Huntingdon & Houghton (8.6)

Dagen efter vår Londonbedrift kändes det inte som att vi behövde särskilt mycket äventyr. Daniel jobbade, och tillsammans med Emma och Olga började vi stillsamt med en promenad till en lekpark/sportplan i närheten. Jätterolig park! Där fanns utegym och en massa lekredskap som var roliga både för barn och vuxna. Jag inbillar mig att jag skulle träna massor under sommarhalvåret om jag hade en sån här park runt hörnet... (eller så inte, men det kan vi ju inte veta..?)

På eftermiddagen var vi i alla fall redo för en utflykt till grannbyn, Houghton, där det finns en gammal kvarn som fungerar som museum nuförtiden. Att själva byn är charmig var bara på plus!

(Paus för beundran av stenhus och klätterrosor.)

Inne i kvarnen gick det inte att ha med barnvagn, men Emma erbjöd sig att stanna utanför med de två sovande småbarnen så gick vi andra in en sväng. Det var riktigt roligt! (För den som är svag för hembygdsmuseer.) Förutom att det var hyfsat informativt fanns det dessutom ganska mycket barnen kunde testa handgripligen.

När vi kom ut igen hade vi tänkt oss picknick - otur bara att det regnade... Visst, vi hade picknick i alla fall, men den var lite fuktigare än vi hade tänkt oss!

Förresten, det är kanske dags för en presentation av våra vänner i England? Emma bodde jag tillsammans med i tre år när vi studerade i Åbo. Den bästa kämppis man kan tänka sig! Sedermera gifte hon sig med göteborgaren Daniel och de flyttade så småningom till England. Jag hälsade på dem helt snabbt efter min kurs i London våren 2013 också, men sedan dess har de hunnit köpa hus och få en dotter som är nästan exakt lika gammal som Josef - det skiljer mindre än en vecka på dem!

Bakom kvarnen finns ett kanalsystem med en sluss som vi passade på att titta på också. Mysigt med svanar (med ungar!), båtar och hängande träd...

(Och en geocache!)

Dagens underhållning var att vi faktiskt fick se slussen in action! Det verkade lite bökigt att ta sig igenom... att åka båt däromkring är nog ingenting för den otålige!

Eftersom vi inte rymdes i bilen samtidigt (och småbarnen kunde inte heller åka samtidigt pga bara ett babyskydd) erbjöd jag mig att stanna kvar en stund med Josef. Vi passade på att gå runt lite och spana på hus i mysiga Houghton, köpa frimärken i den minimala bybutiken och lyssna på lite gubbskvaller utanför. Sedan passade det alldeles utmärkt att inte göra så mycket mer än att hänga resten av kvällen hemma hos Emma och Daniel!

We made it through London! (7.6)

Det börjar bli väldigt, väldigt, väldigt tråkigt med rapporter från sjukstugan, men tycker ni inte det känns lite knäppt att när jag vaknade halv fyra på eftermiddagen idag hade jag 1) varit uppe och ätit morgonmål och 2) varit uppe och ätit lunch? Förutom det hade jag läst några sidor i en bok, men annars bara sovit! Inte den mest produktiva lördag jag någonsin haft, och lite ett bevis för att jag inte borde ha jobbat igår kanske... Nå, nu sover jag bort den här helgen och så ser vi på måndagen. Och förutom att jag och Josef fortfarande är krassliga så börjar familjen äntligen vara som folk igen! Ljus i tunneln! (Men det här måste ju ha varit nån säsongsinfluensa? Har aldrig haft nåt liknande, vad jag kan minnas!)

En dag i somras när vi behövde all energi vi kunde uppbåda var vår söndagseftermiddag i London. Vi anlände från Shanklin, och eftersom vi ändå inte kunde åka vidare till Huntingdon från samma tågstation så tänkte vi att vi lika gärna kunde göra en omväg på ett par timmar och se oss runt lite. I början av resan hade vi hunnit med en väldigt fin halvdag i London, då vi såg Towern från utsidan, gick upp i Tower bridge och promenerade till Waterloo station. Men vi hade halvt lovat barnen att de skulle få se Big Ben och London Eye - det är ju roligt att få se landmärken som dyker upp i filmer på riktigt. Det hann vi inte med då, utan tänkte ta det nu.

Det började inget vidare. Nu när jag tänker på det vet jag faktiskt inte varför det skar sig så, för vi hade ju precis ätit och suttit och vilat. Bagaget gick bra att packa ihop relativt behändigt och Matias var en hjälte med att bära. Ingen var på strålande humör, men ingen var på hemskt humör heller. Men barnen ville inte gå fot och jag stressades av folkmängden och hade gärna velat ha väldresserade små mönsterbarn vid min sida... Så vi krisade lite innan vi ens hade hunnit ut till South bank. Man kan inte lyckas med allt.

Men det tog sig! Solen sken och vi lät oss så småningom ryckas med av gatuartisterna och den allmänna yran. Det var jätteroligt att fascineras av hur enorm London eye är och att få den första skymten av Big Ben. När jag pratade om den här dagen med Edvin häromdagen påminde han mig om hur vi fastnar för olika saker - han började prata om den där gubben som hade målat sig som en staty. Just ja! Sådana fanns det förstås också! Dem har jag sett lite för många varianter av för att fästa mig vid dem, men för Edvin var det tillräckligt stort för att han ska minnas det levande nu i januari, utan att vi hade fotat och utan att vi pratat om de levande statyerna alls, vad jag kan minnas.

Ändå, avslappnat var det här inte. Jag upplevde ett för mig helt nytt fenomen - nämligen ryckningar i ögonlocket som stressreaktion! Det var faktiskt lite lustigt, för när det först ryckte tyckte jag bara det var lite irriterande, men sedan blev det så löjligt övertydligt att det var stressryckningar: ögonlocket hade slutat rycka, men började rycka helt galet igen när vi hamnade bakom en familj där mamman högljutt (och ganska elakt) skällde ut sin familj för allt de gjorde fel (minns inte om jag uppfattade exakt vad det var) och sedan igen när vi insåg att det inte fanns några ramper utan att vi helt enkelt måste ta oss upp på bron med vagn och väskor längs stentrappan... Hej ögonlock, jag visste inte att du brydde dig så mycket om mitt välbefinnande!

Jaja. Vi sicksackade och kryssade och med lite gott samarbete kom vi oss upp på bron också. South bank var verkligen en upplevelse utöver det vanliga den här gången!

Big Ben begrundade vi noga, och nu när jag tänker på saken undrar jag om vi kanske inte sett Cars2 sedan resan? Det borde vi nog!

Westminster abbey kikade vi på...

...och Matias var dagens bagagehjälte!

Trots trängsel och allt var det riktigt roligt att se Londonikonerna tillsammans med barnen - men det började bli dags för paus! Vi lyckades inte hitta någon glasskiosk förrän St James Park, och - som jag skrev i ett av adventskalenderinläggen - det blev helt klart årets dyraste och årets mest välinvesterade glass. Sällan har vi ätit så efterlängtad glass...

Vi gick vidare i parken och pausade igen i en lekpark, som dock var nästan lika knökfull som South bank hade varit. Arvid tyckte dessutom inte det fanns så mycket för honom där (var nog tänkt för lite mindre barn), men Edvin lekte gärna  med en ny kompis en stund medan jag ammade Josef. 

Vi gick förbi Buckingham palace (drottningen var inte hemma) och sedan tyckte vi att vi hade sett vad vi behövde av London för den här gången. Vi sneddade genom Green park till närmaste tunnelbanestation, tog tuben till King's cross station och hoppade på tåget till Huntingdon. Om det var skönt att plockas upp av Daniel och få pusta ut hemma hos dem den kvällen!

Skulle jag ge oss själva ett gott råd skulle jag väl inte direkt rekommendera den här omvägen... nästa gång jag beger mig ut på ett ställe som South bank med barnen vill jag åtminstone inte ha hela familjens bagage med mig! Samtidigt är jag ändå glad att vi gjorde det, för både Arvid och Edvin kommer ihåg dagen väldigt tydligt - och de tyckte inte det var jobbigt, bara roligt! Dessutom är det ju alltid bra att testa vad man klarar av ibland... och nu vet vi att vi klarade av den här utmaningen!

Från Shanklin till London (7/6)

Fredag kväll, och precis som förra fredagen och ända sedan det så är det fortfarande sjukstuga här. Idag jobbade jag igen, men jag kände redan mitt på dagen att jag nog egentligen inte alls hörde hemma framför en klass. Dagens tröst är i alla fall att jag är övertygad om att jag inte skulle ha hört hemma på nån minisemester i Helsingfors heller! Skönare att vara sjuk hemma.

När jag nu ändå sitter här med mitt värkande huvud kan jag ju alltid fortsätta med min reseblogg från i somras. Vi hade avslutat på Isle of Wight, och det var dags för en resdag - från Shanklin via London till våra goda vänner i Huntingdon. Vi började med att säga tack och hej till våra hyresvärdar (som sagt - rekommenderar absolut deras lägenhet för den som vill semestra på Isle of Wight!)

Vi tog morgontåget från Shanklin, som badade i sol. Än en gång skramlade vi oss fram på ön i skrammeltåget som var tunnelbanetåg i London i sin glans dagar (som nog inte var ifjol). Det hade sin charm, men rekommenderas kanske inte för den åksjuke!

Tåget åkte ända ut på piren i Rye, där vi nätt och jämnt hann njuta av solen på väg in i båten. Minutschema!

På grund av banarbeten blev det buss + tåg efter Portsmouth istället för bara tåg. Lite nervöst när vi såg en skylt om att bussen inte tillät stora bagage - vår barnvagn och våra tre stora väskor kunde inte med bästa vilja räknas som små väskor... Men när vi frågade chaffisen var det inga problem alls. Dagens roligaste var alla gamla (!) dubbeldäckar som körde runt på vägarna i närheten av Portsmouth. Var det nåt jippo? Veteranbussens dag? Eller är de fortfarande i trafik precis som vanligt?

Tillbaka på Waterloo station. Där slängde jag kameran i marken. Eller slängde och slängde, men det var faktiskt mitt fel att den flög. Jag hade kameran i en tight på ryggen, och trots att Matias hade tjatat hela resan (!) om att man måste knäppa spännena på sidan för att dragkedjan ska hållas uppe (äger du en tight, tro honom!) och jag hade bara hummat lite. Godmodigt ibland, irriterat ibland, och så knäppte jag spännena nån gång när jag kom ihåg det. Det är ingen bra känsla att känna hur det liksom lossnar på ryggen och allt börjar rasa ut - kamera, ipad och diverse andra lösa saker... Yikes! Ipadden hölls i väskan, men kameran rasade i trottoaren. Tack och lov var det bara objektivet som tog stryk, och det blev inte obrukbart, så det gick bättre än vi trodde. Men det var inte resans bästa ögonblick. Jag knäppte spännena mycket noggrannt resten av resan.

Planen var att turista lite, men först vek vi in på första bästa matställe för en mycket behövlig lunch. Det blev en pizza express som inte var särskilt mysig, men barnen fick pyssel och maten var helt okej. Det får godkänt! Efter maten gjorde vi resans mest dumdristiga drag och begav oss, redan från början ganska trötta, ut på vimlet på South bank med barn och väskor och allt... mer om det i nästa inlägg!

Fjutt.

Här är stämningarna inte helt på topp. Jag jobbade igår, men fick ge mig och stanna hemma idag igen. Det behövdes tydligen, för det känns som om jag sovit halva dagen... Däremellan har det hela tiden varit någon kris att lösa - det blir lätt kriser med tre sjuka/halvsjuka barn som varit hemma och nött på varandra i en vecka ungefär! Dessutom - framför allt - har vi fått inse att det inte lär bli någon minisemester i Helsingfors i helgen. Educamässa, kanske nåt konstmuseum, reashopping (på Akademen till exempel!), god mat och nån trevlig airbnb-lägenhet... låter det inte som ett vinnande koncept? Det tyckte jag i alla fall. Tror nån att jag är lite besviken just nu?? Får försöka hitta på nåt annat roligt... sen. Bli frisk först, kanske.

(Tråkig blogg. Japp.)

Helsingfors, januari 2015

5/5

Sjukstugan fortsätter - idag har fem/fem i familjen feber och hosta... Elak sort! Arvid som började har feber fjärde dagen nu, så vi får se hur det blir med Josef och Edvin som började idag... Själv hade jag över 39 grader i förmiddags, och det vet jag inte ens när jag sist skulle ha haft. Typ aldrig? Det var inte roligt i alla fall. (Måste erkänna att jag låg och var lite bitter över att jag när jag för en gångs skull är sjuk OCH Matias också är hemma så är jag så pass sjuk att jag inte njuter av det... hehe.) Tack och lov har det sjunkit under 38 nu, så det har blivit lite lättare att finnas till!

Mysiga ungar har vi i alla fall! Dagens bästa var på eftermiddagen (när jag hade börjat orka hålla i en bok) då Arvid och Edvin kom med sina böcker och lade sig på varsin sida om mig i dubbelsängen. Där låg vi och läste varsin bok och livet var ändå ganska bra. (Arvid läste en Lasse-Maja från pärm till pärm utan att lägga ner den - samma Lasse-Maja som han läste ett varv igår också! Och Edvin har tålamod att ligga och läsa bilderna i Kalle Ankas pocket hur länge som helst utan att ens kunna läsa texten. Gullungar! Annars har det nog blivit lite väl mycket tv och padda idag...)

No good

Vi har faktiskt varit väldigt friska hittills det här läsåret. Icke så just nu. Så här utan att gå in på detaljer så kan jag ranka familjens pigghet så här:

1) Josef. Tillfrisknad efter mild magsjuka, massor av energi. (Trevligt, men lite opraktiskt med tanke på de övriga punkterna på listan.)
2) Jag. Hostig och lite halvhängig, men räknar mig som ungefär frisk.
3) Edvin. Tillfrisknande efter gårdagens magafar, lite blekare och tröttare än vanligt bara.
4) Matias. Skötte sjuka barn igår och firar bedriften med att ligga och titta i taket med huvudvärk och illamående största delen av dagen idag.
5) Arvid. Har varit däckad (så till den milda grad att han inte ens hållit i en bok eller velat ha på tv:n) sedan igår på eftermiddagen. Feber (som mest 39,5), huvudvärk och illamående. Nu hoppas jag verkligen att han vaknar som sig själv imorgon, för annars blir jag riktigt orolig!

Så våra vänner som skulle ha hälsat på idag efter att inte ha kunnat komma i söndags (eller på trettondagen)? Nope. En annan gång.

Så vintervädret som äntligen blivit mildare och meddelandet om att det nu finns skidspår på Luditräsk? Nope. Om allt smälter bort efter helgen blir jag ledsen.

Men däremot har jag hela dagen varit barnsligt nöjd och lättad över att jag tillverkade och kopierade upp två prov till måndagen innan jag packade ihop på jobbet igår - även om det betyder att klockan var nästan halv sju innan jag kom hem. (För av någon anledning föreställer jag mig att det inte är så sannolikt att jag jobbar på måndag med den här farten... men visst kan jag ha fel!)

Josef, 16 månader

Lillen. Han har blivit 16 månader och kommit in en eldfängd period; världen öppnar sig för honom och han vill upptäcka allt genast. Det värsta han vet är att begränsas - av vuxna, av sina bröder eller sin (brist på) förmåga. Vi får fortfarande höra att han är ett så lugnt och godmodigt barn, men här hemma har han blivit ganska amper. Han går stadigt och snabbt, han når överraskande högt och älskar att undersöka. Det roligaste han vet är att gå runt fritt i huset och pilla på saker - det enda minuset med det är att han hela tiden måste skuggas av någon som kan rädda både honom och ömtåliga saker. Han klämmer fingrarna, bär iväg med allt som inte är fastskruvat och skrattar så han kiknar när storebror drar honom i pulkan. Böcker är intressanta, men tyvärr lockar mammas böcker mer än pekböckerna med hårda sidor... Han trivs på dagis så till den milda grad att han börjat ignorera mig totalt när jag kommer - och när jag ändå plockar upp honom från hans lek vrålar och ålar han så ingen ska tro att han lämnar festen frivilligt. Visst skulle det vara roligt att vara lite mer efterlängtad, men det är ju faktiskt ännu bättre att han trivs där han är 2-3 dagar i veckan...

Vi tror att hans kortare stubin just nu kanske beror på att han skulle vilja säga mer än han kan - det har vi sett förr när bröderna var mindre. Några ord säger han: me dä (mera), mamma, pappa, amma (famnen), di-di (Tintin)... Katten Tintin älskar han förresten - det första han gjorde när vi kom hem idag var att tulta raka vägen till Tintins favoritplats och upphetsat ropa diddi, diddi - tack och lov att vi har en så snäll katt! Han får ta emot en del hårdhänta ömhetsbetygelser, men han börjar ju vara van... tänk, han har varit med sen Arvid var bara två år!

Matglad är han, Josef, och vi är glada och tacksamma. Paprika slänger han på golvet, men annars äter han det mesta. Ärter och majs är världens bästa snacks, och turkisk yoghurt världens bästa efterrätt. Sover gör han helt okej, och för tillfället vaknar han bara ibland en extragång efter läggning. (Runt nyår vaknade han nästan alltid på senkvällen - jättepigg - efter att ha sovit en timme eller två... inte perfekt. Men det börjar vara länge sen nu.)

Nu hoppas vi mest på att han ska hitta lite fler ord så frustrationen minskar när något inte går som han vill - och förstås att han ska få fortsätta att vara lika frisk och glad som han är nu!

Nu är det kallt - och bedövande vackert

Den här söndagen blev lite händelselösare än vi hade planerat - vi hade sett fram emot att få hit goda vänner, men det blev uppskjutet (andra gången - eller till och med tredje, beroende på hur man räknar) eftersom en av dem blev sjuk. Istället blev det en riktigt lugn söndag - helt okej ändå. Och chokladpajen vi hade förberett till efterrätt fick vi testa själva... (Linda, jag lovar att vi ska frysa resten! Eller... testa nåt nytt nästa helg.)

(Chokladpajen tipsades jag förresten om på bloggen Looking for Sara. Den var god! Inte så magisk som jag hade tänkt mig, men helt klart passande för en söndagseftermiddag. Och det krävs inga stora mängder för att sötsuget ska stillas...)

Vackert är det, men med -23,5 på termometern tyckte vi inte det passade med så mycket friluftsliv med ungarna... Istället bestämde vi oss för att återuppliva den gamla goda traditionen att "fa ut å kör" på en söndagstur. Gör folk det nuförtiden? När vi var små var det en riktig klassiker att köra runt och... se sig om, bara. Jag har en känsla av att det blivit lite föråldrat? Vad tror ni? Hur som helst snurrade vi runt lite i Larsmo och njöt av den vackra vintern i vår varma bil. Vi tänkte söka en geocache på en badstrand, men det var så kallt att ingen riktigt hade lust att krypa runt och söka något, så vi återvände till bilen ganska hastigt...

Edvin och jag hoppade ur bilen och gick den sista biten hem. Inte långt, men två tredjedelar gick en av oss och ylade jagvillhemNUjagvillhemNUjagvillhemNUjagvillhemNU i ett sträck. Puh. Så fort ett av barnen kommer in i en lugn och harmonisk fas så halkar ett annat blixtsnabbt in i en  mindre lugn och harmonisk fas. Lugn och ro, det skulle vara nåt det.

Hur som helst. Termometern visar just nu -34, motorvärmaren är ikopplad, yllehalarna ligger framme och vi hoppas att ingen fryser kinderna av sig när vi allihopa ska vara utanför ytterdörren före åtta imorgon bitti...

Kommer ihåg Shanklin (6.6)

Då och då har jag kommit på att Englandsresan i somras lämnade lite halvbloggad. Det var aldrig meningen, och jag har egentligen sett fram emot att gotta ner mig i reseminnen när jag hinner och känner för det... det kanske får bli nu? Nu, när vintern är vacker men kall och full av vardag och vi inte har någon annan resa än eventuellt en tur till Helsingfors (nytta + nöje) inplanerad.

Jag lämnade tråden i Ventnor, dit vi tog bussen sista dagen på Isle of Wight. (Det är fyra månader sedan jag skrev det inlägget! Hoppsan.) Efter att ha strosat runt i Ventnor på förmiddagen och åkt hem och ätit lunch insåg vi att vi knappt hade sett något av själva Shanklin. Shanklin är en ganska sömnig småstad vid havet - lägenheten vi hyrde var perfekt (den rekommenderar jag mer än gärna!!), men staden var kanske inte så spännande. Shanklin har (verkligt!) gamla anor som turistort, men det känns lite som om tiden sprungit förbi den. Se bara på den fenomenalt fula* betonghissen ner till strandpromenaden till exempel - den var stängd tills vidare på grund av säkerhetsskäl...

* På gränsen till fulsnygg - eller? Jag kan fortfarande inte bestämma mig. Effektfull var den i alla fall.

Däremot är havet och klipporna fantastiska. Färgerna alltså! Det finns dessutom en promenadvägar ända till grannstäderna åt båda hållen längs kusten, och jag tycker fortfarande att det är lite tråkigt att vi inte hade möjlighet att gå längre - det skulle ha varit perfekt för en långpromenad längs med havet, och sen buss hem igen. Nu, med tre barn med kortare ben än oss, fick vi nöja oss med en lite mer lagomlång promenad...

Vi geocachade ju faktiskt lite på resan också - vi hade förberett oss genom att ladda ner ganska många cacher så vi kunde leta utan nät. I en liten park längs med vägen hittade vi en cache där vi lämnade en austrialiensisk vandringscache som vi hade hittat i Sandsund.

Så gick vi vidare till Rylstone Gardens, som Tripadvisor menade att var en riktig pärla till park - det var en fin, stor park, men... tja, en park bara? Men jag satt och ammade på en parkbänk med utsikt över gnistrande turkost hav, och det är helt klart en av de vackraste platser jag ammat på. Dessutom hittade vi en galet (!) stor buske! Stor som ett hus!

När vi läste om vad som finns i Shanklin på förhand fanns Shanklin Chine med på alla listor - det är en ravin som varit öppen för turister sedan 1817. På väg från parken gick vi förbi och var lite tveksamma till om det var värt att betala in sig eller inte. Vi insåg ganska fort att det åtminstone inte gick att ta med vagnen, så eftersom barnen var ivriga att gå in efter att ha sett miniatyren i Godshill ett par dagar tidigare delade vi på oss så att jag gick in med A&E medan Matias och Josef tog en kaffe så länge.

I ravinen var det grönt och trolskt, och stigarna och trapporna gick brant upp och ner, härs och tvärs över bäcken som rann ner mot havet. "Breathtaking scenery" skulle jag nog inte hålla med Tripadvisor om, men visst var det en fin promenad!

Mest fascinerad var jag av att folk turistat där så länge - Jane Austen har skrivit i sin dagbok om att hon varit där! Nästan exakt samma tid på året, dessutom. Så här ska hon ha skrivit om den dagen:

June 8, Tuesday

Isle of Wight: We hired a Sociable and drove round the Eastern & Southern coasts of the Island – saw the Priory, a sweet place – Shanklin Chine, lovely! – and Bonchurch village, beautiful! B’fasted at Ventnor, an Inn near Steephill, where Edward joined us and we went on altogether to the SandRocks Spring near Niton where we slept.

(John Keats lär också ha besökt Shanklin Chine och blivit inspirerad!)

I änden av ravinen fanns ett café och ett minimalt museum. Museet var varken modernt eller särskilt pedagogiskt, men lite lustigt var det - i ett litet rum hade de samlat typ alla udda gamla saker de hittat... sådant har också sin charm! Och framför allt - om du frågar A&E - så fanns en penny press där barnen fick pressa varsin slant med en bild från Shanklin Chine! De hade sett penny presses lite här och där, men vi hade mest bara gjort som vi brukar göra med alla "jagvilljagvilljagvill" och gått förbi... av någon anledning var jag lite mer lättflirtad den här gången. Kanske det ha varit vetskapen om att Jane Austen kanske skulle ha pressat ett likadant mynt om det funnits en penny press på hennes tid?

Hobbithusen med halmtak är på riktigt i England! Just i Shanklin fanns det nu inte så många som vi hade fått intrycket av på förhand - just de här samma husen finns på väldigt många vykort... Men enastående fina är de ändå, även om det kryllar av bedagade souvenirbutiker kring dem!

Efter att ha sett oss runt i Shanklin i några timmar tyckte vi att vi var redo att gå tillbaka till lägenheten för att packa ihop inför morgondagen. Det skulle ha funnits så mycket mer att se på Isle of Wight (även om ön inte är stor täckte vi bara en pytteliten del av den under våra dagar), men nästa dag var det dags att ge oss av igen...