Ännu mera vårfest

 

När jag nu ändå håller på - Edvin har ju också haft avslutning, dagklubbens. Fint nog så var vårfesten inte i de vanliga (i ärlighetens namn ganska trista) lokalerna, utan på Stinasholma i Purmo. Vacker plats, en vacker kväll!

Den blomstertid nu kommer

Skolavslutning! Sommarlov! Den där stora oufff-känslan har inte infunnit sig, men det kan ha något att göra med att mitt läsår 2014-2015 faktiskt bara varit drygt två månader... tänk ändå, att få ta sommarlov utan att ha hunnit bli trött och sliten och överstressad! Den här våren har varit tung på sitt sätt, men absolut inte på grund av jobbet. Att bara kunna lämna allt åt Matias och kunna komma och gå som det passar bäst med jobbet har verkligen varit guld värt. Freedom! Tänk om det alltid kunde vara så. Till hösten är det ännu lite oklart hur vi pusslar vardagen, men jag hoppas verkligen att vi ska lyckas få ihop det så att vi inte trillar in i Den Stora Dagvårdssnurren så många dagar i veckan i alla fall. Håll tummarna för gynnsamma läsordningar!!

Eftersom jag jobbat på gymnasium nu i vår blev det förstås studentdimission idag. Det måste vara åldern som tar mig, för fast jag egentligen inte känner treorna (som förstås inte varit i skolan nu på slutet) höll jag ju på att bli tårögd. (Jag brukar inte vara sentimental. Jag brukar inte heller tycka att dimissioner är så spännande. Eller brukade inte...) Några av dem hade jag faktiskt för några år sen, när de gick på åttan och början av nian, men det börjar ju bli ett tag sen... Jag vet inte. Det kan ha varit pianomusiken, den högtidliga stämningen, tanken på de spännande år studenterna har framför sig när de får pröva sina vingar och skapa egna liv... eller kanske till och med tanken på hur stolt jag kommer att vara om ett antal år, när mina egna dunungar står uppe på en scen någonstans och tar emot en mössa. (Ja. Ingen press, men jag räknar väl ganska kallt med att de kommer att fixa andra stadiets utbildning i alla fall...) Hur som helst. Där satt jag och var rörd.

Det är väl ändå ett tag tills mina barn får mössa på huvudet, men idag kom Arvid stolt och sprallig hem med betyg och premiebok efter sitt första år i skolan. Lite stort känns det ändå; nästa år är han ingen nybörjare längre. Då är han en av de stora, en av tvåorna. Men först - en lång, skön sommar!

Lost - and found!

Hurra!

Amanda hittade min bilnyckel mellan framsätena i mammas och pappas Pajero! Jag som inte ens kom ihåg att jag hade suttit i deras bil den där dagen då jag visste att nyckeln försvunnit - men det hade jag ju, nu när jag tänker efter. Bara att hämta den i Överpurmo nu då.

Och ny nagelsax investerade jag i igår, så nu var det bara att hitta glasögonen då, så börjar det vara på rade...

Snart! Jo, faktiskt!

 

Ja, alltså, vi ska ut och resa. Mycket snart. Och som vanligt blir vi alltid lite överrumplade när det närmar sig, men den här gången kanske lite mer än vanligt. I vårvintras, några veckor innan Matias mamma blev sjuk, smed vi planer för sommaren och bokade en resa i början av juni. England, baby! Flygbiljetter Tammerfors-Stansted bokade vi, resten lämnade öppet. 

Sedan blev april som det blev, och vi bestämde oss för att skrinlägga restankarna ett tag - vi tänkte ju på möjligheten att hon fortfarande skulle vara sjuk och kanske få tunga behandlingar ännu i sommar, och då skulle vi knappast ha rest nånstans. Så blev det ju inte, vad vi än tycker om det. Och häromveckan insåg vi att det börjar bli dags att plocka fram resplanerna ur skrinet om det ska bli nån resa... och det ska det bli, bestämde vi. Vi har ju färdigbetalda flygbiljetter, så det är klart vi ska använda dem, även om vår reslust kanske inte är den största efter den här våren. Ett äventyr tillsammans är kanske inte alls så dumt ändå!

 

Det vi hade bestämt var i alla fall att avsluta resan med att hälsa på våra vänner Emma och Daniel i Huntingdon. Inte nog med att det ska bli jätteroligt att få träffa dem, numera har de dessutom en dotter som är jämngammal med Josef - och då menar jag jämngammal som i fyra dagar äldre. Det ser vi fram emot!

Ett tag lekte vi med tanken på att förenkla resan genom att stanna i London första delen av resan och inte flytta på oss mer än att ta tåget till Huntingdon nån gång i mitten. Sen tänkte vi en gång till... och eh, enklare? Att hålla till i London i flera dagar med vårt gäng? Jag är säker på att det finns en miljon saker som är lämpliga och roliga att göra i London för en barnfamilj som vi, men jag är också ganska säker på att det inte är den mest avslappnande resan för oss just i det här skedet av livet...

Så. Ny plan. Och den känns bättre! Vi inleder med en natt i London eftersom vi kommer fram på kvällen - och lite dubbeldäckare ska vi väl försöka hinna med - men sedan åker vi tåg till Isle of Wight där vi hyrt en lägenhet i några dagar innan det är dags att söka oss till Huntingdon. Så. Nu hoppas vi bara på att alla är friska, glada, harmoniska och glömmer eventuella trotsåldrar i strumplådan här hemma. Då blir det här riktigt bra!

(Bilderna är från London 2012 och Cambridge 2013)

Han har fyllt åtta...

... månader, den här lilla människan vi har i vår familj. I fredags var det som han blev åtta månader, och vi kan väl inte direkt påstå att han vi firade honom, men han fick åtminstone vara hos sina kusiner i Sverige, och det är ju inte så illa. Något sjumånadersinlägg har jag inte skrivit, för när han var sju månader och fem dagar förlorade vi hans fammo och just då orkade vi inte tänka på så mycket annat.

Men nu är han alltså åtta. Detta har hänt:

- Han har numera två tänder, de är längst fram i underkäken och de sötaste tänder jag har sett (utom kanske hans äldsta storebrors framtand som vinglar och står rakt ut nuförtiden)

- Häromveckan upptäckte vi plötsligt att han kan sitta stadigt. Det tog ett tag, och vi började med matstol lite senare än för bröderna eftersom han satt som en liten mjölpåse, vilket inte såg så bekvämt ut. Men nu går det jättebra! Han kan däremot inte ta sig ner på golvet och sticka iväg om han sitter, utom om det råkar ske i misstag...

- Han drar sig fram med fart och fläkt. Däremot kryper han inte ännu och verkar inte vara så intresserad av att testa fast han nog kan stå på alla fyra om vi hjälper honom.

- Hans pincettgrepp håller på att finslipas, och han övar gärna. Till exempel om någon har glömt att städa bort majs och riskorn som hamnat under matbordet. Leksaker har blivit roliga, speciellt om de är bra att ta tag i!

- Han kan bli arg om han inte får vara med. Det händer ju att bröderna stänger in sig för att göra storbarnssaker, typ bygga lego, och då drar han sig fram till dörren och ligger där och klagar.

- Han sover oftast bra på nätterna, men det händer att han håller igång, speciellt mot morgonen. Bäst somnar han i barnvagnen, så den brukar få stå vid sovrumsdörren. Alla sätt är bra utom de dåliga... På dagen sover han på förmiddagen och på eftermiddagen och ibland en tupplur på kvällen. Men han verkar inte vara så noga med exakta tider, vilket är ganska praktiskt.

- Han har fått hänga med på en hel del utflykter (förutom ett par Vasaresor har det blivit tre gånger till Norrfjärden, två gånger till Uleåborg och en gång till Helsingfors). Det brukar gå fint, och det enda som gör honom grinig i bilen är om bröderna petar på honom när han vill sova. Och det är ju förståeligt.

- Han är inte så blyg av sig och brukar för det mesta skratta generöst åt alla som ens lite anstränger sig för att charma honom. Bara i ganska sällsynta undantagsfall skrynklar han ihop ansiktet och gömmer sig mot mammas axel.

(Ja, och hans öron ser förresten precis ut som hans pappas öron, bara lite mindre.)

New in

Nytt i vårt sovrum: gammal byrå!

Det är säkert ett år sedan en bekant skänkte bort den här byrån på Facebook, då i skamfilad furu. Redan då tänkte jag mig babykläder i den, men vi är ju som känt inte alltid så snabba i svängarna, så det är först nu den har fått flytta in. Jag fick ett infall och köpte färg - Matias sandpapprade och målade. Ungefär den vanliga arbetsfördelningen... Jag känner att jag kanske borde bli lite mer handlingskraftig, för om jag inte aktar mig börjar jag tro att jag är lite magisk. Jag planerar något, skaffar det som behövs, och så poff, händer det! Nymålad byrå i sovrummet!

Den enda missräkningen var att det inte rymdes fullt så mycket babykläder i den som jag hade räknat med, så jag måste tänka lite till innan vi blir av med ett visst klädkaos i arbetsrummet... hrm.

(Det kändes ju bra att riva bort det platsbyggda klädskåpet när vi renoverade sovrummet, men det måste ju medges att det var lite praktiskt att ha ändå. Liksom, ett skåp att ha kläderna i! Smart!)

Circle of life

Det blev ett par korta och intensiva dagar i Norrfjärden - och ändå känns det som vanligt som att vi varit på rena rama semestern. Hur det nu kan kännas så att hänga tillsammans med fem barn, varav tre är under 1½ år och en av dem var sjuk hela tiden... Ett mysterium, men vi gillar det! Eftersom stackars kusin Adil inte var i form så förkortade vi faktiskt resan lite och körde hem efter dopet igår. För att liksom gardera oss och hinna hem ifall nån i vårt gäng skulle bli sjuk... (vilket inte verkar hända, yes!) Det kändes trist då, men i morse var det trots allt ganska skönt att vakna till en oplanerad bonusdag hemma istället för packa-ställa-stöka-åk och sedan en heldag på vägen...

Som vanligt hängde vi mest hemma hos Ylva och Anders, åt tacos, gjorde en avstickare in till Piteå och lekte med Adils leksaker. Kollade vårflödet gjorde vi också och fnissade lite åt skoterleden mitt i vattnet. Att köra samtidigt som paketbilsinnehavaren faffa hade ju också den fördelen att två barncyklar enkelt fick plats...och så blev det ju dop och dopkalas förstås! Det var fint. Fammo fattades oss förstås - extra mycket nu när vi gjorde den här resan som vi skulle ha gjort tillsammans - och samtidigt var det skönt att bara få umgås lite utan att behöva hänga på intensiven eller planera begravning. Bara vara, och vara tacksam över de fina som är i livet.

Får man sjunka ihop i en blöt liten pöl nu?

Oj.
De senaste tre dagarna?
De har sugit ut ungefär all energi jag hade i mig.

Här hade jag först räknat upp en lång, lång lista på allt jag sprungit omkring med den här veckan. Sen ångrade jag mig p.g.a. allmän gnällvarning - speciellt som det egentligen har varit bra dagar, bara mycket. Men jag avslutade åtminstone med: Och hoppsan, det är visst imorgon vi ska iväg till Sverige?

Så när jag försöker uppbåda ork för att planera ett engelskaprov, packa och duscha innan jag får säcka ihop i min obäddade säng - och hör tjut och skrikskratt från köket och upptäcker pölar med mjölkblandade flingor över hela köksgolvet och en bit ut i hallen? Och får reda på att en viss femåring jag känner har slängt iväg ett större antal flingprojektiler med skeden? För att försöka träffa sin storebror, tydligen.

Då var den här modern inte glad och snäll.

Men vi blev vänner igen före nattning. Och som jag ser fram emot lite kvalitetstid i Norrfjärden!

Morsdag minus en

Inte trodde vi ju det, att vi skulle ha en mindre att fira den här morsdagen. En mor fattigare. Att  fammo Maj-Britt inte kommer att få flera snedklippta, kladdklistrade och vackert målade kort. Men då är jag glad för en sak - och det är att hon visste hur värdefull hon var för vår familj. Att vi alltid  tackade henne när vi hämtade barnen efter en lång dag med fammo. Vi saknar henne inte mindre för det, men det hjälper.

Men istället är jag lite extra glad över att ha fått fira morsdagen med både min mamma och min mommo i Överpurmo. Ända sedan Maj-Britt blev sjuk för en dryg månad sedan har jag varit riktigt klyschigt, sentimentalt tacksam över de fina människor jag har i mitt liv - det är kanske så det blir när något sånt här händer. Jag hoppas att de vet att jag uppskattar dem, alla de där fina.

Vårbruk

Vår trädgård har ju inte fått särskilt mycket kärlek av oss, även om vi hunnit bo här en sommar redan. Visserligen var jag höggravid förra sommaren, vilket kan räknas som en rätt bra orsak, men dessutom var det inte hellre trädgården vi prioriterade högst. Hrm, när jag tänker på förra sommaren känns det som om vi i första hand prioriterade att resa, simma, vänta på baby och träffa vänner, när jag tänker efter... rätt så bra prioriteringar ändå!

Resa, simma och träffa vänner står högt på min önskelista i sommar också (dock inte vänta på baby), men däremellan kanske vi hinner skaffa lite jord under naglarna. Idag kom mamma och pappa hit med ett jordlass rakt från kohagen på Stennabba, och med hjälp av det har vi tänkt jämna upp gräsmattan på baksidan av huset - där fanns visst ett potatisland förr, och nu är det i stort sett ett potatisland med gräs på... Något guppigt, alltså.

Dessutom har vi stått bakom huset och tänkt så det knakat. Vi vill skaffa jordgubbsland och ett litet grönsaksland och tänker att odlingslådor blir perfekt. Men dessutom vill vi avgränsa lite mot grannen, där det är väldigt öppet, och göra det lite mysigt och ombonat. Kräver lite tankeverksamhet... men visst blir det bra! Nu är det bara att... ha massor med tid och energi att förverkliga planerna. Oh yeah. Tur jag har en pappaledig man!

de la musique

Mitt i allt, den här turbulenta våren...
... mitt i allt det, så tackade jag ja till ett vikariat i engelska och franska fram till terminens slut.
Oui, franska också!

Det har väl hänt att folk frågat lite överraskat om jag kan franska. Och då har det väl hänt att jag svarat att det beror på vad man menar med "kan"...

Jadå, jag har läst franska i gymnasiet och lite till. Jadå, jag har kommunicerat på franska i Frankrike. Då var jag lycklig över att kunna köpa frimärken och snacka tågbiljetter på franska. Och det var den enda gången jag varit i Frankrike. Det var 2004. Så det är väl ingen överdrift att säga att mina kunskaper är... lite rostiga. Men med lite förberedelser vågar jag påstå att jag förstör någons franska på några veckor. (Och däremellan får jag ju ändå ägna mig åt lite good, old English.)

Men även om min franska annars legat i dvala, så har jag en fördel. Det är nämligen så att jag har en förkärlek för fransk(språkig) musik som kommer och går i perioder. Det må vara lite klyschigt att säga, men franska + musik = en oslagbar kombination.

Den där gången i Frankrike, när jag köpte frimärken på franska bara för att jag kunde, tipsade Emma (som var utbytesstudent i Poitiers och orsaken till att jag kom mig iväg till Frankrike just då) mig om Jéremie Kisling. Jag köpte en CD (those were the days) som jag fortfarande lyssnar på ibland. Jag köpte också en av Calogero, och nånstans där fastnade jag för fransk musik. För ett par månader kom jag plötsligt ihåg fransk musik igen och blandade Carla Bruni med Edith Piaf en stor del av vintern, vilket ju var utomordentligt lämpligt med tanke på det här vikariatet, som jag förstås inte visste skulle dyka upp.

Just nu fascineras jag av Stromaes deppvideo,

blir glad av Zaz

och tycker att Indilas video till Dernière danse är väldigt fin.

Varsågod för fredagens musiktips!

Not the brightest star

Haha, jag talade just med den sämsta telefonförsäljaren ever!

 Jag: Mia
Tystnad
Jag: Hallå?
Tystnad
Försäljaren: Minä soitan... *något mumligt jag inte uppfattade*
Jag: Anteeksi, kuka?
Försäljaren: Talar dy svänska?
Jag: Ja, eller alltså både och går.
Försäljaren: Siis puhutko suomea?
Jag: Ei oo väliä.
Tystnad
Försäljaren: Okej, hejdå.

Jag: ?

Vad hon nu än ville sälja, så inte blev det sålt till mig i alla fall. Men hon lyckades i alla fall ge mig ett gott (och ganska förbryllat) skratt, och det är det ju inte alla telefonförsäljare som gör... :D

?

Och så får man ju fråga sig hur jag har lyckats tappa bort

mina glasögon (sedan den första förvirrade helgen i Uleåborg)
vår enda fungerande nagelsax (sedan den andra blytunga helgen i Uleåborg)
och min bilnyckel (sedan i torsdags).
Samtidigt.

(Idag har jag också letat efter min jobbnyckel och min plånbok, men hittat dem ganska snabbt. Vänligen, anförtro mig absolut ingenting av värde just nu!)

Gaddvarning

Och mitt under sin fammos begravning biter Josef mig i handen för att berätta att hans första tand minsann är på väg upp. Japp, nu börjar han bli vass!

(Begravningen var ljus, vacker och utmattande.)

Idag säger vi tack

 

Annorlunda första maj

Den här första maj känns ballongerna och serpentinerna långt borta. Istället har vi varit på andakt i sjukhuskapellet, dukat för begravning och valt psalmer till minnesstund. Visserligen var svärfar och Ylva och Anders & gänget hit på kvällsmat (med mjöd!), och det känns jätteskönt att få lite tid tillsammans med dem. Ändå, också då pratade vi begravning och vek programblad. Det känns motigt nu. Spontant vill jag tänka att efter begravningen, då kan hela familjen sjunka ihop i en trött och ledsen liten hög och bara vara, men jag vet ju att det inte blir så. Det blir ju måndag, det blir vardag, det ska jobbas, det ska lekas. Roliga saker som stått länge i almanackan står fortfarande kvar. Det är livet. Allt på en gång. Men med en annan klangbotten just nu.

Det var förresten 120 servetter som skulle vikas i eftermiddags, och efter att jag visat på en så vek Arvid varenda en. Snyggt och snabbt och stolt. De där pyssliga fingrarna, de har han av sin fammo!