Från Shanklin till London (7/6)

Fredag kväll, och precis som förra fredagen och ända sedan det så är det fortfarande sjukstuga här. Idag jobbade jag igen, men jag kände redan mitt på dagen att jag nog egentligen inte alls hörde hemma framför en klass. Dagens tröst är i alla fall att jag är övertygad om att jag inte skulle ha hört hemma på nån minisemester i Helsingfors heller! Skönare att vara sjuk hemma.

När jag nu ändå sitter här med mitt värkande huvud kan jag ju alltid fortsätta med min reseblogg från i somras. Vi hade avslutat på Isle of Wight, och det var dags för en resdag - från Shanklin via London till våra goda vänner i Huntingdon. Vi började med att säga tack och hej till våra hyresvärdar (som sagt - rekommenderar absolut deras lägenhet för den som vill semestra på Isle of Wight!)

Vi tog morgontåget från Shanklin, som badade i sol. Än en gång skramlade vi oss fram på ön i skrammeltåget som var tunnelbanetåg i London i sin glans dagar (som nog inte var ifjol). Det hade sin charm, men rekommenderas kanske inte för den åksjuke!

Tåget åkte ända ut på piren i Rye, där vi nätt och jämnt hann njuta av solen på väg in i båten. Minutschema!

På grund av banarbeten blev det buss + tåg efter Portsmouth istället för bara tåg. Lite nervöst när vi såg en skylt om att bussen inte tillät stora bagage - vår barnvagn och våra tre stora väskor kunde inte med bästa vilja räknas som små väskor... Men när vi frågade chaffisen var det inga problem alls. Dagens roligaste var alla gamla (!) dubbeldäckar som körde runt på vägarna i närheten av Portsmouth. Var det nåt jippo? Veteranbussens dag? Eller är de fortfarande i trafik precis som vanligt?

Tillbaka på Waterloo station. Där slängde jag kameran i marken. Eller slängde och slängde, men det var faktiskt mitt fel att den flög. Jag hade kameran i en tight på ryggen, och trots att Matias hade tjatat hela resan (!) om att man måste knäppa spännena på sidan för att dragkedjan ska hållas uppe (äger du en tight, tro honom!) och jag hade bara hummat lite. Godmodigt ibland, irriterat ibland, och så knäppte jag spännena nån gång när jag kom ihåg det. Det är ingen bra känsla att känna hur det liksom lossnar på ryggen och allt börjar rasa ut - kamera, ipad och diverse andra lösa saker... Yikes! Ipadden hölls i väskan, men kameran rasade i trottoaren. Tack och lov var det bara objektivet som tog stryk, och det blev inte obrukbart, så det gick bättre än vi trodde. Men det var inte resans bästa ögonblick. Jag knäppte spännena mycket noggrannt resten av resan.

Planen var att turista lite, men först vek vi in på första bästa matställe för en mycket behövlig lunch. Det blev en pizza express som inte var särskilt mysig, men barnen fick pyssel och maten var helt okej. Det får godkänt! Efter maten gjorde vi resans mest dumdristiga drag och begav oss, redan från början ganska trötta, ut på vimlet på South bank med barn och väskor och allt... mer om det i nästa inlägg!