Gäsp

Vem har sagt att man någonsin växer ur behovet av en tupplur på eftermiddagen? Det händer nästan osvikligen varje eftermiddagen när jag lagt Arvid på balkongen för hans eftermiddagslur: mina ögonlock dras neråt, huvudet väger tungt på nacken och min kropp dras nästan magnetiskt mot den mjuka, mjuka sängen... Men tid att sova har jag ju inte, åtminstone inte nu; den enda stund på dagen när jag faktiskt har en möjlighet att göra något utan hänsyn till den lilla människan som brukar dra i mina byxben och tugga på mina tår (jo, faktiskt) när jag sätter mig ner för att göra något som han inte förstår sig på.

Men vad gör man då? Kaffe dricker jag inte, och det verkar inte hjälpa att äta mängder med mandariner... Tips?!?

Hur bestämma sig?

Och på tal om flytten som obevekligen närmar sig... om en timme ska vi på visning till en lägenhet som verkar ganska lovande - mest lovande hittills. Mycket spännande! Lite dyrare än den vi har nu, men det verkar vara oundvikligt om vi inte vill bo på max 45 kvadrat (vilket vi har sett som en möjlighet - började redan leka med tanken på vilka av våra möbler som skulle få följa med om vi skulle bo i en etta...). Men inte ens 45-kvadratare kryllar det av i Vasa just nu.

Svårt bara att veta hur man ska kunna bestämma sig! Men skulle vara väldigt, väldigt skönt att veta när vi ska flytta och vart vi ska flytta...

Gamla skatter (?)

Väl medveten om att vår flytt oundvikligen närmar sig vare sig vi vill eller inte (och vare sig vi hittar något nytt eller inte) tog jag mig i kragen igår och drog fram en låda som stått och samlat damm under sängen - ända sen vi flyttade in för tre år sedan. Den innehåller (grovt förenklat) ungefär det jag hade i mina skrivbordslådor på Köpmansgatan i Åbo innan vi flyttade ut våren 2005. Och hittills är det extremt lite i den som jag har haft användning för...

Så fort jag öppnade lådan började det osa lite sentimentalt om den. Överst i lådan fanns till exempel:
- en låda med olikfärgade disketter
- Åbo Akademis undervisningsprogram för 2003-2004 och 2004-2005
- Språktjänsts tyskakompendier
- manualen för min första kamera, den jag blev av med för nästan fem år sedan

Bra/roliga saker jag hittade när jag grävde:
- fungerande ficklampa (inte dumt med tanke på årstiden)
- mina kalendrar för ovannämnda läsår (roligt att läsa de anteckningarna!)
- diverse ämnesföreningars tygmärken (har aldrig haft och aldrig velat ha nån studiehalare, men märken har jag likväl samlat på mig)

Jobbiga saker jag inte vet vad jag ska göra av:
- nämnda disketter
- nämnda tyskakompendier
- gamla julkort
- mängder av färgad kartong och liknande hobbymaterial (är faktiskt inte hur pysslig som helst - men kanske jag får börja masstillverka... julkort)

Lite bokvilse

Vad ska jag läsa? I flera månader har jag plöjt genom bok efter bok, och det har hela tiden legat en ny och väntat, antingen på min mentala lista eller helt konkret på skrivbordet. Men nu är jag lite borttappad, för nu har jag ingen självklar att börja med. Den enda bok jag har på gång är en recensionsbok som det kan ha varit ett misstag att tacka ja till - visst är jag intresserad av historia, men militärhistoria? Kommer nog aldrig att bli min grej. Och jag vet inte vad jag vill läsa heller - jag har experimenterat med tanken på att läsa deckare, chick lit, historisk roman, fantasy - till och med sci fi, men ingenting lockar riktigt. Det får inte vara för jobbigt (då tar jag till militärhistorien, thank you very much) men det får inte vara... för dåligt. Höga krav, jag? Nää... Tips mottages med tacksamhet - och låt dig inte skrämmas av mina krav!

Bilden får illustrera det konstiga i att jag överhuvudtaget får något läst nuförtiden - jag fotade för ett blogginlägg som aldrig blev skrivet om ett roligt adlibrispaket som damp ner på hallmattan, men det var stört omöjligt att fota utan liten knubbig hand som vill dra lite i böckerna... (Mörk och glansig blev den också, men det skyller jag inte på sonen...)

Inte igen

Tänk att det har hänt igen. I Finland. Man blir bara så arg, och uppgiven, och ledsen. Och lite rädd.

På ett sätt är det så lätt att stänga nyheter som den här ute när man fyller dagarna med pussel och pekböcker - igår kväll var det väldigt lätt att tänka på annat i sällskap av en god vän och inte mindre än tre härliga ungar. Men å andra sidan blir jag mer sårbar - för om Finland blir en galen plats angår det inte bara mig, utan mitt barn som ska växa upp här.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Bad änglish

Hur kommer det sig att man (läs: jag) tycker att man är så bra på ett rostigt språk när man börjar tala det efter en längre paus för att sjunka ner i en hopplös "det här språket kommer jag aldrig att tala ordentligt"-svacka lite senare? Borde det inte vara tvärtom, så man blir bättre och bättre? För så här skumt har i alla fall min engelska uppfört sig på otaliga resor, och nu också på den nybörjarkurs i svenska jag undervisar för tillfället.

Till först blir jag förtjust; tänk att min engelska låter så här bra, jag som inte talat på så länge. Vilket språkgeni jag är. (Hah..!) Men det var alltså första veckan på kursen, det. Andra veckan letade jag ord, stammade, hackade och lät väldigt, väldigt svenskspråkig. Nu har det småningom vänt igen - inte så att jag har någon större anledning att vara förtjust, men jag behöver åtminstone inte rodna av skam.

Har någon av er nån teori om varför språk gör på detta viset? Blir man mer självkritisk? Eller latare? Själv lutar jag åt att man kanske blir lat och koncentrerar sig på att kommunicera istället för att låta bra, speciellt när man (som jag på kursen) talar med personer som inte själva har engelska som modersmål.

Sen är det ju en helt annan sak att jag förstås borde tala svenska så mycket som möjligt på kursen... Försöker använda en del svenska uttryck, men är svårt att veta hur mycket man vågar använda. Vänta bara till nästa nybörjarsvenskakurs jag håller, då kommer jag minsann att arbeta in svenskan hur naturligt och smidigt som helst... ;)

Människovänlig

På tal om att Arvid gillar andra barn... Han gillar egentligen människor överlag. På sista tiden har han mer och mer börjat ta kontakt med folk på stan (och om man vill göra sina ärenden snabbt och anonymt kan det vara lite... jobbigt, men oftast ganska kul).

Ibland tar han kontakt genom att skratta åt folk. Inget litet fjäderlätt babykvitter heller, utan han står bredbent, tittar på den han tänkt bli kompis med och skrattar "ha-ha-ha" ända från maggropen. De flesta tycker det är jätteroligt, men jag lovar - vissa ser en liten, liten aning rädda ut...

April?

Någon behagar skämta med mig aprilo. Eftersom Arvid nu är så förtjust i andra barn har jag tänkt aktivera mig och låta honom göra det ibland. Till exempel har jag tänkt se om Vasa svenska församlings barnträffar är något för oss. Nåja. Förra veckan kollade jag upp när träffarna är och på onsdag 9.30, när det skulle vara enligt nätet, virrade vi på runt församlingshuset och undrade var vi skulle gå in. Då såg vi en affisch - hoppsan, det är tydligen på fredag 9.30 träffen är! Nåväl. Idag försökte jag igen. Fredag 9.30 och vi virrar runt och funderar på var vi ska gå in. Kikar på affischen om den skulle ge någon ledtråd. Ha! Någon har strukit över "fredag 9.30-11.00" och skrivit in onsdag istället...

Blev inte ens irriterad. Skrattade bara och cyklade iväg på en spännande Citymarkettur istället. Försöker igen nästa fredag. Nej onsdag. Eller...

Kommunikation på hög nivå

Jag tycker det är helt fantastiskt att följa med hur Arvids språk småningom börjar komma igång (eller - det har väl varit på gång länge, men så att vi märker det tydligare). Häromdagen petade han på batteriet i badrummet och jag sa "akta dig, det är varmt". Han tittade på mig, sen blåste han på batteriet. Tänk vilken koppling! Har aldrig uppmanat honom att blåsa på något varmt eller gjort kopplingen mellan varm mat och annat varmt, bara blåst på varm mat och i förbigående kanske sagt nåt om det. Var lite osäker på om det verkligen var så han menade, men i morse när han skulle få sin morgongröt sa jag att "vi måste vänta, den är så varm" - då såg han på gröten och blåste ("mamma, det är inga problem, vi kan ju blåsa på den istället för att vänta...")

Ser verkligen fram emot att se hur språket fortsätter att utvecklas!

Dyrt

Och på tal om boende - något har hänt med hyrorna medan vi i allsköns ro har bott här i tre år! Vi har suttit och surfat lite på hyreslägenheter ikväll, och fick konstatera att det blivit dyrt att hyra. Kollade Åbo också för att få jämföra med en stad som jag i tiderna hade bättre koll på. Där kostade en medeltvåa i centrum med plats för två studerande utan större krav på lyx ungefär 500 euro när jag bodde där. Nu går en motsvarande lägenhet lätt över 600 euro... Skillnaden är inte fullt lika stor här i Vasa, men däremot är utbudet inte så imponerande stort.

Och det var dagens konsumentupplysning. Nu över till... min knöliga kudde och mitt sköna täcke.

(På tal om konsumentupplysning - det var kanske sommarens bästa köp när jag tänker efter! Det skönaste täcke jag nånsin ägt, kostade osannolika 29 kronor på Ikea! Nästan så man blir misstänksam...)

Undersöker Vasa

Brr. Det är höst. Det är ruggigt. Jag tycker mig minnas att höstluften brukar vara krispig, klar och lagom kylig, men nu är det bara ruggigt och råkallt.

Men vi trotsade ruggigheten och gick på kvällspromenad vid bostadsmässområdet (dit vi tagit bilen - kände oss inte hur hurtfriska som helst). Var lite nyfiken på hur området ser ut nu, utan alla mässbesökare, broschyrer och glasskiosker. Och det var... inte direkt hemtrevligt. Kändes lite som en spökstad, eller som filmkulisser. Såg inga människor, men det fanns bilar utanför flera hus och i något enstaka fönster lyste det, så någon måste ju ha flyttat in. Men vi viskade nästan, för det kändes som att rida in i en övergiven vilda västern-stad där man inte så noga kan veta om det står prickskyttar på taken eller inte. Men det blir säkert bättre med tiden, antar att inte så många hunnit flytta in och bo in sig riktigt ännu.

Efteråt körde vi runt i diverse (för oss) främmande stadsdelar och förorter och rekognoserade lite - skadar ju inte att ha en uppfattning om var man kan tänka sig att bo och var det är helt otänkbart att placera sig. Så värst mycket klokare blev vi väl inte egentligen, men kanske lite mer allmänbildade. Men vi hoppas ju förstås på att någon håller på att flytta ut ur en lägenhet i vårt hus... kanske inte så värst sannolikt. Men tänk vad idealiskt att bara behöva flytta nån trappa ner!

Det var den sommaren, det

Tack igen. ;)

Gjorde du något i sommar som du aldrig gjort förr?
Ja, om man tar ner det på detaljnivå har jag gjort otroligt mycket jag aldrig gjort förr. Det gör man varje vecka om man har en ettåring springande runt fötterna... Men några saker: jag har aldrig förr åkt linbana i Alperna. Jag har aldrig förr simmat vid Smulterö (eh, jo... det här är vår tredje sommar på gångavstånd därifrån!). Jag har aldrig förr kört en så bra bil som mamma och pappas nya så långa sträckor.

Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov.

Vilka länder besökte du?
Österrike, Tyskland och Sverige. Ja, och Norge en eftermiddag...

Är det något du saknar sommaren 2008 som du vill ha sommaren 2009?
Sol! Mera icke-stadsluft.

Vilket datum från sommaren 2008 kommer du alltid att minnas?
Får väl säga som Ika, förhoppningsvis kommer jag att minnas 15 augusti som blev en ny liten människas födelsedag. Och 22 juni - Arvids första födelsedagskalas!

Största misstaget?
Hade alltför högt tempo på Österrikeresan. Varför, varför kunde jag inte slappna av och ta det lugnt? Skulle ha gjort resan bra mycket skönare... men å andra sidan hann vi med mycket medan vi var där. ;)

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Nej, tack och lov. Ingenting värt att nämna.

Bästa köpet?
Det här låter lite tråkigt, men det kan ha varit Arvids nya bilstol. I det lilla babyskyddet satt han hoptryckt som en liten räka, och det är kanske inte så konstigt att bilresorna blev mycket behagligare när han fick en större stol...

Vad spenderade du mest pengar på?
Österrikeresan. Eller om det ska vara en pryl: Arvids nya bilstol.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Matias pappamånad i augusti. Strax innan det hade jag hunnit bli riktigt trött på att gå hemma och aldrig få något gjort, speciellt eftersom Arvid var rätt så obalanserad och... svårhanterlig just då. Då var det ganska fantastiskt att först sticka till fjällen med familjen och sedan få gå till Kvarnen och jobba ostört hela dagen!

Vilka låtar kommer alltid påminna dig om sommaren 2008?
Hmm... har inte lyssnat på musik på riktigt så mycket i sommar. Men det får bli Miss Li, Ba Ba Ba, den har snurrat rätt mycket på P3 och det är en låt jag gärna minns... Och så låter den sommar vilken årstid det än är.

Var du gladare eller ledsnare i sommar jämfört med tidigare somrar?
Som förr kanske? Inte ledsnare i alla fall!

Vad önskar du att du gjort mer?
Simmat mer vid Smulterö - vilket perfekt simställe.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Inget speciellt... no regrets faktiskt! Men jag kunde ha varit inomhus mindre.

Favoritprogram på tv?
Skum fråga för en sommarlista faktiskt...

Bästa boken du läste i sommar?

Elin Lindqvist: Tre röda näckrosor, Lene Kaaberböl: Skämmarserien och Alex Mayo: Jobba, jobba jämt.

Största musikaliska upptäckten?

Hur vackert det kan vara med "Concerning Hobbits" som ingångsmusik på en vigsel.

Något du önskade och fick?
Lagom mycket flexibelt arbete.

Något du önskade dig men inte fick?
En klar och tydlig femårsplan för mitt liv.

Vad gjorde du på första dagen på sommarlovet?
Sommarlov... är man hemmamamma har man minsann sommarlov varje dag på hela året! Men förra sommaren hade jag faktiskt något jag skulle vilja kalla sommarlov eftersom jag blev mammaledig 1 juni, perfekt! Även om jag ändå fortsatte att jobba en bra bit in i juni, förutom att jag gjorde det gratis bara för att jag ville ha det gjort... :)

Finns det något som skulle gjort din sommar bättre?
Klarhet om framtiden. Bo, jobba, allt sånt.

Hur skulle du beskriva din stil sommaren 2008?
Dressed down. Och när dressed up: aningen preppy.

Vad fick dig att må bra?
Fjällen. Att jag (faktiskt) motionerade en del. Vilket jag har kommit ifrån nu... borde verkligen skärpa mig nu när jag tänker på det!

Vem saknade du?
Av någon anledning har jag saknat min faffa och fammo speciellt mycket mot slutet av sommaren. Önskar att de hade fått se Arvid springa runt och busa.

Sommarens sötaste?
Arvid förstås. Men visst finns det många starka kandidater i bekantskapskretsen.

Sommarens hetaste?
I betydelsen hetaste resmålet: München! Just ja, skulle ju blogga lite om München... men den staden blev jag kär i direkt. Vill absolut dit igen!

Sommarens besvikelse?
Brevet som låg och väntade på oss när vi kom hem från Österrike: dags för oss att flytta ut från lägenheten med stans bästa utsikt. Inte omedelbart (uppenbarligen, eftersom jag fortfarande kan titta upp och se ut över Metviken), men småningom. Timingen var ju inte heller den bästa - precis när vi kom hem och andades ut efter en 10-dagarsresa...

Sommarens bästa?
Friden i Vuoggatjålmefjällen.

Sommarens snällaste?
Anders och Ylva, gästvänligast i Luleå!

Bara vi

Syster Jenny har satt sig på tåget och nu är vi bara tre här hemma vid Metviken. Alltid lika konstig känsla när man haft besök en hel helg och plötsligt inte har det längre... tur att inte Arvid ska flytta hemifrån i brådrasket, då skulle det bli tomt!

Umgås

Arvid och jag begav oss på en snabb tur till Purmo i veckan. Ganska skönt egentligen att vara där två vardagar då de flesta i familjen är upptagna med annat - tack vare det hann det till exempel bli nästan en heldag med (min) mommo och moffa som visserligen håller sig sysselsatta, men inte så pass att de inte hinner umgås med sin dotterdotterson på en vardag... Jag behöver knappast säga att de var begeistrade över sin lilla besökare trots att han kanske inte var den mest välartade gästen (en och annan blomkruka och ljusstake hamnade upp och ner på golvet), och jag tyckte det var jätteroligt att för en gångs skull kunna vara där så länge att Arvid också hann börja känna sig hemma med dem. Arvids favoritpryl är förresten en röd kratta som han går omkring med både inomhus och utomhus, och igår blev det premiär för att faktiskt jobba med den när han hjälpte mommo att kratta gräs riktigt på riktigt...

Och idag (tillbaka i Vasa) har det blivit heldag med syster J som är på besök hela helgen. Gillar att ha folk här! Speciellt om de dessutom är trevliga. Nu blir det filmkväll. Det är inte jag som valt filmen och jag är lite skeptisk, men vad gör det när filmen projiceras på ett vitt lakan på ena vardagsrumsväggen...

Så det kan gå

Isn't it ironic - för första gången sedan 1998 eller så är jag inte inskriven som studerande vid ÅA och nu har jag en kårkalender. Nån sån har jag inte använt på ganska många år... tänk så det kan gå.

Och orsaken till att jag ändå har en kårkalender är att mamma studerar. I Åbo (åtm just nu). Medan jag har ägnat kvällen med föuslukt i håret åt att förhindra att en busunge river huset och resten av Stennabba. Hm. Tänk så det kan gå.

Nästan rustad för vinter

Jag har den lilla egenheten att jag gärna köper kläder jag kan börja använda genast, inte om några månader. Därför brukar jag alltid vara för sent ute när jag vill så orimliga saker som att köpa shorts i juni (inte mars) och vinterjacka i december (inte augusti). Men för en gångs skull harjag varit förutseende och köpt vinterjacka medan det finns mer än två olika att välja på i Vasa - hela förra vintern ville jag egentligen ha en ny (snäppet finare än min militärgröna som jag visserligen gillar, men inte alltid) men var för snål. Men nu när min modeintresserade mommo gav mig pengar i examenspresent tyckte jag det skulle rittit som määra att köpa en vinterjacka. Och det nu alltså, medan det fanns valmöjligheter.

Men åh - vilken vånda att köpa vinterjacka! Annars har jag absolut inget emot att shoppa kläder... men dyrare plagg som man planerar att ha länge är inte lätta... (Men då ska vi inte ens tala om vinterskor - mina ödmjuka krav: snygga, bekväma, slitstarka, prisvärda, varma, passar med de flesta sorts byxben...) Var helt inställd på en svart eller mörkgrå jacka, men kom till min förvåning hem med en ljust gråbeigevit. Är lite bekymrad för att färgen ska matcha min ansiktsfärg alltför perfekt framemot vårvintern, men det får vara så då. Jag kom fram till att svarta jackor i all ära, men jag behöver inte fler (har ett antal, varav två i aktiv användning).

Så nu är det bara att vänta på vintern då. Så fort jag hittat vinterskor som uppfyller mina krav.

Och för den som undrar: jo, jag står på soffbordet och poserar. Orsaken är att det fanns alldeles för mycket störande småkrafs lägre ner i rummet... Men Arvid sov, han såg inte att jag klättrade på bordet!

Konsekvent uppfostran?

Det är kanske inte så konstigt att barn blir lite förvirrade. Eller åtminstone mitt barn. I förmiddags lyckades Arvid klättra upp på vårt (ganska höga) soffbord för första gången med hjälp av en väldigt vinglig och opålitlig fotpall. Jag pysslade på med annat och när jag vände mig om stod han där och viftade lyckligt med armarna. Min första reaktion var ett mäkta stolt "Nämen, när har du lärt dig det där, vad duktig du är!" Sedan sansade jag mig, rynkade pannan och tillade "...men så där får du absolut inte göra, nu ska jag lyfta ner dig". Stackaren.

En stor sanning

Det bara slår mig ikväll: det finns så många filmer att se och så lite tid att se dem. Det finns så många böcker och så lite tid att läsa dem. Men det känns lite bra det också - varken böckerna eller filmerna lär ta slut.

(...och så många filifjonkor man borde hälsa på...)

Fyra frågor

Det börjar bli tradition det här - så fort Ika har hittat skojiga frågor någonstans hakar jag på. För ibland är det ju bara så skönt att inte behöva fundera själv på vad man ska skriva om, utan snällt svara på frågor istället... Kulturfyran alltså:

1. Vilken bok läser du just nu?

Elin Lindqvists Tre röda näckrosor. Läs den! Jag sträckläser den så gott det går med en ettåring hängandes i byxbenen. Om jag skulle tvingas skala bort de flesta böcker jag läst i år och bara komma ihåg några få skulle den här absolut finnas med i högen med läsupplevelser jag inte vill bli av med. (Men låna ut den kan jag, så säg till om du är intresserad...)

2. Vilken bok ligger på tur?

Det får väl bli Historikern av Elizabeth Kostova. När jag kommit ungefär halvvägs i den slarvade jag bort den, men eftersom den behagat dyka upp igen ska jag väl läsa den klart efter Tre röda näckrosor. Med tanke på att den ska vara en spänningsroman är jag märkligt onyfiken på hur den slutar. Läsa ut den tänker jag absolut, den är inte dålig, men den har inte direkt fångat mig heller. Men så har jag ju aldrig varit särskilt fascinerad av vampyrer heller.

3. Vilket är ditt favorit-te?

Just nu: Nordqvists vilddjursrooibos (har croco och sebra hemma, de andra säkert också goda). Skön avslutning på kvällen.

4. Vad tycker du om hösten, som årstid?

Hösten har jag alltid varit svag för, speciellt tidig höst. Hösten är ju födelsedagsårstiden, what's not to like..? Krispig, klar luft, vackra färger och bästa möjliga tillfället till förändring - glöm nyåret, det är på hösten man tar tag i sitt liv om man nu nödvändigtvis ska göra det. Men de senaste åren har jag haft allt mindre till övers för vintern (jag skyller på klimatförändringen - vinter med snö kan vara hur bra som helst, men vinter utan snö har liksom inga försonande drag överhuvudtaget), och vintern är ju en oundviklig följd av hösten...

Hemmamamma

Det är en månad sen jag senast var ensam hemma med Arvid en helt vanlig vardag, men nu är det dags igen. Matias är tillbaka på sitt jobb och jag har bara en enda text kvar att språkgranska av den stora högen från i våras. (Visserligen börjar nya jobbutmaningar redan imorgon, men det blir på sidan om mammakarriären). Och det är så skönt att vara hemma, busa med Arvid, pyssla här hemma och (faktiskt) laga mat! Jag tror det perfekta för oss skulle vara att jobba varannan månad och vara hemma med Arvid varannan. Idealtillvaro. Men kanske lite knepigt att hitta varsin arbetsplats som ställer upp på det...

En orsak till att det är så roligt att vara hemma är att det är en helt annan pojke jag är hemma med nu. För en månad sen, före pappamånaden, gick dagarna ut på att balansera en gnällig och oharmonisk baby och oroa mig över vad som var fel... Men nu är han glad och go' och jätterolig att umgås med. Så här i efterhand har vi kommit underfund med att han antagligen krisade lite just den perioden eftersom det var så mycket på gång i hans liv - det var precis när han hade lärt sig gå och upptäckte hela världen från ett annat perspektiv. Inte konstigt att det var svårt att ta det med jämnmod...

Förra veckan upptäckte han förresten det fantastiska med att klättra. Rätt kul - men pust, ännu större orsak att hålla ögonen på honom hela tiden. Tur att han småningom blir lite klokare också!