Häromdagen blev han 18 månader, den lilla galenpannan vi har. Ett och ett halvt år! Det är nästan som att fylla jämnt i den här åldern. Visserligen har jag summerat ganska flitigt de senaste månaderna, men lite kan jag ändå fylla på.
I flera månader har jag skrivit om att han börjat upptäcka mer och mer - och att hans humör blivit mer och mer vidlyftigt i ungefär samma takt. Inte för att jag vill upprepa mig, men hans upptäckarglädje (och ilska över att begränsas) når nya höjder varje dag just nu! Arvid och Edvin kan inte stänga in sig i sitt rum längre, för han öppnar helt enkelt dörren och går in. Han klättrar upp på matbordet och glider smidigt upp i soffan och vidare upp och balansera på armstödet - men i ärlighetens namn måste jag tillägga att han brukar glida ner förvånansvärt smidigt också. När han springer runt som en liten kanonkula gör han det full av glädje.
Men alla hyss! Vi sliter vårt hår. Idag svängde jag in till optikern på väg hem från jobbet för att få hjälp med att vrida tillbaka glasögonen som Josef misshandlade häromdagen så till den milda grad att de inte ens gick att ha på sig. Jag körde hem och njöt av att ha nyjusterade, stadiga glasögon för en gångs skull. Jag lade ifrån mig glasögonen på byrån när jag kom hem, och nån timme senare kom Josef med dem i högsta hugg - och tror ni inte han hade lyckats dra båda skalmarna utåt så att de skulle passa ett elefanthuvud? Det gjorde mig inte särskilt glad. Idag har han också vält en blomkruka så den gick i kras (en favorit, förstås). Och Matias hittade honom i ett hörn där han gömt sig för att äta upp en karelsk pirog han hittat i soporna i köket. Ja, och så ritade han i min kalender. För att nu nämna några saker - som han hunnit med idag efter dagis!
Samtidigt som han gör oss utmattade gör han oss också väldigt lyckliga. Till exempel när han ropar tsss (kisse) förtjust så fort han ser Tintin, när han gullar innerligt med sin fyrfota kompis eller sätter sig bredvid på golvet för att hålla honom sällskap när han äter. Eller när han entuiastiskt ropar tasss när han ser något han vill äta eller dricka. Eller när han knackar så artigt på dörren om han tycker att någon stängt in sig i onödan. Eller när han tar en bok ur bokhyllan (senast var det Desmond Tutu), kryper upp i soffan eller en fåtölj och sitter alldeles stilla och läser med stort allvar.
Tråkigt blir det i alla fall aldrig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar