Barnen hade så roligt, och Arvid var så fin i sina musöron, så fin när han dansade och sjöng, så fin när han ivrigt vinkade åt oss från scenkanten. Så fin när han med blossande kinder sprang runt med sina kompisar och mellan varven pausade hos oss för att dela med sig av all glädje som bara sipprade ut ur alla porer.
Vilket äventyr det ändå är att få vara förälder. Tänk, den här människan har jag känt i hela hans liv. I verkligen, verkligen hela hans liv. Det är ju inte klokt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar