Vår i luften

Det blev verkligen en fin påsk. Först firade vi påsk så fjädrarna yrde med Ylva och Anders - och när vi hade sagt hejdå till dem var det ännu en dag kvar  av helgen! Då bjöd mamma och pappa på påskbord med älg, ren och lamm och vi fick hänga med (nästan) hela min familj på Stennabba. Det är så lustigt, för det känns som om våren kom med påsken. Poff! Helt plötsligt smälter snön i rasande fart, solen värmer och fåglarna kvittrar. Vad var det som hände? Jag tror att jag gillar det.

Det jag däremot gillar mindre är att jag känner mig långtifrån utvilad nu när vi återvänder till vardagen, utan snarare ganska trött och trögtänkt. Gissar att det kan vara en släng av Edvins förkylning som ligger på lur - eller så är det bara gammal, hederlig vårttrötthet. Oavsett så lär jag inte göra några storverk just nu...

Glad påsk!

Påsk! Inte så mycket lugn och ro (eller blå himmel), men väldigt, väldigt trevlig så här långt. Långfredagen var lagom långsam och påskaftonen bubbligt påskhäxigt spännande (mest för barnen då). Vi har hunnit umgås massor med Ylva, Anders och deras småhäxor, och det enda smolket i glädjebägaren är väl kanske att Edvin avslutade påskhäxandet med feber. Det var åtminstone först i slutet av påskhäxandet som han började sloka, hade varit synd om han missat det. Vi håller tummarna för att febern är borta imorgon, annars får vi helt enkelt ändra på våra planer lite. Klart slut, frohes Ostern!

Det blir påsk!

Det skulle inte ha varit helt fel om någon hade hunnit städa huset och leta fram påskpyntet, det måste jag medge. Laga en påskig cheesecake som jag skaffade ingredienser till redan förra helgen och röja fram tomma ytor att vila blicken på i påsk. Men det är som det är - ska det jobbas ända fram till skärtorsdagen så ska det. Väl. (Mutter, mutter - en aning avundsjuk på min familj som har varit ledig redan idag - även om vi befinner oss i skolvärlden allihopa är det ju tre kommuner inblandade i ekvationen, så de lediga dagarna varierar lite.)

Påskpynt har trillat in från dagis och skola, och barnen har producerat påskkort på löpande band, så lite påskyra har vi ändå i huset! Och allra mest ser jag fram emot lugn och ro i påskhelgen, och gärna lite påsksol och blå himmel på det. Vi får Sverigegäster - som visserligen bor hos svärfar Ingemar, men som vi kommer att hänga med största delen av påsken - och tack vare det har vi inte planerat in så mycket annat. Skönt!

Bryssel och alla andra platser som gråter

Än en gång blev det en dag med en klump i magen för ondskan i världen. Det som hänt i Bryssel idag är oerhört tragiskt - och det som är mest tragiskt är att ingen ens är särskilt förvånad. Att något sånt här händer i en europeisk storstad är inte otänkbart idag. Det är inte otänkbart. Och det är det som är det sjuka. Intervjuerna med belgare och finländare i Bryssel säger samma sak: det har mest varit en fråga om när och var. Samma sak i intervjuerna efter bombdådet i Istanbul i lördags: invånarna lever i spänning; småspringer förbi myllrande områden.

Är det kanske sedan attentatet mot Charlie Hebdo i Paris i januari ifjol som det ändrat? Det urskillningslösa våldet har krupit in i Europa, och det har eskalerat. I somras tvekade jag visserligen inför att åka till London med mina barn, men abslolut inte på grund av rädsla för terrorhot. Idag skulle jag tveka, och just på grund av det. Det gör mig så innerligt ledsen, arg och uppgiven. Vad är det terroristerna vill? Skapa skräck? Begränsa människors rörelsefrihet? Skapa splittring. Ja. Det har de lyckats med. Den där bubblande frihetskänslan som jag brukar få av främmande storstäder, den skulle spädas ut med nervositet och vaksamhet om jag skulle resa nu - kanske inte var som helst, men i många städer som jag för ett år sedan betraktade som trygga.

Samtidigt känns det ju så oerhört själviskt att reagera starkt på våldet först när det kryper nära.
Min rörelsefrihet begränsas av rädsla, min kusin är utbytesstudent i Belgien och min man ska till Turkiet på arbetsresa om några veckor. Ingen har lovat mig fullständig trygghet även om jag verkar tro det.

(Bild lånad härifrån)

Blomsterängsbacka

Ibland skulle det ju faktiskt löna sig att planera sina helger lite i förväg - då skulle vi kanske inte ha mött Hanna, Andreas och deras kids på väg till bilen precis när vi kom till mamma och pappas stuga på Blomsterängsbacka idag... Skönt var det ändå att hänga lite i en skogsbacke! Vi har nog inte varit till stugan sedan i höstas nån gång, och idag var det perfekt glid i pulkabacken. Överpurmobon i mig blev lite förfärad i bilen när min älskade mellanson hävdade att skogen inte är bra, "för det kan komma myror och så kan man sticka sig på granbarr". Hoppsan! Vi får nog anstränga oss lite mer för att få till lite skogsvana...

Ett år och ett halvt därtill!

Häromdagen blev han 18 månader, den lilla galenpannan vi har. Ett och ett halvt år! Det är nästan som att fylla jämnt i den här åldern. Visserligen har jag summerat ganska flitigt de senaste månaderna, men lite kan jag ändå fylla på.

I flera månader har jag skrivit om att han börjat upptäcka mer och mer - och att hans humör blivit mer och mer vidlyftigt i ungefär samma takt. Inte för att jag vill upprepa mig, men hans upptäckarglädje (och ilska över att begränsas) når nya höjder varje dag just nu! Arvid och Edvin kan inte stänga in sig i sitt rum längre, för han öppnar helt enkelt dörren och går in. Han klättrar upp på matbordet och glider smidigt upp i soffan och vidare upp och balansera på armstödet - men i ärlighetens namn måste jag tillägga att han brukar glida ner förvånansvärt smidigt också. När han springer runt som en liten kanonkula gör han det full av glädje.

Men alla hyss! Vi sliter vårt hår. Idag svängde jag in till optikern på väg hem från jobbet för att få hjälp med att vrida tillbaka glasögonen som Josef misshandlade häromdagen så till den milda grad att de inte ens gick att ha på sig. Jag körde hem och njöt av att ha nyjusterade, stadiga glasögon för en gångs skull. Jag lade ifrån mig glasögonen på byrån när jag kom hem, och nån timme senare kom Josef med dem i högsta hugg - och tror ni inte han hade lyckats dra båda skalmarna utåt så att de skulle passa ett elefanthuvud? Det gjorde mig inte särskilt glad. Idag har han också vält en blomkruka så den gick i kras (en favorit, förstås). Och Matias hittade honom i ett hörn där han gömt sig för att äta upp en karelsk pirog han hittat i soporna i köket. Ja, och så ritade han i min kalender. För att nu nämna några saker - som han hunnit med idag efter dagis!

Samtidigt som han gör oss utmattade gör han oss också väldigt lyckliga. Till exempel när han ropar tsss (kisse) förtjust så fort han ser Tintin, när han gullar innerligt med sin fyrfota kompis eller sätter sig bredvid på golvet för att hålla honom sällskap när han äter. Eller när han entuiastiskt ropar tasss när han ser något han vill äta eller dricka. Eller när han knackar så artigt på dörren om han tycker att någon stängt in sig i onödan. Eller när han tar en bok ur bokhyllan (senast var det Desmond Tutu), kryper upp i soffan eller en fåtölj och sitter alldeles stilla och läser med stort allvar.

Tråkigt blir det i alla fall aldrig!

Jag sörjer i påsk

För ett år sedan trodde vi fortfarande att vi alltid skulle ha Maj-Britt - vår svärmor, mamma och fammo - med oss. Vi trodde att vi skulle få räkna med henne när vardagen kör ihop sig, vi trodde att hon skulle lära Arvid sticka. Vi trodde hon skulle vara stolt tillsammans med oss när barnen växer, har skolavslutningar, lär sig nya saker. Vi tog för givet att alla våra barn skulle få egna minnen av henne. Vi trodde att hon skulle åldras tillsammans med oss och att vi så småningom skulle få hjälpa henne och Ingemar, som de har hjälpt oss ända sedan vi trillade in i småbarnslivet. Vi trodde verkligen inte att det snart skulle bli ett stort hål i vår familjegemenskap.

För ett år sedan hade vi faktiskt träffats lite mindre än vanligt i ett par veckor. Först var vi förkylda, och sedan blev de också. Så typiskt vårvinter. Maj-Britts förkylning höll i sig länge och blev värre. När barnen klädde ut sig till påskhäxor på påsklördagen ifjol körde vi dit för att önska glad påsk och visa upp småhäxorna. Vi kom överens om att vi får skjuta upp den planerade påskmiddagen tills hon känner sig bättre. Men det blev inga fler måltider tillsammans. Det var sista gången vi träffade henne hemma i Skata. Det var sista gången vi träffade henne utan att veta om hennes leukemi. Drygt två veckor senare tog vi farväl, grät och sjöng om himlen vid hennes sjukhussäng.

Det är kanske för att det närmar sig påsk igen som sorgen ligger närmare ytan. Jag trodde vi hade vant oss? De senaste dagarna har jag blivit gråtfärdig av småsaker som påminner om det som var normalt för ett år sedan. Plötsligt känns sorgen överraskande ömmande och färsk igen? Årsdagen ligger fortfarande en dryg månad fram i tiden, men jag anar att sorgen kommer att följa med påsken de närmaste åren. Islossning, barmark - och två omskakande veckor den där våren 2015.

Och precis som förra våren känns det ibland som om jag bara inbillat mig allting och hon när som helst kommer att ringa och fråga vilken dag det passar att Arvid och Edvin kommer till Skata - det var ju så länge sen sist.

Uleåborg, april 2015 - egentligen tyckte jag väldigt mycket om Uleåborg, men jag undrar om den staden någonsin kommer att kännas helt neutral?

Mässkär

Att gå över isen till Mässkär är något jag velat göra länge. De senaste åren har det varit för varmt för isvägen, men i år är det äntligen öppet igen. Jag höll ändå på att börja tro att jag inte skulle komma mig dit - just nu känns det som ett ganska stort projekt att göra något friluftigt överhuvudtaget med hela gänget... What to do? Jag tog med min kompis Linda istället!

Det skulle inte ha skadat med lite sol, men det var jätteskönt att vara ute! Kul att gå på is (vilket jag är jättefeg med om det inte är en underhållen väg), goda grisar på caféet och mysig miljö på Mässkär. I sommar ska vi absolut åka ut hit och äta fisksoppa! Stort plus också för att hänga med Linda! (Det har varit en bra kompishelg, för i fredags var jag dessutom på Purmorevy med Karin och Virpi.) Och så här i efterskott kan jag f.ö. konstatera att det hade gått jättebra att ta med både barnvagn och spark på isen, så att ta med hela familjen hade säkert funkat bra det också. Håller tummarna för tjock is nästa år...

 

Long time no see, Stennabba!

Det höll på att bli helt galet länge sen vi var till Stennabba, som ju ändå är en av mina favoritplatser här i världen. Men idag blev det en riktig Purmoturné - började hos mommo och moffa och fortsatte med Stennabba resten av dagen. Bra, bra!

Favorit i repris - Teknikens hus i Luleå

Innan vi åkte till Sverige på sportlovet visste vi att det fanns en punkt på önskelistan som vi inte kunde missa. Ända sedan vi var till Teknikens hus i Luleå på höstlovet för ett och ett halvt år sedan har barnen pratat exalterat om hur roligt det var, och nu inför det här lovet var det liksom aldrig någon diskussion, utan de talade helt enkelt förväntansfullt om hur roligt det skulle bli med Teknikens hus ända tills vi alla tog för givet att vi skulle till Teknikens hus. Gott så! Värre måsten kan man ha.

Det var en fantastiskt vacker vinterdag och nästan synd att planera in en inomhusaktivitet, men vi passade ändå på redan första dagen på plats - det gick liksom inte att spara till slutet av resan ifall något oväntat skulle ha dykt upp/någon skulle ha blivit sjuk/Teknikens hus skulle ha hållit stängt på grund av förrymda legorobotar eller kraschad meteorit på taket. Lyckligtvis visade det sig att det fanns fler vackra vinterdagar att ta av!

Gruvbolaget LKAB och SSAB (Svenskt stål AB) är två av aktörerna bakom Teknikens hus, och det märks bland annat på att man får testa på att borra i berg och åka på en låtsastur ner i en gruva och sånt. Fascinerande, tyckte jag i alla fall...

I Lego Mindstorms-rummet var det inte helt fel med en pappa som kan lite om programmering... 

Den här gången var nyhetens behag inte lika stort som första gången (för oss vuxna - barnen verkade precis lika upprymda som sist), men jag tyckte ändå att det hela tiden fanns ngåot nytt att upptäcka och prova på. Att miljön, med bland annat det stora jordklotet i mitten, är rolig och spännande skadar ju inte heller! Att det blir fler besök är det absolut ingen tvekan om.

För barn i vissa åldrar (även för en nästan-sexåring!) var det allra roligast att det fanns sand och vatten att leka med - förstås. Konstigt nog var det ingen som blev alltför blöt, hur det nu kan ha gått till..? Josef sov förresten bort nästan hela museibesöket i sin vagn, precis som förra gången. Då var han bara en månad gammal (!), men att det faktiskt fungerade att lägga honom i vagnen och låta honom sova ett par timmar i den här åldern också var högt över förväntan! Väldigt behändigt... men nästa gång gissar jag att vi får låta honom plaska loss helt enkelt!

En av mina favoritbilder från dagen är Edvin i miniatyrsoffan - det var han själv som lade sig i den och beställde bild. Av någon anledning brukar jag tänka på min faffa Gunnar när Edvin har den där kluriga minen - jag vet inte om det faktiskt är något i ansiktsdragen som påminner eller om det helt enkelt är den finurliga uppsynen som gör det. Något i utstrålningen har de i alla fall gemensamt!

Och till sist, hela familjen på mycket tillfällig display på väggen. Selfiebåset måste förstås också testas - ni vet, Facebook finns i Luleå och måste förstås synas på Teknikens hus... (Facebooks första serverhall utanför USA alltså, läs mer här den som vill...) En superb start på sportlovet!

Läsmys

För att ha varit en måndag med en enda (!) lektion har det varit en måndag med särdeles mycket spring. Galet! Det hjälpte förstås inte att Edvin hade en rådgivningstid att passa på eftermiddagen, vilket gjorde att jag var tvungen att packa ihop långt innan jag var klar. (Och nu sitter jag instängd i arbetsrummet, redo att ta upp tråden där jag lämnade den. Eller nästan. Skabara blogga lite först!)

Det jag tänkte var ändå inte alls att klaga, utan istället jubla lite. För första gången spanade vi in Bennäs superfina nya bibliotek - det öppnade redan i höstas, men vi har tydligen bara hållits i vårt lilla bybibliotek här i närheten sedan dess. (Blir lätt så med 200 meter från dörr till dörr...) Barnhörnan i Bennäs är helt fantastisk! Mysig och rolig och färgglad - nästa gång skulle jag inte alls ha något emot att ta med bara storbarnen så jag själv får bulla in mig bland kuddarna och läsa istället för att jaga ettårsunge. Ettårsungen tyckte dock också att det var väldigt roligt, även om kojan var lite för spännande...

...och så är det nästan måndag igen!?

Jahapp - det var det sportlovet! Redan på förhand hade jag en känsla av att det skulle svischa förbi i raketfart, och det gjorde det verkligen. Största delen av lovet var vi alltså i Sverige, och sedan vi kom hem på torsdagskvällen har vi hunnit fira vår nyblivna sexåring grundligt med både barnkalas och släktkalas. Väldigt roligt, men ganska tröttande! Att sätta sig ner nu och börja planera undervisning känns lite... onödigt. När skulle den lugna, återhämtande delen av sportlovet börja..?

Jag tycker annars att jag brukar vara ganska cool med mina barns födelsedagar, men att min lilla Edvin ska fylla sex och börja i förskolan till hösten tog mig med förvåning. Jag är ju van med att Arvid ska vara storbarn/skolbarn, men att min baby med knubbkinderna snart får räknas till den kategorin han också - det måste jag smälta ett tag! Tur att jag har kvar ännu en knubbkindad unge som har ett par småbarnsår framför sig...