Throwback: Ljusterapi i Stockholm (30.10)

Solljuset dansar på fjärden,
Det glittrar för stort och för smått,
För träkåken uppe på Söder
Men även för Konungens slott

När jag bokade in en resa till Stockholm i månadsskiftet oktober-november var det inte direkt sol och blå himmel jag tänkte mig, utan snarare regn, mörker och stressade stockholmare. Ibland är det så skönt att ha fel! Den här söndagen blev kanske den mest avkopplande på hela hösten. (Eller året..?) Börja med en stadig hotellfrukost och gå sedan ut i ett höstsoligt Stockholm - det kan nästan inte slå fel!

 

(För den som inte minns var alltså jag och min kollega Camilla till Stockholm på Skolforum, men började med en ledig helg för nöjes skull - bra drag!)

Vi började med att gå genom Gamla stan till Slussen. Gamla stan brukar inte vara min favoritdel av Stockholm, men den här soliga söndagsförmiddagen visade sig gränderna från sin bästa sida! Vid Slussen hoppade vi på Djurgårdsfärjan över till Djurgården - vi velade lite om vi skulle hoppa av vid Skeppsholmen eller Djurgården, men bestämde oss till sist för Djurgården. (Vilket lyxproblem!) 

Djurgården gör mig alltid lite nostalgisk, och vi stannade och fotade lite på min genom tiderna bästa pausplats - skolans lärarrum i all ära, men att sätta sig på den här bryggan med ett mellanmål och en bok på mina raster när jag sommarjobbade på Grönan slår ungefär allt. Varmt som det var hade jag egentligen haft något alls emot att sitta kvar och lyssna på vågklucket mot bryggan en god stund...

... men vi gick vidare längs med vattnet. Höstsöndag som bäst!

Utanför Junibacken hittade jag en av mina idoler. Börjar mer och mer inse vilket enastående fruntimmer Astrid Lindgren var, inte bara en begåvad sagoberättare! (Strax före Stockholmsresan läste jag Astrid Lindgren i Stockholm av Anna-Karin Johansson - kanske inget revolutionerande för den som har full koll på Astrid redan från förr, men jag tyckte det var intressant läsning. Rekommenderar!)

När vi närmade oss Djurgårdsbron bestämde vi att det var dags för lunch och satte oss på ett café fullt av (andra) turister och flanerare. Vi åt en soppa som var så gräddig att vi båda kände oss lite stinna resten av dagen, men utsikten kunde inte ha varit bättre!

Sen gick vi vidare längs med Strandgatan och sprang oförhappandes på en f.d. kollega - men att springa på österbottningar i Stockholm är iofs aldrig särskilt oväntat... Ändå lustigt att hon och hennes kollegor dessutom visade sig bo på samma hotell som oss! När vi kommit till Nybroviken delade vi på oss och jag fortsatte med...

... ja, vad? Stay tuned!

Kom ti byji

Det blev visst en dag i Purmo igen! Moffa håller ju oss med ved som vi tacksamt tar emot, och på julkalaset började han antyda att vi inte varit så flitiga med att hämta på sistone... vi lovade att komma snart, och det blev idag. Inget fel alls på vintervädret! Klart, rosaskimrande och nån grad under noll. Underbart. Medan moffa och Matias plockade ved testade A&E pulkabacken utanför. Vilket glid! Och vilken backe! Måste nog få med oss pulkorna dit flera gånger i vinter...

Kunde förstås inte heller låta bli att gå ner till skolan som håller på att byggas. Visserligen kändes det lite nostalgiskt när min gamla skola revs, men det är jättespännande att se hur den nya skolan blir! Nästan så det är lite synd att det inte är den skolan mina barn går i...

Mommo, som har intervallvård på demensavdelning vissa veckor, är hemma den här veckan, så vi fick sitta med henne en stund också. Hon har gått från att fråga samma frågor om och om igen till att sitta mer passiv numera, men har hon bara moffa i närheten är hon så nöjd, så nöjd. Ålderdomen alltså. Den drabbar så olika.

Ja, och sen fortsatte vi till Stennabba för att äta (jättegod) köttsoppa (som alla mina barn bara gnällde över) och leka lite med kusiner. Det var den dagen! Även om jag har ett långt jullov i år känner jag att det kommer att svischa förbi ganska snabbt ändå...

Popsugar reading challenge

Häromåret började jag på med en läsutmaning (Helmet kanske?). Det gick helt okej ett tag, men sen glömde jag bara bort det hela och jag tror aldrig att jag ens bloggade om hur det gick, fast jag hade tänkt det. Nu såg jag den här listan och fick lust att hoppa på den istället! Rätt många av punkterna är så pass breda att det kan vara realistiskt. Kanske? Vi får se hur det går!

Nu är bara frågan om jag ska starta direkt eller hålla mig fram till nyår? I och för sig har jag så irriterande lite läsro (trots jullov och allt) att det kanske inte gör så stor skillnad egentligen...

(Popsugar Reading challenge)

En god jul

Jag vill helst inte idealisera en charmigt rörig jul med huset sprängfyllt av folk. Jag vet ju om att det för många inte är bara att knäppa med fingrarna och ställa till med en sådan jul. Jag vet (av erfarenhet) också att det kan vara en balansgång mellan livligt och kaotiskt för den som har förmånen att få den julen, och det är inte alltid bara härligt... En lugn, eftertänksam jul är något jag kan längta efter, samtidigt som jag verkligen uppskattar våra stora jular i Överpurmo.

I år höll sig julhelgen på rätt sida om livligt/kaotiskt-strecket - vilket är imponerande när det är cirka tjugo personer, varav åtta barn, samlade i ett och samma hus. Det var mycket julnerver, men inga större sammanbrott. Och som jag kan tycka om min familj! Och mitt hemhemma i Överpurmo. Så glad att kunna fira jul där och med dem! Precis som vi gjort i flera år nu så sov vi över allihopa, i årets största pyjamasparty... Jag och Josef sov på en tunn madrass under ett bord, en hund mådde dåligt på natten och glas gick i kras inför nattningen, men ändå - mysigt!

Samtidigt har vi ju också den andra sidan av det hela, och det är att vi inte behövde (eller fick) dela upp julen på båda våra familjer; det här är andra julen utan svärmor Maj-Britt, svärfar var bortrest och Matias bror bor inte här i landet. Så kan det också vara. Det är en sorg att vi gått miste om svärmors omsorgsfullt ordnade julbord och att det kanske bara kommer att vara ett dimmigt minne för Arvid och Edvin så småningom - men det gör mig lite extra tacksam för de sammanhang vi ändå har i julhelgen. Julaftonen började vi i alla fall med att tända ljus på svärmors grav och hälsa på Matias moster för att önska henne god jul.

Efter julmaten gick jag dessutom tillsammans med Jenny och Amanda för att tända ljus på "våra" gravar i Överpurmo och blev sentimental än en gång för dem vi saknar till jul. (Ålderstecken? Livskris? Något som hör till julen?) Hur som helst skönt med frisk luft, även om det nollgradiga vädret inte var julvackert direkt. Och tur att man inte behöver vara snygg när man är ute längs vägarna i glesbygden!

En fråga som alltid är på tapeten till jul är julklappar - för många, för dyra och alldeles moraliskt förkastligt. Tanken ligger onekligen nära till hands när så många får sina julklappar i samma vardagsrum... bilden illustrerar känslan rätt bra, så jag var bara tvungen att ta med den (- ursäkta på förhand till medverkande som inte tycker att det är en smickrande bild...) Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är så roligt att kunna ge julklappar som prickar rätt. Tänk ändå, vad roligt att ha möjlighet att stå vid leksakshyllan och välja ut något roligt till sina barn! Vi har visserligen styrt upp julklapparna till de vuxna lite, men ändå. Och så måste jag ju också medge att rätt mycket som våra barn fick var sånt de ändå skulle ha fått förr eller senare - skridskor, sovsäckar och kläder... då kan jag tycka att det känns bättre att ge de där sovsäckarna i julklapp istället för att bara gå och köpa ett par när de behövs. Att de kanske uppskattas lite mer så?

Stilla natt i Zion har hört till julaftonskvällen i flera år nu, och jag sparkade mig själv i baken och gick fast ögonen nästan gick i kors efter att jag hade hållit på och nattat barn i ett par timmar... Glad att jag for ändå, för som vanligt var det mysigt, stämningsfullt - och lite extra roligt att se pappa som Pappa Panov.

Kanske jag håller på och idealiserar vår stora, röriga jul nu i alla fall? Det kan hända. Efter att ha vaknat och råddat runt hemma hos mamma och pappa på förmiddagen fortsatte vi med ännu mera folk i ett ännu mindre vardagsrum, och det gick också bra. För första (?) gången någonsin kom inte mommo och moffa till Stennabba på julaftonen, men istället hade moffa dragit ihop ett hejdundrande släktkalas, både med alla de vanliga som vi brukar träffa mest hela tiden och dessutom en del släktingar som vi träffar väldigt sällan. Trevligt och juligt det också! Även om den här trebarnsmorsan kände sig lite matt när vi kom hem igen ikväll... Matt men tacksam!

Dan före dan

Det blev en bättre dag, det förstod vi redan när Josef vaknade i morse och kom upp mjukt babblande på sitt vanliga sätt - det var långt borta hela dagen igår. Matias har bara haft lite, lite feberkänningar och dagen har rullat på, även om Josef inte varit mild och blid precis hela dagen. Vi har lyckats med det mesta vi hade tänkt, och det börjar kännas som jul!

Jag önskar verkligen att vi hade kunnat inleda julen några timmar tidigare, men nu har vi åtminstone bara tre övermänskligt pigga och upptrissade barn att natta och några få paket att slå in, så får vi också slå oss ner framför granen. Det där med de tre upptrissade barnen är i och för sig något som kan ta i princip oändligt länge... I bästa fall blir det före midnatt!

Vi får ta det som det kommer helt enkelt - god jul!

(Bilden är från ifjol, men jag gissar att lely-kalven står på sin post igen när vi kommer till Purmo imorgon...)

Dan före dan före dan

Ja, ungefär så här roligt har vi haft det denna jullovets första dag. Matias har haft feber och huvudvärk, huset har varit upp och ner och Josefs humör har varit självantändligt. När hans knackkorvar tog slut på tallriken stormade han ursinnigt iväg ut ur köket, varpå vi hörde ett prassel och en duns. Då hade han i ren och skär ilska slängt min julklapp från klassen i golvet - krukan (som jag nätt och jämnt hunnit konstatera att skulle ha passat väldigt bra in här hos oss) hade gått i kras innan jag ens hade hunnit öppna paketet...

Och lite så har det fortsatt. En tvååring KAN väl inte ha julnerver? Trotsålder? Sviter efter den långa räckan feber, ögoninflammationer och förkylningar han dragits med den senaste månaden? Ingen som vet, vi bara duckar och försöker smyga undan bräckliga föremål utom räckhåll. Arg blir han hur som helst av precis vad som helst. Och får han välja vill han bara sitta i min famn - vilket är mysigt förstås, men lite påfrestande i längden. Inga perfekta förutsättningar för julstök alltså! På något konstigt sätt lyckades vi i alla fall röja så pass att vi tog in granen ikväll - och det känns bra. Vi gör vad vi hinner imorgon - nu har vi en gran i huset! Julen kan få komma.

Kattliv

Vi har ju haft en rymmarkatt, åtminstone under sommarhalvåret. På vintrarna trivdes Tintin bäst med att ligga i soffan och chilla, men när solen började värma kände han tydligen alltid skriet från vildmarken och stack iväg. I rätt många omgångar har han varit bortsprungen, förra sommaren hela tio veckor... han har inte heller varit särskilt bra på att komma hem igen, utan vi har alltid fått göra efterforskningar och hämta hem honom.Han är en riktig sol-och-vårare, tydligen fenomenal på att charma in sig hos folk som blir förtjusta och gärna ger honom mat (och kanske husrum också). Tintin har verkligen varit en idealisk katt, snäll och lugn och 100 % barnvänlig. Men rymningarna - det om något har verkligen varit nackdelen med att ha katt!

I våras, när det började kännas mer och mer som sommar, visste vi alltså att vi aldrig kunde vara säkra på att få in honom igen när vi väl släppte ut honom. Men vad gör man? Att börja hålla en utekatt instängd - hela sommaren - är knappast något alternativ. Och mycket riktigt, en dag i slutet av maj kom han inte hem igen. Däremot var vi inte så bekymrade i början. Vi fick inte napp direkt när vi försökte dra i olika trådar, men vi fick höra att han hade setts i somras i en annan del av Sandsund och tänkte att det nog ordnar sig.

Men så blev det höst, och fortfarande inga napp. Och ingen katt. Jag tror fortfarande mer på att han hittat någon ny familj där han helt sonika flyttat in än att något har hänt honom, men man vet ju aldrig. Hur som helst har vi börjat sakna katt i huset. Tintin i synnerhet, men katt i allmänhet. Så nu har vi slagit till! Ikväll var vi och valde ut en mysig kattfröken som ska få flytta hem till oss om nån vecka. Det ser vi fram emot! Hon var dunig och gullig och verkade tycka om att ligga i famnen och pysslas om. Vad mer kan man begära av en katt? Nu hoppas vi på att hon platsar i familjen lika bra som Tintin gjorde - och att hon är lite mindre rymningsbenägen... Vi hoppas fortfarande på att Tintin ska komma sig hem igen en vacker dag, men om han gör det får han helt enkelt finna sig i kattsällskap!

Han och jag

Ibland cirkulerar det lustiga små listor på Facebook, och jag tycker alltid att det är genant att fylla i och publicera - mest för att jag överhuvudtaget ganska sällan skriver något där. Däremot verkar jag inte ha några spärrar här på bloggen! Så tadaa: Kvällens Facebookstatus som inte fick ta plats på Facebook!

Alla gifta, förlovade eller som är i ett förhållande - sätt detta på din status och svara ärligt 😊
 
• vem är äldst? Han
• gick ni i samma skola? Nej
• vem tog första steget? Han
• vem är mest känslig? Man skulle tro att det är jag, men han är en doldis. Delad plats, tror jag!
• vem har sämst humör? Jag
• vem snackar mest? Alltså, ingen av oss snackar massor. Båda nånstans mittemellan?
• vem är mest social? Jag
• vem har sjukast humor? Jag skulle inte klassa vår humor som sjuk, men tänk vad kul att jag kan skriva "vår" humor! Det är åtminstone något som talar till vår fördel. Fast jag inte alltid skrattar åt skämten han typ ärvt rakt av från sin far.
• vem är mest envis? Båda. Och vi älskar båda två att ha rätt. (Det talar lite mindre till vår fördel.)
• vem somnar först? Han
• vem vaknar först? Han (Om det inte är ett barn som väcker oss - då är det jag)
• vem gråter mest? Jag
• vem sa "jag älskar dig" först? Ingen aning. Vi har faktiskt varit tillsammans sedan tidernas begynnelse! Den detaljen är dold i det förflutnas dimmor.
• vem är mest rörig? Båda, tyvärr. Men jag blir mer frustrerad på röran.
• vem är den bästa chauffören? Båda, fast han tror att det är han. Men han är bättre på knepiga parkeringar!
• vem lagar godast mat? Han
• vem är mest romantisk? Just nu ingen av oss? Men jag, i teorin.
• vem skulle klara sig längst tid på en öde ö? Han, helt klart. Jag skulle antagligen bara sätta mig under en palm och lukta på blommorna medan jag försöker komma ihåg intrigen i Robinson Crusoe.
• vem skulle vara först framme och hjälpa en gammal dam i nöd? Båda, får jag hoppas.
• vem skulle passa bäst som statsminister? Jag (men jag låter helst bli)
• Kommer din andra hälft att hålla med om vad du svarat? Ja! Han är ganska resonlig på så sätt.

Summan av helgen

Det här skulle bli något så unikt som en decemberhelg med relativt lite planer. Jag skulle göra sånt som det alltid känns extra bra att göra lite på förhand (alltså inte dan före dan), som att baka för frysen, städa och försöka hitta mina julklappsgömmor (it's a real problem!), men det blev inte riktigt så. Vi har gjort två jättebra, juliga saker, men resten av tiden har jag hostat, snorat och segat på här hemma. Sakerna på min att göra-lista lär lämna till dan före dan i alla fall... eller lämna bort helt. (Utom julklappsgömmorna! Dem måste jag hitta!)

Har faktiskt läst ut en hel bok sedan fredagskvällen, och sånt sträckläsande
 hinner jag aldrig med nuförtiden, så det kan väl i alla fall räknas som en liten vinst. Annars tycker jag mest det har känts utomordentligt onödigt med den här förkylningen. Hoppas i alla fall det ger sig så att jag kan jobba imorgon eftersom det blev lite sådär på den fronten förra veckan...

Men för att fokusera på bra saker vi HAR gjort - igår var det Jul på Södermalm, så jag tog med storbarnen och insöp lite (mycket!) julstämning på ett av mina favoritevenemang i advent. Vi letade tomtar i Jakobstads museum, pillade på fina saker på After eights innergård och imponerades (än en gång) av alla skickliga konstnärer och grafiker som håller till i Campus Allegro. Jätteroligt! Edvin, som var hemma med feber från förskolan hela (!) förra veckan blev ganska slak i slutet, men att han ändå orkade på på julmarknad i nästan två timmar tyckte jag var toppen.

Idag prickade vi också en jultradition - söndagsskolans julfest. Extra roligt att vi kunde gå eftersom Edvin missade förskolans julfest förra veckan på grund av den eländiga febern... Egentligen borde jag nog ha stannat hemma med min hosta och mitt allmänna förkylningskrassel, men det är lätt att vara efterklok. Jag fick i alla fall se världens bästa tomtenissar i luciatåget! All-time favourites!

------------------------------------------

Boken förresten! Det var 3096 dagar av Natascha Kampusch, den österrikiska flickan som lyckades rymma efter att ha varit kidnappad och inlåst i åtta år. Blev intresserad av hennes berättelse efter att jag läste (den fiktiva) Room i Stockholm. Det verkar finnas hur mycket konspirationsteorier som helst om omständigheterna kring Natascha Kampuschs kidnappning, men jag väljer att tro på det hon berättar. Att hon levde under vansinniga förhållanden från tio till arton års ålder är det ingen tvekan om, och då tycker jag att hon åtminstone kan få berätta sin historia själv. Kan rekommendera både 3096 dagar och Room!

Stockholm throwback

What to do när det inte riktigt lossnar några inlägg om nutiden? Nå, dra till med ett par reseinlägg förstås! Vilken tur att jag har en Stockholmsresa som är helt obloggad. Det var ett par alldeles strålande dagar - och då menar jag inte bara vädret. Även om det verkligen också var just strålande! Det var i månadsskiftet oktober-november, och det känns som om det gått en hel årstid sen dess. Det har det kanske också, för i Stockholm lyste höstlöven gula och häromdagen var det som sagt ner till -16 grader...

Resan var alltså kombinerad nytta och nöje - jag och min kollega Camilla hade fått stipendium för att resa iväg på mässan Skolforum och passade på att boka in en ledig helg före det. Bra drag, kanske det bästa på hela hösten!

Pinsamt nog inleddes vår resa med att vi... gick vilse. På väg från Centralstationen till Sergels torg. Hur? Hur!? Jag som dessutom gärna framhåller att jag har bott i Stockholm i inte mindre än tre somrar... det går tydligen ändå. Alltid bra att få orsak att ödmjuka sig lite. Till mitt försvar vill jag poängtera att flygbussen stannade i en anonym gränd nånstans bakom Centralstationen, och det fanns väldigt lite där som berättade om väderstrecken... Jaja. Sightseeing i misstag med kappsäck i släp har hänt mig förr och kommer säkerligen att hända igen. Händer det under klarblå himmel och om det tar mig förbi Tre kronor när vi ändå inte hade bråttom någonstans klagar jag inte. Och så småningom hittade vi ju fram!

Vi bodde på Scandic Klara, precis invid Hötorget. Det var ett ganska basic Scandic med ganska blygsamma små rum, men väldigt roligt att bo så centralt, det har jag aldrig gjort förr! Med det sagt är ju inte Drottninggatan och Sergels torg mina favoritdelar av Stockholm - men ändå! Kul! När vi hade lämnat in våra väskor var vi redan hungriga och passade på att gå över torget till Kungshallen. De hade inte ens öppnat när vi kom dit, så vi strosade runt på Hötorget en stund. Igen, det gjorde mig ingenting alls!

Kan förresten rekommendera att äta på Kungshallen ungefär två minuter efter elva om man nödvändigtvis ska äta där på en lördag - har aldrig varit med om en så lugn och stillsam måltid där! Efter maten delade vi på oss - jag hade råkat få bästa möjliga resesällskap, vilket kanske inte alltid är självklart när man reser med en kollega man känner halvbra från förr. Vi hade precis samma uppfattning om sällskap: det är roligt att göra saker tillsammans, men ingen av oss hade något emot ensamtid heller. Passade utmärkt då jag ju är en liten museinörd medan Camilla snarare var intresserad av en välsorterad golfaffär den här eftermiddagen.

Bilden här ovanför måste jag ta med fast jag, min amatör, lät kameran skugga min selfie... Ser ni hur glad jag är? Det ser jag i alla fall. Solen skiner och värmer, jag står ensam i Kungsan och har en halv dag att fördriva precis som jag vill innan jag "måste" passa nästa tid - som råkar vara en musikal på Göta Lejon. Underbart. Sådana luckor i tiden borde alla småbarnsföräldrar få med jämna (gärna hyfsat täta) mellanrum...

Det jag hade bestämt mig för att göra först var att titta in på Medelhavsmuseet vid Gustaf Adolfs torg. Blev alldeles till mig när jag insåg att man hade infört fritt inträde på statliga museer igen - och jag lyckades faktiskt pricka in tre stycken under resan, vilket inte är fy skam! Medelhavsmuseet valde jag mest för att jag aldrig hade varit dit förut. Även om de hade en och annan fascinerande mumie och vackra antika statyer blev det ingen ny favorit - däremot blev jag väldigt frestad av att återvända till museets café för att äta lunch nån gång! Skulle mer än gärna sitta länge i den mysiga miljön och knapra på min sallad... det såg dessutom väldigt gott ut. Synd bara att jag precis hade ätit. En annan gång!

Jag gick vidare, mest för att gå i det fantastiska vädret. Tänkte gå ut en sväng mot slottet, men råkade se att det var saker och ting på gång nere vid Medeltidsmuseet. Medeltidsmarknad! Självklart måste jag vika in dit också för att titta lite, även om jag varit till Medeltidsmuseet flera gånger förut och egentligen inte hade planerat det. Men det råkar faktiskt vara en gammal favorit, och nu dessutom med en väldigt mysig höstmarknad på gång både inne i och utanför museet. Fullträff!

I mitt liv just nu finns inget lyxigare än tid, och nu hade jag faktiskt ännu mera tid att fylla. Passade på att gå till en av mina ständiga Stockholmsfavoriter - Drottninggatans Bok & Bild. Där var jag... ehm, ganska länge. Igen, så skönt att för en gångs skulle inte behöva känna att någon väntar och att jag borde, borde, borde... Istället botaniserade jag i godan ro bland pocketböckerna och hittade dessutom ett par julklappar till barnen.

Och som om det inte var nog - sedan hade vi ju faktiskt ännu biljetter till Bullets on Broadway på Göta Lejon. (Se vad det är fråga om här!) OCH innan vi måste iväg hann jag ligga i hotellsängen och börja på med en av de nya pocketböckerna! (What?! Sånt händer aldrig!) Vi åt grekiska gyros på ett ställe i Söderhallarna, men tyckte så synd om stackaren som jobbade där - hans anställda var visst hemma med sjukt barn och han måste göra allt. Vilket inte verkade vara fysiskt möjligt ens. När han skulle hämta nåt från ett lager och gick raskt mot en dörr för att sedan rusa iväg allt han kunde i korridoren när han trodde dörren hade stängts efter honom fick vi nästan lust att städa upp lite på salladsbordet åt honom. Vi sansade oss och lät bli. Och gick på teater istället.

Bullets over Broadway! Jag hade höga förväntningar, som nästan infriades. Lite kan det ha påverkat helhetsintrycket att jag satt bakom en lång man, som i sin tur satt bakom en kvinna med mycket hög frisyr - vilket gjorde att Långa Mannen hela tiden satt och vred sig för att se förbi frisyren - och jag satt och vred mig för att se förbi Långa Mannen och Höga Frisyren... Med det sagt, det var en färgsprakande, medryckade och rolig show. Shima Niavarani var helt strålande och Johan Rheborg kunde steppa. Att historien var lite platt gör inte alltid så mycket om dansnumren är tillräckligt välkoreograferade! Slutet skulle jag ha skrivit annorlunda, men så var det ju ingen som hade frågat mig heller.

Det var det - en av höstens lyxigaste dagar! Kvalité, som mina elever skulle ha sagt.

99 år och -16 grader

Det är något skumt (pun intended!) med den här årstiden. Knappt hinner solen visa sig, så börjar det skymma igen! Och eftersom jag är ganska usel på att fota i mörker så är min bildbank just nu ganska dunkel... men idag får jag kanske skylla mig själv eftersom det faktiskt har varit gnistrande vackert ute. Ändå har jag hållit mig inne eftersom både jag och en del andra i familjen fortfarande är ganska förkylda. Och eftersom det var -16 grader när vi steg upp och inte överhuvudtaget tinat särskilt mycket sen det. Jag som precis tyckte någon sa att det skulle bli plusgrader och regn hela veckan. Fattar ingenting? Men föredrar ändå det här - vackert framom slask, alla gånger!

Ja, här bloggar jag i hopp om att guldkornen ska strömma fram. Det gjorde de visst inte idag, så jag nöjer mig med att gratulera republiken Finland på 99-årsdagen. Må det hundrade året bli ett år av medmänsklighet och kloka beslut.

Lillajul

Det som skulle bli en av månadens stressigaste dagar på jobbet blev plötsligt en hemmadag istället... Vi har ju varit lite krassliga, och nu har det tydligen bitit på mig också. Har ingen hög feber, men tydligen tillräckligt för att sova bort hela förmiddagen och sedan lunka omkring ganska håglöst här hemma resten av dagen... Så gick det med det! Ett blogginlägg kanske jag lyckas få ihop i alla fall, trots att jag känner mig ganska trögtänkt. Väldigt skönt att det är ledig dag imorgon så jag inte måste gå och väga min energi hela tiden - jobba eller inte jobba?

Men om vi inte är i toppskick här i huset idag (Edvin är också hemma med feber, och Josefs förkylning + ögoninflammation verkar inte ha några planer på att ge sig) så kan vi åtminstone glädjas åt att lillajul blev frisk och riktigt lyckad! Det enda jag skulle kunna klaga på är tempot...

Snabbreferat: Ylva, Anders & co anlände till svärfars sent på torsdag kväll, och vi joinade dem för fredagsmys i Skata så fort vi hade fått trivialiteter som skola, jobb och dagis undanstökade på fredagseftermiddagen. På lördag var det julbasar i Betania och sedan fortsatte vi med att tända ljus vid svärmors grav, och sedan fira lillajul hemma hos oss (briotåg, julpyssel, god mat och mystiska tomteluvor som vi hittade på terrassen...)

På söndagen blev det ännu mer intensivt: adventsgudstjänst inklusive pepparkaksbak på söndagsskolan, adventslunch på Epoque, snabbvisit på Mariahemmet för att önska Matias moster Rode trevlig första advent och så - när Ylva och Anders sa hejdå och begav sig till Skata för att packa ihop och köra hemåt - körde vi raka vägen till Nykarleby för trippelkalas. (Syster, syster och systerson passade på att fira sina novemberfödelsedagar med ett mysigt adventskalas.) Trevligt, trevligt, men när vi körde hem på söndagskvällen kände jag mig inte SÅ upplagd för att börja ställa inför måndagen... Ylva och jag fantiserade längtansfyllt om en vacker dag om nåt år när vi skulle kunna lyckas gå ut och äta (och prata!) bara vi vuxna, utan att avbrytas ungefär tre gånger per mening... tids nog. Men en bra helg blev det!

Livet med en tvååring

Att ha en tvååring kan vara så väldigt olika. Det kan vara enkelt och roligt och det kan få en vanlig dödlig att åldras i förtid. Min mycket ovetenskapliga slutsats är att nyckeln till framgång är att ha en frisk, glad och nöjd tvååring som sover när hen ska sova. Det hade vi för en månad sen. Det kunde visserligen vara intensivt och lite extra allt när han var vaken, men han kunde sova som en stock på dagen och ändå somna nån gång inte så långt efter åtta på kvällen. Tack och gonatt, alla glada och nöjda. Vi kunde sitta uppe och jobba eller i bästa fall sätta oss i soffan med netflix och popcorn.

Men så, för kanske två veckor sen, var det något som klickade till och plötsligt var han uppe (i bästa fall pigg och glad, i värsta fall trött och grinig) till minst halv elva-elva-tiden på kvällarna - ofta längre. Vi fattade ingenting. Det är en urusel kombination med att vi båda två haft ganska fullspäckat på jobbet och egentligen hade behövt all den där nattningstiden för att jobba, vilket vi nu fått börja med omänskligt sent... Vi är ganska slitna nu.

Nåja, vi har skurit ner ganska kraftigt på hans middagsvila och det börjar småningom ge resultat. Igår somnade han före nio!! Men de senaste dagarna har ögoninflammationen kommit tillbaka med ny kraft och dessutom har han blivit så förkyld att det är nästan komiskt med allt snor och ögonklet, så det han gillat mest den här helgen har varit att sitta i "mamma fanni" (mammas famn) och torka snor på min axel. (Bilden är alltså inte från den här helgen...) Inte direkt den där helgen för återhämtning, städning, adventsfix och att jobba undan som jag hade tänkt mig... 

Tur han är söt i alla fall. Har har bland annat börja prata massor! Det som mest av allt får mitt hjärta att smälta är att han börjat säga sitt namn - åtminstone nästan i alla fall. "Ofef" är close enough!

Annat fint han säger:
kicka = klippa
icka = leka
ita = rita
jäsa bok = läsa bok
pöpö = klementin (ibland kan han sträcka sig till pöpö-tiin)
päppä = äppel
päjo = päron
naan = banan
tissi = katt
hossa-sa = hoppsan-sa
pipi dä = sjukt där
kåko = snorkråka - men det gäller även rinnande snor, ingen diskriminering där...
Manna = Amanda, hans moster och dagistant i ett. Henne pratar han mycket om!

Dagens snabbmakaroner

Nej, det blev ingen Timshel-spelning igår ändå. Att jag var utan sällskap gjorde inte så mycket, inte heller att det skulle ha varit mitt i nattningen - men att jag dessutom hade ganska mycket jobb kvar för kvällen och ett barn med feber och ett med ögoninflammation samtidigt som jag själv kände mig tung som en sten efter flera korta nätter... dit for det det. En annan gång kanske!

On the bright side - när jag kom hem idag hade Matias röjt i kaoset, tagit in köksmattan som legat ute i varmgaraget ända sedan köksrenoveringen förra vintern och satt upp tro, hopp och kärlek. Vi är redo för lillajul! Dessutom i finsällskap av Norrfjärdenkusinerna. Visserligen finns det viss risk för en riktig bacillcocktail eftersom vi har feber och ögoninflammation här i huset och de är relativt nytillfrisknade från magsjuka, men vi tvättar händerna och hoppas på det bästa! (Och den här gången är det kanske lika så bra att de som vanligt bor hemma hos svärfar, så utbyter vi inte baciller dygnet runt...) Ser hur som helst väldigt mycket fram emot helgen och att få ta ut lite jul i förskott!

Torka

Hela den här hösten har bloggen gått på sparlåga. Visst har jag slängt in ett inlägg då och då, men inte särskilt ofta och inte särskilt inspirerat. Den här hösten har varit och är intensiv (på ett bra sätt!), men jag är osäker på om det är hela orsaken. Bloggvärlden har blivit så proffsig på sistone! Själv följer jag nästan bara sådana jag redan följt i minst ett par år - det känns just nu som en ganska dålig, och framför allt tidskrävande, idé att bege mig ut på okända bloggvatten - men på något sätt har jag tydligen fattat att bloggar anno 2016 har djuplodande, genomtänkta texter och/eller bilder som är tillräckligt bra för att platsa på någons vardagsrumsvägg. Kul! Inspirerande! Kanske. Det är bara det att jag inte på något sätt har tid för nåt annat än snabbt nerkrafsade, halvtänkta inlägg. Dessutom är jag fortfarande inte nöjd med formatet fast jag renoverade lite här tidigare i höstas. Min blogg, bloggvärldens snabbmakaroner. Underbart.

Men jag mårar åpå. Det får vara torka ett tag, för jag vet att det förr eller senare kommer att blänka till (igen) och jag kommer att bli ivrig över chansen att få leverera mina snabbmakaroner till amatörinlägg.

Läget annars? "Ni e så kulturell", tyckte syrran häromdagen. Det är vi faktiskt just nu! Förra veckan vann (!) jag teaterbiljetter - mera om det senare - i lördags var vi på färgsprakande Spektakeldag i Campus Allegro och idag spelade Edvin och hans musiklekisgrupp kantele inför fullsatt Schaumansal på konserten Lilla Rusk. Bara roligt, inte läskigt, tyckte han. Ja, han tyckte faktiskt så pass mycket om att stå på scenen att han gick upp igen när folk hade börjat gå ut, bara för att få stå och känna på det lite till...

Ja, och imorgon tänkte jag gå på Timshels skivrelease på After Eight, även om det är mitt i nattning och jag inte verkar få nåt sällskap. Desperat försök: Vill nån hänga med? Jag lovar, det kommer att bli bra. Sök fram Timshel och Hubble Jive på Spotify om ni inte tror mig. Lovin' it.

Givandets glädje. Ha!

Inför jul brukar Hoppets stjärna samla in julpaket till familjer i behov av hjälp i Lettland och Litauen. De år jag lyckas komma ihåg det i tid brukar jag försöka packa ett paket - visst funkar det att betala in till ett konto också, men det här är dessutom ganska roligt. Idag började jag på med att plocka i lådan.

I den bästa av världar skulle jag få skriva något glittrigt här om hur barnen tycker det är roligt att dela med sig också. Ja alltså... Det var mer i stil med "sådär goda flingor får vi ALDRIG", "ta inte den där tvålen, den är så fin" och "varför lägger du dit så MYCKET". Inte min stoltaste stund. Men kanske desto nödvändigare att verkligen packa ett riktigt paket istället för att sätta sig vid datorn och betala in på ett konto när barnen somnat...

Trumpdagen

Igår var det en av mina sjuor som frågade mig hur jag tror att det kommer att gå i USA:s presidentval. "I honestly have no idea", svarade jag och trodde på det själv. Det var först i morse när jag vaknade till nyheten att Trump såg ut att vinna som jag insåg att jag utgått från att det inte skulle bli så. Ouch, vilken väckning. Jag kände mig skakad redan innan jag klivit upp ur sängen. Jag hade sist och slutligen trott att det amerikanska folket skulle låta förnuftet styra. Det jag kallar förnuft alltså - nämligen att inte släppa den mannen till makten. En man som redan under valkampanjen har klantat sig så ofta och så gravt att bara en bråkdel skulle räcka till för att få ut vilken normal politiker som helst i kylan. Varför? Hur? Va!?

Det som gör mig allra mest obehaglig till mods är egentligen inte personen och den taffliga kandidaten Donald i sig utan ännu mer det massiva stöd han fick - och vilka uttryck det har tagit sig. Det är inte bara Trump, utan det är högerpopulismen i Europa och det är det allt mer svartvita samhällsklimatet. Det är nya vindar som blåser, och de säger att okunskap är minst lika bra som kunskap för den är åtminstone ärlig. Innehållet i ett budskap är mindre viktigt än hur det förpackas. Det ligger så väldigt mycket frustration och pyr (också) i västvärlden, och jag hoppas den får utlopp på fredliga sätt.

Finns så mycket att säga om det här, men just nu har jag varken tid eller extraenergi. Jag låter bli och nöjer mig med att läsa om det. Här finns till exempel en intressant analys.

Krazy

Ibland känner jag att den där lärargrejen jag håller på med mest av allt är en väldigt tidskrävande  bisyssla. Min huvudsyssla, förstår ni, är tydligen att vara (bl.a.) administratör för företaget Familjen. Jag minns inte riktigt när jag ansökte om det jobbet eller när jag senast fick lön i reda pengar, men det är väl sånt som händer.

Igår, efter att vi hade bjudit svärfar på söndagslunch (som inte jag hade lagat, nu ska vi inte få det att låta värre än det är!) hade vi en hel del söndagstid kvar. Inga planer överhuvudtaget, inte ens på att gå utanför dörren i den här kylan. Utmärkt chans att göra sköna saker, skulle man kunna tro. Vad gjorde jag? Jo, jag lämnade in jultidningsbeställningar, planerade dagvårdstider fram till jul, beställde förskolefoton och packade utflyktsväska. Allt utom utflyktsväskan borde ha gjorts för länge sen. For the record måste vi också notera att Matias var minst lika upptagen med att sysselsätta barnen, laga mat, elda i pannan och vad han nu sprang omkring med. När barnen hade somnat stirrade vi hålögt på varandra och satte på tv:n.

Just nu är Matias och alla barnen ute på den vanliga kulturella måndagsturnén som inbegriper både konstskola och musiklekis och jag har egentid. (Vilket behövdes för att jag inte skulle smälta ner i en ynklig pöl på golvet.) Min egentid har jag ägnat åt att städa i köket, tvätta kläder, sortera kläder, ordna inför morgondagen och försöka sälja en vinterhalare på fb-loppis - och ja, nu också att blogga om det. Men det är ändå ganska skönt, för det är ingen som pratar med mig. Snabbar jag mig lite hinner jag kanske se lite på morgondagens undervisning också innan mitt kaos trillar in genom dörren.

Den här tillvaron just nu alltså. Det är visst det här som menas med ruuhkavuodet.*

*"rusningsåren"

Allhelgona med de levande

 "Och jag vet att de som har lämnat oss har förstått att vi är som fladdrande lågor så länge vi är här."

I mitt facebookflöde dök den nästan värkande vackra Koppången med Helen Sjöholm upp - tillsammans med det här citatet från sången. Fladdrande lågor. Jag vet inte om det är för att jag håller på att bli vuxen, eller om det är för att sorg och saknad kom närmare än vi ville när vi förlorade svärmor Maj-Britt för ett och ett halvt år sedan, men det har blivit så mycket mer påtagligt för mig att det är just det vi är. Jag kan sakna känslan av att tro att mina viktigaste alltid ska finnas till. De flesta, faktiskt nästan alla, har jag kvar och det är jag oerhört tacksam för. Men det är som om någon slags förankring gått av så att jag inte kan ta någon för givet längre. Det stör min trygga vardagsbubbla, men jag försöker balansera på rätt sida om paniken.

Idag firade jag i alla fall allhelgona mest med de levande, och det kändes precis som det ska. Matias stannade hemma med vår förkylda lillknatte medan jag tog med mig A&E till (min) mommo och moffas där faktiskt ganska många av mina viktiga människor hade samlats halvspontant idag. Sedan tände mamma och jag ljus vid fammo och faffas grav och jag kände lite hemlängtan - till Överpurmo. Det här med att vara vuxen, det känns så överskattat ibland.

Bullets over Broadway

Just nu känns det inte illa alls. Jag har precis bokat musikalbiljetter till lördag kväll, och då brukar jag inte klaga! Jag är faktiskt på väg att lämna landet - i ett par dagar. Jag och min kollega Camilla ska på Skolforum i Stockholm i början av nästa vecka, men passar på att flyga redan på lördag morgon för att... ja, göra det man gör en helg i Stockholm. Vad gör man? Det jag vet är:

1) att vi bokat biljetter till Bullets over Broadway på Göta Lejon. Hurra!
2) att en massa museer i Stockholm tydligen har återinfört fritt inträde. Hurra!
3) att vädret verkar bli okej för att vara senhöst. Hurra!

Är så enormt peppad. Ja, för Skolforum också förstås. Men först den lediga helgen!
(Och innan jag kan lämna jobbet och familjen och fosterlandet i fyra dagar: späckade dagar. Nu gäller det att vara på hugget ett tag - för att få pusta ut sedan.)

Auf Wiedersehen, Bremen!

En sista kväll och ett sista inlägg från Bremen. Vi hade hämtat sunkmat som vi ätit på hotellet, men ville ännu ut en sväng innan vi avrundade vår resa. Vädret var inte det bästa, men det fick duga. Det regnade bara lite! Och bara ibland.

Vi hade fortfarande inte fått nog av Das Viertel, så vi gick ditåt än en gång.Så mysig stämning där, så här en ganska vanlig, mulen torsdagskväll i juni. Visserligen skulle en VM-match snart börja, så det kan ju ha höjt stämningen lite extra!

Kvällens stora uppdrag var att hitta ett frimärke till ett vykort åt mommo och moffa. Visade sig inte vara så enkelt! Till sist fick vi napp i en butik som sålde österländska matvaror - men kvinnan i kassan visste inte riktigt vad som behövdes för porto och hade tydligen inga tabeller, så vi gissade lite tillsammans... En jättemysig butik var det, ett riktigt familjeföretag med barnen på plats både bakom och framför disken.

På hemvägen började det strila ner igen, men vi sneddade förbi Schnoor en gång till - det var ju ändå ungefär på vägen. Paraplyet rymdes exakt gränden på bilden nedanför...

Till sist sol över Domkyrkan, och packning på hotellrummet. När väckarklockan ringde okristligt tidigt morgonen därpå var det i alla fall skönt att vi bara kunde hoppa på spårvagnen utanför hotellet och åka den korta biten till flygfältet. Smidigt! Det var den resan, en fin inledning på sommarlovet och några sköna dagar när vi hann prata åtminstone lite mer med varandra än vi annars brukar - ett barn är inte obemärkt, men lämnar åtminstone lite mer utrymme för vuxenprat än tre barn som pratar i munnen på varandra! Under tiden hade storbarnen haft det roligt med mostrar och andra bra människor, och verkade inte ha hunnit sakna oss särskilt mycket...