Det blev ett par korta och intensiva dagar i Norrfjärden - och ändå känns det som vanligt som att vi varit på rena rama semestern. Hur det nu kan kännas så att hänga tillsammans med fem barn, varav tre är under 1½ år och en av dem var sjuk hela tiden... Ett mysterium, men vi gillar det! Eftersom stackars kusin Adil inte var i form så förkortade vi faktiskt resan lite och körde hem efter dopet igår. För att liksom gardera oss och hinna hem ifall nån i vårt gäng skulle bli sjuk... (vilket inte verkar hända, yes!) Det kändes trist då, men i morse var det trots allt ganska skönt att vakna till en oplanerad bonusdag hemma istället för packa-ställa-stöka-åk och sedan en heldag på vägen...
Som vanligt hängde vi mest hemma hos Ylva och Anders, åt tacos, gjorde en avstickare in till Piteå och lekte med Adils leksaker. Kollade vårflödet gjorde vi också och fnissade lite åt skoterleden mitt i vattnet. Att köra samtidigt som paketbilsinnehavaren faffa hade ju också den fördelen att två barncyklar enkelt fick plats...och så blev det ju dop och dopkalas förstås! Det var fint. Fammo fattades oss förstås - extra mycket nu när vi gjorde den här resan som vi skulle ha gjort tillsammans - och samtidigt var det skönt att bara få umgås lite utan att behöva hänga på intensiven eller planera begravning. Bara vara, och vara tacksam över de fina som är i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar