft och blablabla. Sedan läste jag lite till och upptäckte att mannen bakom konsten sympatiserade med nazisterna och att den stora guldreliefen ("Lichtbringer") i själva verket var tänkt att symbolisera "the victory of our Führer over the powers of darkness". Så just den här art decon ville ha nazismen, men nazismen ville inte ha art decon. Ungefär så.

Schnoor är ett område med medeltida gator och byggnader, smala gränder och blommor och gulliga hus. (Schnoor betyder då inte snor. Tydligen.) När vi kom dit var det också till brädden fyllt av turister i alla färger och former. Där smälte vi visserligen in fint, men jag lyckades inte riktigt uppskatta kvarterens charm när vi hela tiden fastnade bakom en eller annan turistgrupp... (Jag har heller aldrig lyckats uppskatta Gamla stan i Stockholm riktigt ordentligt, mer än på avstånd. Det blir bara så svårt att bortse från souvenirerna och Turisterna.)

Roligt hade vi ändå - åtminstone de äldre två tredjedelarna av sällskapet. Josef hade ungefär så här roligt:

Ha! Han klagade i alla fall inte, bara blängde. Möjligen på mannen på bilden nedanför som absolut måste klia sig på ryggen precis när jag tog bilden av den coola "Öffentlicher Fernsprecher"-hytten. Jag var så nöjd med bilden ända tills jag såg ryggskrapandet. Nu går det bara inte att bortse från!

Dags för lunch började det i alla fall bli, så här efter vår sightseeing-förmiddag. Vi gick in på nåt slags köpcentrum och hittade helt okej pasta och pizza...

... och Bremens Zentralbibliothek! Jag kunde förstås inte låta bli att gå in en sväng och där (också) fanns - förstås! - stadsmusikanterna. Självklart, Bremens stadsbibliotek kan ju bara inte dissa Bremens stadsmusikanter. När vi steg ut under bar himmel igen hade det precis börjat regna. (Yr.no: told you so!) Det skulle knappt sluta på resten av dagen när det väl börjat, hade vi kollat på morgonen, så vi tog till vårt regnväderskort och tog spårvagnen till Waterfront köpcentrum.

Den här dagen klantade vi oss förresten hela tiden - det är ett under att vi lyckades ta oss utanför kommungränsen på det sättet... Det började med att jag trodde att jag tappat bort min handväska, men bara hade glömt den på hotellrummet. Sedan betalade Matias för mycket för spårvagnen (vi skulle visserligen ha fått ha med oss sex barn på de biljetterna, men kändes ändå lite onödigt...) OCH så tappade jag bort min (tur/retur-)biljett så att jag ändå måste betala på nytt när vi skulle åka tillbaka in till stan. Senare tappade Matias också bort sitt nyckelkort till hotellet och måste be om ett nytt. Några mindre missöden har jag inte ens lagt på minnet fast jag vet att de hände. Ha!

Tja, sen höll vi till bland klädställningar (jag) alternativt Starbucks/utomhus mellan skurarna (Matias och Josef) ett bra tag. Tills vi (jag) var lagom svettig och i stort behov av lite wok och Apfelschorle. Det, och en underbart tidig kväll på hotellet. (Jag vet inte när jag senast badat badkar före det här, men att ha ett lyxigt nyrenoverat hotellbadrum med badkar... det förpliktar!)