Peer Gynt

I fredags bjöd Wasa teater på möjligheten att gå på Peer Gynt (premiär 8.2), och jag nappade förstås. Gratis är gott, ni vet... och gratisteater är ännu godare. Jag och mitt sällskap lämnade våra barn med sina fäder och gick helt barnlösa iväg - och vilken fantastiskt skön känsla att lämna skötväskan och vandrarkängorna hemma och se ut som folk för en gångs skull!

Jag har sett Peer Gynt en gång förr, i Helsingfors för några år sedan. Måste väl medge att jag inte tyckte det minsta om pjäsen då. Den var surrealistisk, förvirrad... och ganska tråkig. Peer Gynt i Wasa teaters tappning är fortfarande surrealistisk och förvirrad, men inte tråkig. Trollen i bergakungens sal är partypeople i nöjesindustrin och Peer talar närpesiska hemma och för sig själv, men standardsvenska ute i stora världen. Och leken med dialekten fungerar jättebra, ingen revyvarning alls. Mest imponerad var jag av huvudrollsinnehavaren, mycket skicklig.

Någon bild av Peer Gynt har jag (förstås) inte att sätta in, så jag illustrerar med skorna som fick byta av fulkängorna i fredags istället. De är förra veckans stora loppisfynd - tro't eller ej, men jag fyndade dem för 3,50 euro på Monitori. Och de är inte bara snygga (tycker jag - måste väl iofs medge att de ser ut som skor jag redan har), i sgs perfekt skick och lagom storlek, utan dessutom rätt så bekväma... Kan inte bli bättre.