En dag i somras när vi behövde all energi vi kunde uppbåda var vår söndagseftermiddag i London. Vi anlände från Shanklin, och eftersom vi ändå inte kunde åka vidare till Huntingdon från samma tågstation så tänkte vi att vi lika gärna kunde göra en omväg på ett par timmar och se oss runt lite. I början av resan hade vi hunnit med en väldigt fin halvdag i London, då vi såg Towern från utsidan, gick upp i Tower bridge och promenerade till Waterloo station. Men vi hade halvt lovat barnen att de skulle få se Big Ben och London Eye - det är ju roligt att få se landmärken som dyker upp i filmer på riktigt. Det hann vi inte med då, utan tänkte ta det nu.
Det började inget vidare. Nu när jag tänker på det vet jag faktiskt inte varför det skar sig så, för vi hade ju precis ätit och suttit och vilat. Bagaget gick bra att packa ihop relativt behändigt och Matias var en hjälte med att bära. Ingen var på strålande humör, men ingen var på hemskt humör heller. Men barnen ville inte gå fot och jag stressades av folkmängden och hade gärna velat ha väldresserade små mönsterbarn vid min sida... Så vi krisade lite innan vi ens hade hunnit ut till South bank. Man kan inte lyckas med allt.
Men det tog sig! Solen sken och vi lät oss så småningom ryckas med av gatuartisterna och den allmänna yran. Det var jätteroligt att fascineras av hur enorm London eye är och att få den första skymten av Big Ben. När jag pratade om den här dagen med Edvin häromdagen påminde han mig om hur vi fastnar för olika saker - han började prata om den där gubben som hade målat sig som en staty. Just ja! Sådana fanns det förstås också! Dem har jag sett lite för många varianter av för att fästa mig vid dem, men för Edvin var det tillräckligt stort för att han ska minnas det levande nu i januari, utan att vi hade fotat och utan att vi pratat om de levande statyerna alls, vad jag kan minnas.
Ändå, avslappnat var det här inte. Jag upplevde ett för mig helt nytt fenomen - nämligen ryckningar i ögonlocket som stressreaktion! Det var faktiskt lite lustigt, för när det först ryckte tyckte jag bara det var lite irriterande, men sedan blev det så löjligt övertydligt att det var stressryckningar: ögonlocket hade slutat rycka, men började rycka helt galet igen när vi hamnade bakom en familj där mamman högljutt (och ganska elakt) skällde ut sin familj för allt de gjorde fel (minns inte om jag uppfattade exakt vad det var) och sedan igen när vi insåg att det inte fanns några ramper utan att vi helt enkelt måste ta oss upp på bron med vagn och väskor längs stentrappan... Hej ögonlock, jag visste inte att du brydde dig så mycket om mitt välbefinnande!
Jaja. Vi sicksackade och kryssade och med lite gott samarbete kom vi oss upp på bron också. South bank var verkligen en upplevelse utöver det vanliga den här gången!
Big Ben begrundade vi noga, och nu när jag tänker på saken undrar jag om vi kanske inte sett Cars2 sedan resan? Det borde vi nog!
Westminster abbey kikade vi på...
...och Matias var dagens bagagehjälte!
Trots trängsel och allt var det riktigt roligt att se Londonikonerna tillsammans med barnen - men det började bli dags för paus! Vi lyckades inte hitta någon glasskiosk förrän St James Park, och - som jag skrev i ett av adventskalenderinläggen - det blev helt klart årets dyraste och årets mest välinvesterade glass. Sällan har vi ätit så efterlängtad glass...
Vi gick vidare i parken och pausade igen i en lekpark, som dock var nästan lika knökfull som South bank hade varit. Arvid tyckte dessutom inte det fanns så mycket för honom där (var nog tänkt för lite mindre barn), men Edvin lekte gärna med en ny kompis en stund medan jag ammade Josef.
Vi gick förbi Buckingham palace (drottningen var inte hemma) och sedan tyckte vi att vi hade sett vad vi behövde av London för den här gången. Vi sneddade genom Green park till närmaste tunnelbanestation, tog tuben till King's cross station och hoppade på tåget till Huntingdon. Om det var skönt att plockas upp av Daniel och få pusta ut hemma hos dem den kvällen!
Skulle jag ge oss själva ett gott råd skulle jag väl inte direkt rekommendera den här omvägen... nästa gång jag beger mig ut på ett ställe som South bank med barnen vill jag åtminstone inte ha hela familjens bagage med mig! Samtidigt är jag ändå glad att vi gjorde det, för både Arvid och Edvin kommer ihåg dagen väldigt tydligt - och de tyckte inte det var jobbigt, bara roligt! Dessutom är det ju alltid bra att testa vad man klarar av ibland... och nu vet vi att vi klarade av den här utmaningen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar