Trumpdagen

Igår var det en av mina sjuor som frågade mig hur jag tror att det kommer att gå i USA:s presidentval. "I honestly have no idea", svarade jag och trodde på det själv. Det var först i morse när jag vaknade till nyheten att Trump såg ut att vinna som jag insåg att jag utgått från att det inte skulle bli så. Ouch, vilken väckning. Jag kände mig skakad redan innan jag klivit upp ur sängen. Jag hade sist och slutligen trott att det amerikanska folket skulle låta förnuftet styra. Det jag kallar förnuft alltså - nämligen att inte släppa den mannen till makten. En man som redan under valkampanjen har klantat sig så ofta och så gravt att bara en bråkdel skulle räcka till för att få ut vilken normal politiker som helst i kylan. Varför? Hur? Va!?

Det som gör mig allra mest obehaglig till mods är egentligen inte personen och den taffliga kandidaten Donald i sig utan ännu mer det massiva stöd han fick - och vilka uttryck det har tagit sig. Det är inte bara Trump, utan det är högerpopulismen i Europa och det är det allt mer svartvita samhällsklimatet. Det är nya vindar som blåser, och de säger att okunskap är minst lika bra som kunskap för den är åtminstone ärlig. Innehållet i ett budskap är mindre viktigt än hur det förpackas. Det ligger så väldigt mycket frustration och pyr (också) i västvärlden, och jag hoppas den får utlopp på fredliga sätt.

Finns så mycket att säga om det här, men just nu har jag varken tid eller extraenergi. Jag låter bli och nöjer mig med att läsa om det. Här finns till exempel en intressant analys.