Lärarrekrytering

Igår var det lärarrekrytering i Kvarnen, och jag passade på att gå dit en vända. Är ju alltid intressant att se hur läget ser ut, men jag blev inte så mycket klokare på hur det ser ut i Österbotten. Det fanns nämligen enbart rekryterare från södra Finland där. Och visst, det är fortfarande lite intressant att kolla läget, men sannolikheten är ju inte så stor att jag kommer att söka lärarjobb i Esbo. Intet ont alls om Esbo eller resten av södra Finland, men Arvids far- och morföräldrar skulle nog komma med ett och annat klagomål om vi flyttade ännu längre bort...

Men i vilket fall som helst vet jag ju inte hur jag ska göra med hela den stora frågan om Arbete. Ännu hela hösten tyckte jag det var fantastiskt att vara hemma med Arvid, och det tycker jag fortfarande, tack vare att jag samtidigt får arbeta med gradun och extraknäcka med en och annan språkgranskning. Men ändå lockas jag av att söka jobb, vill ju göra något med mina kunskaper... samtidigt som jag helst skulle ägna all min tid åt Arvid (och eventuella framtida barn) tills de säger till mig på skarpen att sköta mina egna affärer och låta dem gå till skolan/dagis. Skulle helst inte sätta honom på ett stökigt dagis ännu på några år. Men det är ju problemet med mig, jag vill ha allt. Jag vill ha ett intressant och roligt jobb, men jag vill vara hemma på heltid med Arvid. Jag vill bo i stan, men jag vill bo på landet. Jag vill bo nära familjen, men jag vill se mer av stora vida världen. Jag vill ha friheten med att bo i hyreslägenhet, men jag vill ha ett stort, gammalt hus med vildvuxen trädgård.
I-landsproblem, för många alternativ. Men vad gör man?

Annars har jag på senaste tiden, till min fasa, insett att jag håller på att bli vuxen, i ordets tråkigaste bemärkelse. Jag har blivit bekväm. Jag började med ett rent teoretiskt tankeexperiment: "om jag skulle söka jobb i Hesatrakten", men när jag insåg hur stort vårt hypotetiska flyttlass skulle bli (på något sätt var det Arvids otympliga badbalja som välte det hypotetiska lasset) tappade jag lusten och började hänga tvätt istället.

(Just nu är jag tacksam, tacksam, tacksam för blogspots automatsparfunktion - när jag skulle publicera inlägget bröts kontakten till blogspot, och utan automatisk sparning skulle jag ha fått skriva om alltihopa... vilket jag inte skulle ha gjort. Nu måste jag bara skriva om den sista meningen.)