Jag sörjer i påsk

För ett år sedan trodde vi fortfarande att vi alltid skulle ha Maj-Britt - vår svärmor, mamma och fammo - med oss. Vi trodde att vi skulle få räkna med henne när vardagen kör ihop sig, vi trodde att hon skulle lära Arvid sticka. Vi trodde hon skulle vara stolt tillsammans med oss när barnen växer, har skolavslutningar, lär sig nya saker. Vi tog för givet att alla våra barn skulle få egna minnen av henne. Vi trodde att hon skulle åldras tillsammans med oss och att vi så småningom skulle få hjälpa henne och Ingemar, som de har hjälpt oss ända sedan vi trillade in i småbarnslivet. Vi trodde verkligen inte att det snart skulle bli ett stort hål i vår familjegemenskap.

För ett år sedan hade vi faktiskt träffats lite mindre än vanligt i ett par veckor. Först var vi förkylda, och sedan blev de också. Så typiskt vårvinter. Maj-Britts förkylning höll i sig länge och blev värre. När barnen klädde ut sig till påskhäxor på påsklördagen ifjol körde vi dit för att önska glad påsk och visa upp småhäxorna. Vi kom överens om att vi får skjuta upp den planerade påskmiddagen tills hon känner sig bättre. Men det blev inga fler måltider tillsammans. Det var sista gången vi träffade henne hemma i Skata. Det var sista gången vi träffade henne utan att veta om hennes leukemi. Drygt två veckor senare tog vi farväl, grät och sjöng om himlen vid hennes sjukhussäng.

Det är kanske för att det närmar sig påsk igen som sorgen ligger närmare ytan. Jag trodde vi hade vant oss? De senaste dagarna har jag blivit gråtfärdig av småsaker som påminner om det som var normalt för ett år sedan. Plötsligt känns sorgen överraskande ömmande och färsk igen? Årsdagen ligger fortfarande en dryg månad fram i tiden, men jag anar att sorgen kommer att följa med påsken de närmaste åren. Islossning, barmark - och två omskakande veckor den där våren 2015.

Och precis som förra våren känns det ibland som om jag bara inbillat mig allting och hon när som helst kommer att ringa och fråga vilken dag det passar att Arvid och Edvin kommer till Skata - det var ju så länge sen sist.

Uleåborg, april 2015 - egentligen tyckte jag väldigt mycket om Uleåborg, men jag undrar om den staden någonsin kommer att kännas helt neutral?