Medan vi gick tillbaka mot Castel Sant'Angelo (nästan andaktsfullt) ätandes våra gelatos hade det börjat duggregna och skymningen föll. Vi började inse att det kanske inte skulle vara så behagligt att bara strosa runt i Rom och se sig runt som det kanske hade varit en vacker kväll i - låt oss säga maj. Så när vi gick förbi Castel Sant'Angelo fick vi ganska spontant idén att det kanske kunde vara en idé att gå in. På förhand hade vi inte direkt planerat in det som något "måste se" - en säker källa hade berättat att det är en hyfsat intressant borg, men med Rom-mått mätt en ganska medelmåttig sevärdhet - men när nu tillfället verkade perfekt, så...
När vi efter lite velande hade betalat in oss och gått in bland de vindlande gångarna, borggårdarna och korridorerna fick jag direkt en känsla av att jag befann mig i en berättelse från en annan verklighet. Tänk Harry Potter - det här är en plats som kunde vaktas av dementorer. Tänk Sagan om Ringen - i de där stenhögarna i skuggan kan vad som helst lura. Den största delen av borgen som man såg var under bar himmel, med skum belysning och relativt få besökare - så många som det syns på bilden nedanför såg vi väldigt sällan - och till råga på allt var det inte överdrivet välskyltat, så vi hade inte speciellt bra koll på var vi var eller hur man skulle ta sig ut (om man vill undkomma eventuella dementorer). Väldigt stämningsfullt och riktigt roligt! Jag skulle inte sätta upp Castel Sant'Angelo på en lista över vad alla absolut måste se i Rom, men just då, för oss, var det perfekt. En av höjdpunkterna under resan vågar jag nästan påstå!
Ja, och om det är någon som undrade så härstammar borgen från 139 e.Kr. och var först tänkt att tjäna som kejsar Hadrianus mausoleum. Efter det har den fungerat som en del av stadsmuren, fängelse och ett tryggt residens för påvar under oroliga tider. Den är alltså nästan tvåtusen år gammal. Det gick bara inte att komma undan de enorma tidsperspektiven i Rom - tvåtusen år. De väggarna har sett en del förändringar.
Solen hade gått ner, men det var fortfarande inte kolmörkt. Den blå timmen var verkligen blå, och det finns knappast så mycket bättre ställen att se en så blå himmel än från en valvgång i Castel Sant'Angelo... Igen, kameran fick vara med! Men jag skulle gissa att det är Mattus som tagit de allra flesta bilderna i det här inlägget eftersom han nu bara tycks ha lite bättre förmågor än mig att fota i mörker och skymning...
En stor del av det vi såg i Castel Sant'Angelo var gångar, korridorer och valvgångar, största delen med en fantastisk utsikt över kvällsljusen i Rom. Men Castel Sant'Angelo har tjänat som påveresidens under långa perioder, och det finns mer eller mindre inredda påvegemak från renässansen. Överraskande vackra rum mitt inne i borgen, som annars knappast är det mest hemtrevliga residenset! Men där fick man inte fota, bara titta... Och mest som av en slump råkade vi se en smal och mycket anonym trappa intill skattkammaren som verkade (kanske) tillåten att gå upp i. Vi blev nyfikna, och det var tur att vi testade, för vi kom upp - här!
Jag är visserligen lite allergisk mot "måsten" och "borden" på resor - men har man en gång gått in i Castel Sant'Angelo ska man definitivt inte missa terrassen på kastellets tak, precis under ärkeängeln Mikael. Speciellt inte om det fortfarande är blå skymning. Det var storartat.
Eftersom vi var totalt oförberedda och oinlästa, hade en ganska tunn guidebok med oss och inte hittade speciellt mycket kartor och skyltar missade vi säkert sånt man kunde ha sett - och fängelsehålorna skippade vi eftersom vi tyckte att vi hade sett tillräckligt med gångar och hålor redan och det började bli ganska kallt... Hur som helst var vi en upplevelse rikare när vi letade oss fram till utgången igen och gick vidare i Romkvällen. Vilken tur att det duggregnade när vi gick förbi ingången!
1 kommentar:
Började denna Trettondag med att läsa om er Rom-resa. Så intressant! Och fotona gör att det jag sett gjorde mig glad och det jag inte sett vill jag se!
Skicka en kommentar