Helsingfors i november

Aah. Det där var bra. Precis vad jag smyghoppades på, även om jag ställde in mig på mindre. Minisemester i två dagar, barnen i tryggt förvar hos fammo och faffa. Jag begapade det enorma glitterhjärtat på Akademen och fick årets första (ändå ganska milda) julkänslor av all helsingforsisk julbelysning. Började på lite blygsamt med julklappsjakten, inspirerades av vädret och införskaffade ny mössa och ny jacka. Vi klättrade upp till Domkyrkan sent på kvällen och funderade lite över om julgranen skulle blåsa omkull eller inte, förfärades över parkeringsavgifterna och gillade fina hus. Åt mycket, sov som en sten i hotellsäng, svängde in till Ikea i Tammerfors på väg hem.

Ja, och vårt egentliga syfte förstås - Kristina från Duvemåla. Jag hade höga förväntningar, och de uppfylldes. De överträffades kanske inte, men visst grät jag. Och begeistrades. Musiken var mäktig, scenografin en njutning i sig och skådespelarna duktiga. Men lite fragmentarisk blev berättelsen - det skulle inte ha skadat med mer dialog. Lite mer sammanhang, eller kanske lite mer avgränsning. Men med böckerna som botten* berördes jag av det jag visste hände mellan scenerna. Matias håller inte med. Han har inte läst böckerna och tyckte inte det var fragmentariskt - kanske just därför.

* (Länge sen jag läste dem, men de gjorde starkt intryck.)

Caledonia

Det är inte klokt egentligen. Elva år sedan jag var till Skottland senast. Elva år. På ett sätt tycker jag att det är hög tid att resa tillbaka på stört, men på ett annat är jag lite orolig för att bli besviken. För om jag reser till Skottland igen kommer jag inte att vara varken sjutton, arton eller tjugoett år; jag kommer att se landet med andra ögon och jag kommer kanske inte att bli fjärilar-i-magen-kär i det. Jag kommer att vara en trött småbarnsmorsa som gillar det enkla mer än det komplicerade, precis som här hemma. Men återvända, det kommer jag att göra.

Ikväll var jag på en arbisföreläsning, Welcome to Scotland. Det var kanske inte så mycket ny kunskap, men det var trevligt. Jag lärde mig att Skottlands tre banker alla trycker upp egna, gångbara pundsedlar och så lärde jag mig en del av en eightsome reel (dans). Det är inte dumt för en vanlig tisdagskväll.

Men nu ska här packas för att vara startklar mot Hufvudstaden imorgon bitti. Underbara, underbara enkelhet - att packa för två vuxna för en natt!*

*Eller ja, jag packar förstås för en vuxen för en natt. Men sådär totalt.

Det ena och det andra

Länklistan får mig osökt att tänka på att jag verkligen borde komma på ett roligare bloggnamn. Det ena och det andra, liksom? Nåt man utan desto mera tankemöda skriver in i fältet när man funderar på om man borde skaffa sig en blogg eller inte... Mer anonymt kan det knappast bli.

Det där ska jag ta och grunna på.

Finfina länkar

Eftersom jag inte hade något annat att göra (läs: lite mindre än för en stund sen) uppdaterade jag äntligen min länklista. Tidigare har jag listat vänner och familj, men egentligen inte andra bloggar jag läser. Vännerna och familjen finns fortfarande kvar, men nu har jag utökat listan med en hel hög favoritbloggar som jag brukar titta in på då och då. Säkert finns det många som jag inte ens kommit ihåg, men de kan få droppa in vartefter. Så håll till godo, beta av listan och hitta favoriter!

Det är ganska lätt att hitta gemensamma nämnare för bloggarna jag gillar - det är smarta, kloka kvinnor (på länklistan finns bara två män: min man och Genusfotografen) som inspirerar mig. En del av dem fotar vackert, andra skriver med tummen på pulsen. En del av dem gör både och. En del har specialintressen, andra skriver om det mesta. En del bor på (i mina ögon) spännande platser, andra är annars bara intressanta. Det finns de som är yngre än mig och det finns de som är utan barn, men påfallande många av dem råkar vara 30-somethings med cirka två barn. De flesta brinner för sina yrken och för sina familjer. De pastellmålar inte sina liv.

De inspirerar mig.

(Jag skulle gärna hitta fler favoritbloggare ute i världen. Tips?)

Å ena och andra sidan

Å ena sidan ser jag väldigt mycket fram emot vår utflykt till Helsingfors och Kristina från Duvemåla nu i veckan. A andra sidan är jag lite skeptisk till om alla inblandade ska hålla sig tillräckligt friska för att det ska kunna bli av. Det är lite si och så för tillfället. Jag är också lite skeptisk till om mina vakna timmar ska räcka till för allt som kunde göras före. Jaja, den som lever får se.

Helgens...

...gulligaste: Edvin som somnade på golvet 
...tema: förkylningar i olika versioner och grader 
...mest enerverande: natta som ensam förälder (den sämre nattningsföräldern) 
...godaste mat: älgsoppa i Lostugan idag
...godaste söta: Angry birds-tårtan på lördagens femårskalas 
...lyx: hela fredagen egentligen - först rolig och givande kurs i Vasa, sedan mat på fräscha 1 r+k och slutligen teater (Orgelbyggaren) Enda minuset att jag inte såg mina barn mellan 7.15 och 22.30... inte så mycket vaken tid alltså.

...sämst förberedda: jag, inför morgondagens undervisning 
...mest välkomna hem: Matias, som kommer från Holland i natt (men vi har klarat oss fint på egen hand också!) 
...avslutning: tv, glass och somna som en stock - om jag själv får bestämma

När man somnar, så somnar man

Ibland somnar man helt enkelt. Och om man råkar sitta på köksgolvet i ytterkläder, då lägger man sig på köksgolvet i ytterkläder och somnar. Stadigt. Som Edvin idag.

Vid mommo och moffas somnade han inte tidigare på eftermiddagen trots förkylning och en orolig natt - men han tog igen det när vi körde hem, med besked. Så pass att han nätt och jämnt vaknade till när jag bar in honom ur bilen, och när jag satte ner honom på köksgolvet lade han sig helt sonika ner och somnade om. Snarkade gjorde han också... Är ytterst tacksam för att det där var för några timmar sedan så jag åtminstone har hyfsade chanser att få honom att somna om en liten stund. Håll tummarna!

Beckmörker

Alltså, det här med mörkret. Brukar det verkligen vara så här i november? Varje november? Sådär så att man inte riktigt ser skillnaden mellan diket och vägen in till butiksparkeringen fast både gatulampor och billyktor lyser för brinnkära livet och arbetsdagen tog slut för några minuter sedan? Ett sånt där glupskt mörker som bara slukar ljus? Som gör att man förbryllat fånstirrar på bilder av blå himmel eftersom man inte riktigt minns vad det är för nåt? Jag bara frågar.

Men just därför passar det så sällsynt bra med lite roliga avbrott just nu. Imorgon ska jag på kurs i muntlig kommunikation i Vasa - i september gick jag första delen, och den var jättebra - och dagen avslutas inofficiellt med teater, eftersom en av dagens föreläsare också råkar vara huvudrollsinnehavare i Wasa teaters Orgelbyggaren. Och inte nog med det - nästa vecka blir det en utflykt till Helsingfors och Kristina från Duvemåla! Hurra! Däremellan lite barnkalas, en skotsk afton i arbisregi och tja, en del jobb. Jobb, som jag faktiskt tänker se till att uppskatta eftersom det snart är slut och jag garanterat kommer att sakna det. Ja, och min käre make ska hinna till Holland och tillbaka före Helsingfors, han.

Att han haft feber idag och jag inte heller känner mig helt frisk... tja, ska vi säga att det är bra från och med imorgon? Vi säger så? Tummis!

En sak till

Nästan alla mina ullsockor är trasiga. Jag vet hur man gör när man stoppar sockor. Man samlar dem i en plastpåse och tar dem över vägen till fammos. Sedan kommer de tillbaka, hela och prydliga. Om de var riktigt trasiga brukar de ha en ny fot. Inte sällan finns ett eller två helt nya par med som bonus. Men hur gör man nu då? När man är vuxen och inte har världens snällaste Anni-fammo på andra sidan vägen. Lär sig stoppa sockor själv eller vadå?

Allt möjligt. *djup suck*


(Men ännu en sak till. Idag har vi hälsat på min mommo och moffa. Och jag är så väldigt glad över att ha dem. Förr och nu. Sådär på tal om fammo, som jag inte kan hälsa på längre.)

Just nu

Just nu. Kompakt novembermörker som tynger ner horisonten. Minst tre, fyra jätteroliga saker på gång den här veckan och nästa. Ett antal jobbsaker som faktiskt också borde vara roliga om jag bara hade tid för dem. Ingen tid för paus. En kropp som väldigt mycket vill ha en paus. En spark i baken. Kväll.

Födelsedagssäsongen, del 2

Det vet ni väl, att efter 17 november är det tillåtet att spela julmusik? Så lyder i alla fall regeln i vår familj - för efter att Amanda och Hanna haft sina födelsedagar, då är det inte länge kvar till lillajul. Lite som Bondepraktikan, men i vår egen tappning. Amanda har redan stökat undan sin dag, men idag är det Hanna som firar. Grattis, grattis, grattis!

Hanna är den syster som är närmast mig i ålder - och därmed den jag fajtats allra mest med genom åren.* Och vi har försonats och lekt prinsåprinsessa och spelat Moposota och Bubble trouble. Och lyssnat på Roxette och haft gemensamma vänner och gemensamma äventyr. Oj, Hanna vad vi gjort mycket roligt! Vi har bott ihop några veckor i Åbo, gått kilometervis med stora ryggsäckar genom Paris (bombhotat metrosystem) och varit på läger som Hanna alltid var för liten för, egentligen.

Hanna, det är fint att du föddes! Det ska vi fira!

* Men i vuxen ålder knappt alls. Poäng till oss!

Nanananana, she's got the look. (Från samma kalas som Amandas bild i förra inlägget - Johannes examenskalas i juni.)

 

 

 

Födelsedagssäsongen

 90-talets gulligaste trollunge fyller idag! Amanda - luditorvo, som moffa förtjust kallade den hårfagra dotterdottern när hon var alldeles ny - min yngsta syster som tillsammans med vår lillebror gjorde mig till en riktig hönsmamma som tonåring. Som återvänt efter sitt år i Malmö för att kunna ha Carcassonne- och glasskvällar med oss. (Eller jaja, avsluta utbildning och sånt, det också kanske.) Som kan få ungarna att kikna av skratt. Som jag är så fruktansvärt glad åt att ha i trakten igen! Grattis på födelsedagen, Amanda!

Systeryster med hårsvallet som jag önskar att fler i familjen hade fått dela på...

Problem jag inte har

Jag har ofta känslan av att jag gör saker så bakvänt att ingenting går enkelt. Istället för att en gång för alla röja upp bland mina viktiga papper sätter jag timmar på att hitta rätt löneintyg. Istället för att helt enkelt tänka till lite och ta itu med går jag flera veckor och undrar över vilken arbetsgivare som möjligen kan sitta och panta på mitt huvudinkomstskattekort. Istället för att röja upp i klädskåpet gräver jag tröstlöst runt i en röra som blir värre för varje grävning (och tror att jag t.ex. inte äger ett enda svart linne - och det gör jag faktiskt).

Men. Då brukar jag trösta mig med att det finns två vardagsproblem som jag faktiskt inte har.

1. Mina strumpor försvinner inte.
Jag fattar inte när folk talar om strumpslukande tvättmaskiner och påsar fulla med uddastrumpor. Jag förstår inte? Två strumpor in, två strumpor ut. Till och med barnens strumpor är hyfsat lojala. Och de rymlingar som försöker sig på nåt är för det mesta så korkade att de gömmer sig i påslakanet som hänger på tork i bastun.

2. Jag har inga problem med att avsluta samtal från telefonförsäljare.
Telefonförsäljare kan vara sjukt irriterande, men några problem med att avsluta samtalen har jag inte. Vaddå låtsas inte förstå finska eller be om att få ringa upp till personens hemnummer? Vad är det för fel på att - efter att ha avvaktat lite för att höra efter så de faktiskt inte ringer och berättar att jag vunnit en resa till New York* - helt enkelt, i mycket vänlig ton, säga att jag inte är intresserad, hejdå. En - ole - kinnostunut - hei - hei. Lägg på. Svårare än så är det faktiskt inte.

*Ja, jag är svag för resetävlingar på nätet. Jag tror alltid att jag ska vinna. Varje gång.

Potatisen

Är det någon som kommer ihåg att jag ju började med en träningsblogg tidigt i höstas? För länge, länge sen... det gick inte så bra med den. Hinner och orkar man inte träna har man liksom inte så mycket att komma med. Men nu hade jag tänkt mig att den ska väckas till liv igen!

Tack vare att Matias märkte förra veckan att han hade en vecka och åtta (?) gånger kvar på sitt (opersonliga) gymkort blev det fart på snåljåparna. Man vill väl inte slösa bort färdigbetald träning heller! Jag tror att det var exakt det som behövdes för att få fart på min lata bakända - nu, efter att ha tränat fyra gånger de senaste sex dagarna* är jag riktigt peppad!

(Gå gärna in på Var inte en potatis och berätta att du håller koll på mig. Gärna med lite maffiablick. Så jag inte går och blir lat igen om två dagar.)

*När händer nu sånt egentligen??

Så går en helg ifrån vårt liv och kommer aldrig åter

Skippat ett höstmöte, lett en gudstjänst, bjudit svärföräldrarna på farsdagskaffe, ätit farsdagsrisgryn i Purmo, njutit av klanens fyra glada barn, halvfärdigt planerat morgondagens undervisning, tvättat en massa kläder, ätit lite för mycket choklad. Check.

Vilat, sett en massa filmer, läst en massa böcker och gått långa, harmoniska promenader. Inte så mycket check. Måndagsmorgonen närmar sig ändå. Och jag är redo. Lite sådär ditåt i alla fall.

Hugh och jag

Ånäääej. Jag har kommit på vems frisyr jag har.

Snälla hår, väx lite snabbare nu då. Kom igen!

Mitt jobb

It goes both ways, faktiskt. Nio uppsatser kvar ikväll. Att jag inte fattar att det skulle vara minst problem för studerandena och mig att skippa sånt! (Eller..?) Och jag som somnade redan när jag nattade Edvin.

Dokumenterar lite bara

Helt slumpmässigt, några av de finaste orden Edvin använder just nu:

Etti = Edvin
Avvit = Arvid
Niv om = Kniva om = Skära
Piken = Butiken
Petto patta = pasta (egentligen pasta pesto, men i förlängningen all pasta)
Böjle = Broiler (för svenskar: kyckling)
Bölla = Blöja eller stövlar, det gäller att vara skärpt
Alle-Lii = Anneli (dagmamman)
Tiin = Kanin
Lilla nike atta täj = Lilla snigel akta dig
Veit itt? = Vet inte (med stor förundran för det mesta)
Tann öll = Kan själv (fast det brukar vara mer irriterande än fint)

En period sade han också bim bam om saker han gillade: "Bim bam bile!" Det kom sig av sången Bim bam, biribiribam... som han var jätteförtjust i ett tag. Tyvärr håller han på att glömma bim bam, vilket är tråkigt, tycker jag.

*Utrymme för publiken att tycka att mitt barn är alldeles fantastiskt*

Syre

Tja, här sitter jag och känner mig orimligt sund. Ibland krävs det inte så mycket. Idag ska jag jobba här hemma åtminstone på förmiddagen, så i samband med att jag lämnade Edvin vid dagmamman tog jag en halvtimmespromenad. Dimma, frisk och skön luft, en rygg som gnisslade sig lite mindre stel för varje steg. Nu sätter jag igång! Lite senare, men lite gladare.

Allhelgona

 

Det här året var allhelgona insvept i dimma. Det blev ingen avstickare till gravgården i år, men vi umgicks desto mer med dem vi älskar och har i livet - alla fyra generationer, samlade kring ett matbord.