... månader, den här lilla människan vi har i vår familj. I fredags var det som han blev åtta månader, och vi kan väl inte direkt påstå att han vi firade honom, men han fick åtminstone vara hos sina kusiner i Sverige, och det är ju inte så illa. Något sjumånadersinlägg har jag inte skrivit, för när han var sju månader och fem dagar förlorade vi hans fammo och just då orkade vi inte tänka på så mycket annat.
Men nu är han alltså åtta. Detta har hänt:
- Han har numera två tänder, de är längst fram i underkäken och de sötaste tänder jag har sett (utom kanske hans äldsta storebrors framtand som vinglar och står rakt ut nuförtiden)
- Häromveckan upptäckte vi plötsligt att han kan sitta stadigt. Det tog ett tag, och vi började med matstol lite senare än för bröderna eftersom han satt som en liten mjölpåse, vilket inte såg så bekvämt ut. Men nu går det jättebra! Han kan däremot inte ta sig ner på golvet och sticka iväg om han sitter, utom om det råkar ske i misstag...
- Han drar sig fram med fart och fläkt. Däremot kryper han inte ännu och verkar inte vara så intresserad av att testa fast han nog kan stå på alla fyra om vi hjälper honom.
- Hans pincettgrepp håller på att finslipas, och han övar gärna. Till exempel om någon har glömt att städa bort majs och riskorn som hamnat under matbordet. Leksaker har blivit roliga, speciellt om de är bra att ta tag i!
- Han kan bli arg om han inte får vara med. Det händer ju att bröderna stänger in sig för att göra storbarnssaker, typ bygga lego, och då drar han sig fram till dörren och ligger där och klagar.
- Han sover oftast bra på nätterna, men det händer att han håller igång, speciellt mot morgonen. Bäst somnar han i barnvagnen, så den brukar få stå vid sovrumsdörren. Alla sätt är bra utom de dåliga... På dagen sover han på förmiddagen och på eftermiddagen och ibland en tupplur på kvällen. Men han verkar inte vara så noga med exakta tider, vilket är ganska praktiskt.
- Han har fått hänga med på en hel del utflykter (förutom ett par Vasaresor har det blivit tre gånger till Norrfjärden, två gånger till Uleåborg och en gång till Helsingfors). Det brukar gå fint, och det enda som gör honom grinig i bilen är om bröderna petar på honom när han vill sova. Och det är ju förståeligt.
- Han är inte så blyg av sig och brukar för det mesta skratta generöst åt alla som ens lite anstränger sig för att charma honom. Bara i ganska sällsynta undantagsfall skrynklar han ihop ansiktet och gömmer sig mot mammas axel.
(Ja, och hans öron ser förresten precis ut som hans pappas öron, bara lite mindre.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar