Den här första maj känns ballongerna och serpentinerna långt borta. Istället har vi varit på andakt i sjukhuskapellet, dukat för begravning och valt psalmer till minnesstund. Visserligen var svärfar och Ylva och Anders & gänget hit på kvällsmat (med mjöd!), och det känns jätteskönt att få lite tid tillsammans med dem. Ändå, också då pratade vi begravning och vek programblad. Det känns motigt nu. Spontant vill jag tänka att efter begravningen, då kan hela familjen sjunka ihop i en trött och ledsen liten hög och bara vara, men jag vet ju att det inte blir så. Det blir ju måndag, det blir vardag, det ska jobbas, det ska lekas. Roliga saker som stått länge i almanackan står fortfarande kvar. Det är livet. Allt på en gång. Men med en annan klangbotten just nu.
Det var förresten 120 servetter som skulle vikas i eftermiddags, och efter att jag visat på en så vek Arvid varenda en. Snyggt och snabbt och stolt. De där pyssliga fingrarna, de har han av sin fammo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar