Inte trodde vi ju det, att vi skulle ha en mindre att fira den här morsdagen. En mor fattigare. Att fammo Maj-Britt inte kommer att få flera snedklippta, kladdklistrade och vackert målade kort. Men då är jag glad för en sak - och det är att hon visste hur värdefull hon var för vår familj. Att vi alltid tackade henne när vi hämtade barnen efter en lång dag med fammo. Vi saknar henne inte mindre för det, men det hjälper.
Men istället är jag lite extra glad över att ha fått fira morsdagen med både min mamma och min mommo i Överpurmo. Ända sedan Maj-Britt blev sjuk för en dryg månad sedan har jag varit riktigt klyschigt, sentimentalt tacksam över de fina människor jag har i mitt liv - det är kanske så det blir när något sånt här händer. Jag hoppas att de vet att jag uppskattar dem, alla de där fina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar