Allhelgona med de levande

 "Och jag vet att de som har lämnat oss har förstått att vi är som fladdrande lågor så länge vi är här."

I mitt facebookflöde dök den nästan värkande vackra Koppången med Helen Sjöholm upp - tillsammans med det här citatet från sången. Fladdrande lågor. Jag vet inte om det är för att jag håller på att bli vuxen, eller om det är för att sorg och saknad kom närmare än vi ville när vi förlorade svärmor Maj-Britt för ett och ett halvt år sedan, men det har blivit så mycket mer påtagligt för mig att det är just det vi är. Jag kan sakna känslan av att tro att mina viktigaste alltid ska finnas till. De flesta, faktiskt nästan alla, har jag kvar och det är jag oerhört tacksam för. Men det är som om någon slags förankring gått av så att jag inte kan ta någon för givet längre. Det stör min trygga vardagsbubbla, men jag försöker balansera på rätt sida om paniken.

Idag firade jag i alla fall allhelgona mest med de levande, och det kändes precis som det ska. Matias stannade hemma med vår förkylda lillknatte medan jag tog med mig A&E till (min) mommo och moffas där faktiskt ganska många av mina viktiga människor hade samlats halvspontant idag. Sedan tände mamma och jag ljus vid fammo och faffas grav och jag kände lite hemlängtan - till Överpurmo. Det här med att vara vuxen, det känns så överskattat ibland.