Kommer ihåg Shanklin (6.6)

Då och då har jag kommit på att Englandsresan i somras lämnade lite halvbloggad. Det var aldrig meningen, och jag har egentligen sett fram emot att gotta ner mig i reseminnen när jag hinner och känner för det... det kanske får bli nu? Nu, när vintern är vacker men kall och full av vardag och vi inte har någon annan resa än eventuellt en tur till Helsingfors (nytta + nöje) inplanerad.

Jag lämnade tråden i Ventnor, dit vi tog bussen sista dagen på Isle of Wight. (Det är fyra månader sedan jag skrev det inlägget! Hoppsan.) Efter att ha strosat runt i Ventnor på förmiddagen och åkt hem och ätit lunch insåg vi att vi knappt hade sett något av själva Shanklin. Shanklin är en ganska sömnig småstad vid havet - lägenheten vi hyrde var perfekt (den rekommenderar jag mer än gärna!!), men staden var kanske inte så spännande. Shanklin har (verkligt!) gamla anor som turistort, men det känns lite som om tiden sprungit förbi den. Se bara på den fenomenalt fula* betonghissen ner till strandpromenaden till exempel - den var stängd tills vidare på grund av säkerhetsskäl...

* På gränsen till fulsnygg - eller? Jag kan fortfarande inte bestämma mig. Effektfull var den i alla fall.

Däremot är havet och klipporna fantastiska. Färgerna alltså! Det finns dessutom en promenadvägar ända till grannstäderna åt båda hållen längs kusten, och jag tycker fortfarande att det är lite tråkigt att vi inte hade möjlighet att gå längre - det skulle ha varit perfekt för en långpromenad längs med havet, och sen buss hem igen. Nu, med tre barn med kortare ben än oss, fick vi nöja oss med en lite mer lagomlång promenad...

Vi geocachade ju faktiskt lite på resan också - vi hade förberett oss genom att ladda ner ganska många cacher så vi kunde leta utan nät. I en liten park längs med vägen hittade vi en cache där vi lämnade en austrialiensisk vandringscache som vi hade hittat i Sandsund.

Så gick vi vidare till Rylstone Gardens, som Tripadvisor menade att var en riktig pärla till park - det var en fin, stor park, men... tja, en park bara? Men jag satt och ammade på en parkbänk med utsikt över gnistrande turkost hav, och det är helt klart en av de vackraste platser jag ammat på. Dessutom hittade vi en galet (!) stor buske! Stor som ett hus!

När vi läste om vad som finns i Shanklin på förhand fanns Shanklin Chine med på alla listor - det är en ravin som varit öppen för turister sedan 1817. På väg från parken gick vi förbi och var lite tveksamma till om det var värt att betala in sig eller inte. Vi insåg ganska fort att det åtminstone inte gick att ta med vagnen, så eftersom barnen var ivriga att gå in efter att ha sett miniatyren i Godshill ett par dagar tidigare delade vi på oss så att jag gick in med A&E medan Matias och Josef tog en kaffe så länge.

I ravinen var det grönt och trolskt, och stigarna och trapporna gick brant upp och ner, härs och tvärs över bäcken som rann ner mot havet. "Breathtaking scenery" skulle jag nog inte hålla med Tripadvisor om, men visst var det en fin promenad!

Mest fascinerad var jag av att folk turistat där så länge - Jane Austen har skrivit i sin dagbok om att hon varit där! Nästan exakt samma tid på året, dessutom. Så här ska hon ha skrivit om den dagen:

June 8, Tuesday

Isle of Wight: We hired a Sociable and drove round the Eastern & Southern coasts of the Island – saw the Priory, a sweet place – Shanklin Chine, lovely! – and Bonchurch village, beautiful! B’fasted at Ventnor, an Inn near Steephill, where Edward joined us and we went on altogether to the SandRocks Spring near Niton where we slept.

(John Keats lär också ha besökt Shanklin Chine och blivit inspirerad!)

I änden av ravinen fanns ett café och ett minimalt museum. Museet var varken modernt eller särskilt pedagogiskt, men lite lustigt var det - i ett litet rum hade de samlat typ alla udda gamla saker de hittat... sådant har också sin charm! Och framför allt - om du frågar A&E - så fanns en penny press där barnen fick pressa varsin slant med en bild från Shanklin Chine! De hade sett penny presses lite här och där, men vi hade mest bara gjort som vi brukar göra med alla "jagvilljagvilljagvill" och gått förbi... av någon anledning var jag lite mer lättflirtad den här gången. Kanske det ha varit vetskapen om att Jane Austen kanske skulle ha pressat ett likadant mynt om det funnits en penny press på hennes tid?

Hobbithusen med halmtak är på riktigt i England! Just i Shanklin fanns det nu inte så många som vi hade fått intrycket av på förhand - just de här samma husen finns på väldigt många vykort... Men enastående fina är de ändå, även om det kryllar av bedagade souvenirbutiker kring dem!

Efter att ha sett oss runt i Shanklin i några timmar tyckte vi att vi var redo att gå tillbaka till lägenheten för att packa ihop inför morgondagen. Det skulle ha funnits så mycket mer att se på Isle of Wight (även om ön inte är stor täckte vi bara en pytteliten del av den under våra dagar), men nästa dag var det dags att ge oss av igen...