Än en gång blev det en dag med en klump i magen för ondskan i världen. Det som hänt i Bryssel idag är oerhört tragiskt - och det som är mest tragiskt är att ingen ens är särskilt förvånad. Att något sånt här händer i en europeisk storstad är inte otänkbart idag. Det är inte otänkbart. Och det är det som är det sjuka. Intervjuerna med belgare och finländare i Bryssel säger samma sak: det har mest varit en fråga om när och var. Samma sak i intervjuerna efter bombdådet i Istanbul i lördags: invånarna lever i spänning; småspringer förbi myllrande områden.
Är det kanske sedan attentatet mot Charlie Hebdo i Paris i januari ifjol som det ändrat? Det urskillningslösa våldet har krupit in i Europa, och det har eskalerat. I somras tvekade jag visserligen inför att åka till London med mina barn, men abslolut inte på grund av rädsla för terrorhot. Idag skulle jag tveka, och just på grund av det. Det gör mig så innerligt ledsen, arg och uppgiven. Vad är det terroristerna vill? Skapa skräck? Begränsa människors rörelsefrihet? Skapa splittring. Ja. Det har de lyckats med. Den där bubblande frihetskänslan som jag brukar få av främmande storstäder, den skulle spädas ut med nervositet och vaksamhet om jag skulle resa nu - kanske inte var som helst, men i många städer som jag för ett år sedan betraktade som trygga.
Samtidigt känns det ju så oerhört själviskt att reagera starkt på våldet först när det kryper nära.
Min rörelsefrihet begränsas av rädsla, min kusin är utbytesstudent i Belgien och min man ska till Turkiet på arbetsresa om några veckor. Ingen har lovat mig fullständig trygghet även om jag verkar tro det.
(Bild lånad härifrån)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar