Nedräkning

Det närmar sig. Nu har jag i stort sett bara helgen på mig, sen ska texten till seminariet skickas in. Visserligen måste den inte vara helt färdig då, men diskussionen på seminariet blir kanske inte så givande om jag måste bemöta allt med "öh... ja, det där har jag ju tänkt ändra... och det där ska ju egentligen inte vara så... och det har jag inte riktigt hunnit skriva klart..." Så nu ska jag ruscha så gott det går. Jag hoppas på helgen, för i veckan har inte mycket blivit gjort, med Matias tillbaka på arbetet.

Häromdagen var det i alla fall någon som intresserade sig för Narratology - Introduction to the Narrative. Tyvärr var det inte jag, utan Elias 1 år och 5 månader. Men framtiden verkar ju vara säkrad för litteraturvetenskapen i alla fall!

Babysång

Måste spinna vidare på det här med Arvids sång. Vi sjunger ganska mycket för honom, han verkar gilla det. Problemet är att jag inte kan så många barnsånger, inte med hela texten i alla fall. Har lånat hem en rekorderlig bok med barnvisor för att lära mig texter, men oftast sjunger jag ju när jag byter blöjor, gungar vagnen, försöker få honom nöjd och glad medan jag plockar i diskmaskinen... och då är det inte så praktiskt att gå med en uppslagen bok i näven.

Istället sjunger vad som faller mig in: Lilla Arvid, lilla vännen, nu får du ligga på golvet och sprätta med benen en stund medan jag hänger kläder på tork oj vad du skriker, lilla vrålapa, lilla vrålapa... till tonerna av en skum potpurri av Ekorrn satt i granen/In the name of love/Hosianna/Rosa helikopter/Live tomorrow... och en del melodier som jag kanske hittar på just då, eller som kanske bara poppar upp i huvudet utan att jag vet varifrån. Men det är ju lite synd om honom, för han kommer ju inte att kunna en enda riktig sång. De riktiga sånger jag sjunger för honom drunknar liksom i mängden. Borde nog ta fram Min skattkammare och plugga lite sångtexter snart.

En välsignad röra - uppföljarinlägget

Väl hemkommen från Blessed Mess-konserten. Det var som jag trodde, vackert! Och även om jag gärna skulle ha varit med och sjungit, så var det roligt att få höra kören som en outsider. När vi gick hem frågade jag försynt Matias om det alltid brukar låta så bra... och det brukar det tydligen. Men man missar mycket av helheten när man står inklämd bland sopranerna och mest hör sig själv.

Arvid gillade också musiken. Ganska länge i början såg han sig bara storögt och förundrat omkring och njöt av ljuset, musiken och de många skojiga människorna. Applåderna var lite konstiga, men han verkade bestämma sig för att det var honom alla applåderade åt och log lite nådigt till svar. Men när han började sjunga med fick jag gå ut med honom... och den senare delen av konserten turades Matias och jag om att vara ute i vestibulen med honom. Han har faktiskt börjat sjunga! Inte så värst tonsäkert ännu visserligen, men när vi sjunger för honom (eller när en hel kör sjunger för honom...) kan han, om han är på gott humör, börja sjunga med. Men det ska väl nog en välvillig mor till att kalla det sång, andra skulle kanske kalla det ett entonigt läte... men vänta bara!

En välsignad röra

Vackert, vackert, vackert på Brändö när jag var ute med barnvagnen på ärenden idag! I år känns det inte som om kylan, snön och halkan känns så hotfulla när det håller på och blir vinter. Däremot saknar jag ljuset, ljusa sommarkvällar, nätter, morgnar... Då är det bäst att passa på och njuta av en sån här dag!

Annat man kan njuta av i Vasa idag är Blessed Mess konsert i Trefaldighetskyrkan ikväll 19.00. Gratis inträde och njutbar musik, kom kom kom. I vinter har jag körpaus (och dessutom höll jag nog på och bli betydligt äldre än genomsnittet i Blessed Mess) men jag saknar det! Är en skön känsla att vara en del av musik som låter bra fast man själv inte har så storartade solokvaliteter. Har varit med i flera körer beroende på var jag bott, och har gillat dem alla. Men repertoaren i Blessed Mess passade mig perfekt, och det blir inte sämre av en väldigt musikalisk och begåvad körledare. Och därför tänker jag inte missa konserten ikväll.

Köpfritt i Finland

Nähä, jag hade ju fel. I Finland uppmärksammas köp ingenting-dagen först på fredag, så jag hinner ändå ha en köpfri dag fast jag inte lyckades i lördags... Eller, har ju nog fler köpfria dagar på en vecka, men en då jag medvetet låter bli...

Köpfritt

Idag är det Buy nothing-dagen, för att få folk att tänka till just nu när julhandeln småningom börjar blåsa upp. Bra tanke tycker jag, även om dagen inte blev helt köpfri för min del; fick så lov att handla en del mat eftersom jag inte planerat på förhand... Men det viktiga är kanske inte att affärerna märker av dagen, utan att konsumenterna gör det.

Häromdagen läste jag (nånstans... hittade inte artikeln igen nu när jag tänkte länka) om en kvinna som tagit det hela ett steg längre. Eller många steg längre, rättare sagt. Hon körde nämligen med ett köpfritt år, från nyår till nyår. Det nödvändiga i mat- och medicinväg köpte hon, men ingenting som kunde undvaras. Det fick mig att tänka efter. Hur stor del av allt det jag köper kan undvaras? Väldigt mycket, har jag på känn. Men jag började också fundera på var gränsen går för vad som är nödvändigt.

- Godis är ganska självklart att man kan undvara. Och att köpa bulla och kex är inte heller nödvändigt. Men om man bakar en kaka själv, är det okej om man har ingredienser hemma i skåpet? För socker kan man ju ändå behöva, om man t.ex. vill safta lingon man plockat i skogen...
- Hur god mat är nödvändigt att köpa? Räcker det med att överleva och få tillräckligt med näring i sig, eller är det nödvändigt att äta något roligare än ärtsoppa ibland?
- Hur många hela par strumpor behöver man ha? När går gränsen för att man verkligen behöver ett par nya strumpor? Vid fyra, fem par? Åtta?
- Om man jobbar som programmerare, hur bra dator måste man ha för att hålla sig á jour med utvecklingen? Om man jobbar som lärare, hur snygga kläder måste man ha för att inte tappa elevernas och kollegornas förtroende?

Det är intressant att tänka på. Jag undrar när jag senast köpte ett plagg för att jag verkligen, verkligen behövde det och inte för att "det skulle vara trevligt att ha en svart kofta som passar till det och det". Eller ja, jag vet. Byxorna jag har på mig just nu var nödvändiga att köpa på grund av min postgraviditetskroppsform. Men bortsett från det.

Harrykaramellen

Att läsa Harry Potter and the Deathly Hallows har varit som att knapra på en riktigt, riktigt god karamell. Men nu är den obönhörligt slut, i förmiddags läste jag ut den. Även om jag varit en (ganska) god moder och (ganska) duktig graduskribent har jag ändå hunnit läsa med ganska bra fart - man hinner mycket medan man ammar! Om babyn låter en förstås. En mamma i rådgivningsgruppen berättade att hon varken kunde läsa eller se på tv medan hon ammade, för då slutade killen äta och stirrade på henne tills han fick ögonkontakt med henne... Lite mer sällskapssjuk till maten har Arvid blivit med åldern, men ofta är han lyckligtvis belåten med att ligga och blunda njutningsfullt när han sörplar i sig. Så jag har plöjt igenom en aktningsvärd mängd böcker, tidningar, filmer och tv-program medan jag ammat, det uppskattar jag!

Jag är mycket nöjd med Harryfinalen. När det redan på de första sidorna fanns en känsla av uppbrott och jag insåg att Harry inte packade för Hogwarts, trodde jag inte den kunde bli så värst bra. Men spänningen ökade och ökade, och mot slutet satt jag bara och njöt. Man kan säkert komma med kritiska invändningar, men dem tänker jag strunta i den här gången. Min enda invändning är att det fanns ett efterord typ "vad hände sen" som jag kunde ha varit utan. Det suddade liksom ut det storartade slutet och tillförde ingenting jag inte själv hade kunnat tänka ut. Men all in all - tummen upp!

Inte rymma

Paniken har lagt sig. Jag inser att en gradu inte är en doktorsavhandling. Jag hinner vad jag hinner.

Rymma

Jag drabbades av en rymningsinstinkt, och rymde tillfälligtvis hit till bloggen. Jag slogs av hur enormt mycket relevant (eller eventuellt relevant) litteratur det finns om karaktärsbeskrivning, och hur försvinnande lite av den jag har bekantat mig med. Hur genomtänkt och beläst det här kunde bli, men nu har jag inte många dagar på mig, vilket betyder att texten jag kommer att lämna in kommer att vara rätt så halvfärdig fast det är tre år sen jag började med gradun.

Tre år, gott folk. Det förpliktigar.

Ny baby

Grattis till Netta och Kennet, som fick en liten kille inatt! Väntar med spänning på att få se nykomlingen. Skoj med kompisar åt Arvid - de är ju faktiskt så gott som jämnåriga! Just nu känns det som om Arvid är hur gammal som helst i jämförelse med en nyföding, men om ett år eller två börjar skillnaden bli ganska minimal ändå... För att inte tala om hur lite fem månader är när de är tio år eller så! :)

Babyarbis

Har tagit en paus i skrivandet (ja, det går helt okej med det) och varit på arbisträff på eftermiddagen. Under hösten har jag och Arvid varit på arbis babyträffar, med olika teman och föreläsare varje gång: utvecklingspsykologi, språkutveckling, barnmat och liknande. Bra sak, rekommenderas! Naturligtvis har vissa gånger varit jättebra och andra inte så värst bra, men överlag intressant. Tyvärr var det här sista gången...

Tre av gångerna toppar listan, det är när vi var till fysiostep på mammabarnjumppa, när vi talade om nära föräldraskap och idag när vi diskuterade språkutveckling och flerspråkighet. Kul att avslutningen var bra. :) Vi är ju inte så värst flerspråkiga, men det är intressant att höra om olika situationer i olika familjer! Vi har ju mest problemet att vi är så ofinskspråkiga att jag är rädd att det smittar av sig på Arvid, att han ska börja tycka att finska är något jättesvårt och otrevligt. Men vi får så lov att hitta finska hobbyer åt honom innan han börjar märka skillnad. :) Lite på sidan om kom dialekter på tal också - vi var tre enspråkiga familjer, alla (mammor) med dialektbakgrund, men de två andra har valt att tala standardsvenska med sina barn. För oss skulle det nog inte ha varit tänkbart - men kanske det beror på att vi inte har planer på att rota oss i Vasa? Fast nej, det skulle nog ändå bli dialekt. Förutom att jag tycker dialekten i sig är en rikedom, tycker jag också det är bra att upptäcka redan tidigt att det finns flera sorters svenska, som man kan använda i olika situationer. Det tycker jag Purmo skola är bra på också, att man lär sig använda standardsvenska på lektionerna så tidigt att det fortfarande är naturligt. Eller så var det i alla fall när jag gick där...

Skriva

Nu är det dags! Matias är pappaledig, och jag försöker så gott jag kan skriva koncentrerat. Småningom har det börjat rulla på lite. Är lite på gång med mitt kapitel om karaktärsbeskrivning, men ganska trögt går det nog...

Ganska omotiverat blogginlägg. Måste mest bara meddela världen om att jag jobbar med gradun nu. Fråga gärna hur det går, helst med lite uppfodrande ton, så jag inte täcks låta bli att skriva effektivt...

Välvillig kommers

Igår kväll var det dags för en av höstens stora begivenheter i Överpurmo, nämligen missionsauktion i Zion. Eftersom vi var i närheten passade vi på att se vad som fanns att ropa in. Men mest är det ju underhållningen vi var ute efter - och jag lovar, det är bland det roligaste man kan göra i mitten av november att sitta med tanterna och ropa in hembakt, hemstickat och hemsaftat. Det var lite fler tomma bänkrader än jag kom ihåg från förrivääde - men så har ju många stolar blivit tomma i Överpurmo sen jag var en pinnbent unge som sprang runt i salen och levererade bröden och virkadukarna som folk hade ropat på. Auktionsutropare Rabbe och hans hantlangare Anita var gemytligt underhållande som vanligt, även om de riktigt intensiva bud-duellerna uteblev. Häromåret vill jag minnas att det riktigt sprakade om det när två småtjejer bjöd över varandra på en katt i nån form, virkad kanske?

Och det kan ju inte finnas bättre tillfälle att köpa det som produceras i Överpurmo - stickade sockor, svartlimpa, smaksatt honung, älgkött, hembundna kvastar... Jag ropade på ett par småsaker, men något riktigt spännande blev det inte. Men, hör och häpna, jag ropade in en liten korsstygnstavla, att sy själv alltså. Men egentligen är det nog ingen tavla, utan snarare ett korsstygnsjulkort... men det är nog den storleken jag behöver för att komma igång! Rapport avläggs senare.

Sweet twenty-four

Nu är det dags igen - ännu en födelsedag för ännu en av mina ljuva systrar. Grattis på födelsedagen, Hanna! Flickan sitter på kurs i Vasa fast vi dagen till ära är i Purmo... skulle fira dig om du var i närheten, Hanna!

Bilden hittade jag i mor och fars dator efter mycket möda och stort besvär. Hanna som brukar fastna på bild hela tiden fanns bara ingenstans... tills jag hittade henne här. Finns i sjön... höh.

Mera mat

Nu har jag lunchat asiatiskt igen, måste tipsa om det också! Den här gången åt jag supergoda, matiga vårrullar med ris och sallad i Saluhallen (i Vasa) för 3 euro - tro det, om ni vill! Wokrätterna kostade 6 euro, också överkomligt. Enda minuset är att det kanske inte är så lugnt och mysigt där mitt i Saluhallen, men det är ju å andra sidan ganska charmigt så länge sällskapet är gott!

Och så, för att ingen ska få fel uppfattning om mina vardagsvanor, ska jag kanske tillägga att min lunch för det mesta består av ärtsoppa, mikropizza eller smörgåsar...

Sweet sixteen

GRATTIS på födelsedagen, Amanda!

Min coola lillasyster Amanda fyller sexton idag, så gratulera om ni råkar på henne! Ack ja, jag minns november för sexton år år sen... Stackars Hanna gick och var rädd för att inte få ha sin födelsedag i fred... men det ordnade sig, en liten hårfager unge hann komma till världen så de fick var sin födelsedag.

(På bilden: Amanda-aldrig-mer-grundskolelev)

Krönikör Mia

Alltså, hur gör folk det? Skriver offentligt ständigt och jämt, provocerar till och med för att få till debatter - får de inte ångest för att missförstås? Själv är jag livrädd för att missförstås. När jag intervjuades i Norra Posten om SBFU:s jubileumsskrift lusläste jag texten på förhand och kom med ändringsförslag ner till minsta kommatecken (stackars redaktör!) och om jag skriver något som ska tryckas kan det ta nån dag efter att jag skrivit det tills jag vågar skicka in, för jag kan ju komma på att något eventuellt kan misstolkas... Eller att någon tanke är ogrundad, eller otydlig, eller att argumenten inte håller... Är krönikör i Missionsstandaret, vilket inte innebär nåt stort åtagande - tre krönikor/år, varav jag kommit ihåg två det här året... Missionsstandaret kom ut idag, och det första jag gör är naturligtvis att jag river upp tidningen och granskar (läs: felsöker) krönikan med de vassaste möjliga glasögonen på.

Ha. Det är den stora orsaken till att jag knappast skulle kunna bli professionell skribent. Fast det är väldigt nyttigt för mig att skriva de där krönikorna. Och bloggen. Bloggen är liksom en lightversion av att våga skriva offentligt. Har kanske inte så många läsare, men jag skulle ju kunna ha...

1, 2, testing, testing

På sista tiden har Arvid börjat testa sin röst. Och det är roligt! Han jollrar, klickar, kuttrar, ropar och pratar. Men dagens läte råkar vara ett vrål som skulle förstöra åtminstone mina stämband inom några få minuter - och som sakta, men mycket säkert, skakar sönder mina trumhinnor. Det är ganska utmattande.

Inga språkgranskningar så långt ögat når

Det är kanske lite knäppt att jag ska känna mig duktig när jag har sett till att bli av med arbete, men så är det. Nu har jag dels gjort undan en hög med språkgranskningar, dels ordnat så att en annan språkgranskare tar de texter jag lovat att granska nästa vecka. Så nu är det... tomt... i språkgranskningsfacket. Och det betyder bara en sak. Inga ursäkter för att inte ta itu med graduskrivandet! Nu är det allvar! Den här veckan ska jag rulla igång igen, och nästa vecka, Matias tredje pappaledighetsvecka, blir det skriva av. För 3 december ska jag ha något att skicka in. Visst, jag skulle väl kunna skicka texten i (nästan) det halvfärdigt rangliga skick den är nu, men då skulle jag knappast få så speciellt mycket ut av seminariet.

Vilken lättnad att faktiskt bara ha att ta itu med gradun! Känner mig faktiskt riktigt laddad.

Men visserligen sover nog inte Arvid länge till för denna gång...

Asian Food på fars dag

Först och främst: stor applåd till papporna jag har! Pappa, moffa, faffa, svärfar och inte minst pappan till mitt barn. Jag har alltid varit skeptisk till "måstasbemärkelsedagarna" som mors- och farsdagen och alla hjärtans dag... Vem är det egentligen som har bestämt att man måste köpa prylar till de här dagarna? Hoppsan, vilket sammanträffande att affärerna hemskt gärna prånglar ut herrpyjamasar, pocketböcker och redskap just inför den här helgen... Men fira är ju alltid trevligt! Fast den här farsdagen har jag nog varit riktigt dålig på att uppvakta, har haft en mycket lugn dag i Vasa och inte ens träffat de jag annars skulle ha firat...

Men Arvids pappa har firats lite i alla fall. Och hejsan, hoppsan, nu blir det konsumentupplysning och restaurangrecension i min blogg också! Vi testade en asiatisk restaurang som jag inte ens lagt märke till förr, den lär ha flyttat hit (finns nära Jysk) från Närpes rätt nyligen. Asian Food heter den, och det är kanske inte så fantasifullt... men funkar. Lunchbuffé kostar 7,50 och får klart godkänt. Vårrullarna var ovanligt goda, och det mesta var riktigt bra, även om vi åt klockan två, och en del mat kanske skulle ha varit godare om man lunchat klockan elva. Riktigt lagom mycket folk var det också (ogillar starkt att äta i en nästan tom restaurang - eller i en överfull), och helt trevlig inredning. Naturligtvis (?) går den inte upp min absoluta favorit Asian Garden i Jakobstad, men är inte alls någon dålig idé om man ska äta asiatiskt i Vasa.

Harryfinalen

Nu äntligen. Nu har jag börjat läsa Harry Potter and the Deathly Hallows, som har legat i en av mina bokhögar på vardagsrumsgolvet några veckor och väntat på att få premiärläsas. (Jo, min bokhylla börjar bli trång - tips mottages med tacksamhet!) Några sidor har jag hunnit med hittills, men fler lär det bli de närmsta dagarna... Men visst är det lite som Ika skriver på Konsonantmylla. Jag saknar ju lekfullheten i de första böckerna och tycker det är lite trist att det börjar dra ihop sig till den stora uppgörelsen. Det är ju så... vuxet. Hittills har Harry bara hunnit börja packa inför läsåret - men vad är nu detta? Ska han inte ens återvända till Hogwarts i år?

Jokela

Egentligen förstår jag ingenting. Att det kan hända i Finland, att en tonåring hatar så till den grad att han tar sitt vapen och skjuter ner elever och lärare på sin skola. På något sätt är det som om otryggheten har kommit hit - samma känsla som efter Myyrmannibomben för några år sedan. Man reagerar ju så primitivt. När jag läste om det igår kväll var min första tanke "det här ville jag inte veta, jag kunde ha låtit bli att läsa nättidningarna ikväll och vara ovetande åtminstone tills imorgon bitti".

Sedan försökte jag få det långt, långt borta. Det är lätt när det händer i USA (alla vet ju hur USA är med sina skjutvapen...), svårare när det händer i Tyskland och stört omöjligt när det händer i Finland. Jag försökte få det att kännas längre bort på ganska ologiska sätt. Det var ju en finsk skola, det var i huvudstadsregionen... jag vet, helt irrelevant. Och inte fungerade det heller, nära och verkligt är det ändå.

För kanske en månad sen läste jag på Vbl att Finland var på tredje plats i världen med vapen per invånare. Lite malligt tänkte jag på hur lite vansinnesdåd det ändå händer här jämfört med ettan på listan (USA)... men så kan ingen tänka längre.

Mina tankar och böner till Jokela idag.

Krispigt

För det mesta brukar jag tycka ganska bra om att leva med årstider, och jag brukar inte ha något emot det när hösten kommer. Men i år har jag varit lite ur synk med årstiderna. Senhöst, vinter... förfärliga saker. Tidig höst luktar gott, är färggrant och energiskt. Men senhösten - mörk, dyster och ruggig. I år har jag inte alls varit upplagd för sånt. Mysa med ljus, klä på sig varma tröjor, äta klementiner... lockar inte alls. Och märkväl, det brukar det göra. Men i söndags var en sån dag som nästan fick mig att tycka att den mörka årstiden är okej ändå. Krispigt, klart, vackra frostiga färger var det på Mellansjöbacken. Kanske det ska gå bra ändå. Men idag finns det inga förmildrande omständigheter alls här i Vasa, det är regn, gråmulet och nu ska jag ut på ärenden i ruggigheten. Men vem vet, det kanske är riktigt uppiggande..?

Söndagstristess

Nu är det kört. Dagens Vasablad meddelar att affärerna håller söndagsöppet från och med inkommande söndag. För nu är det meningen att vi ska bli julhysteriska, så pass att det inte ryms in på sex dagar i veckan. Jag har redan funderat på om jag borde bunkra upp med julklappar, torrvaror och konserver så jag bara behöver köpa mjölk vid Siwa sen när staden invanderas av tomtemaffian och glittergirlangerna. Då kan jag sitta hemma och reglera julnivån som jag själv vill i december.

Jag har alltid tyckt att söndagar är lite tråkiga. Lördagar är liksom så mycket roligare. Även om de ofta innebär storstädning, så händer det åtminstone mer. Men ändå - söndagstristessen behövs! Människan behöver en vilodag vare sig hon vill eller inte, och då är det väl inte så stor skillnad om det är en söndag eller en onsdag. Men det behövs en speciell, gemensam dag för vilodagstristess, speciellt i städerna. För visst är det något alldeles speciellt med att gå genom centrum en söndagsförmiddag, kanske på väg på gudstjänst, kanske bara ute och gå. Folktomt. Lite skräp från lördagen blåser runt. Mörkt och stängt i alla skyltfönster. Man måste få märka skillnad ibland.

Bokfemma

Ika brukar slänga in en rolig grej i sin blogg då och då. Det är bokfemman, som har en uppfinnare vid namn Malin. Veckans bokfemma:
"Veckans tema för Bokfemman är drömvärld. Nämn fem böcker som du skulle vilja hoppa in i och få uppleva irl om du kunde."

Utmaningen antagen.

1. Harry Potter av J.K. Rowling. Det är inte det minsta unikt - Hogwarts lär ha fått många nya elever efter den här utmaningen. Men jag är väldigt nyfiken på hur det skulle vara att flyga kvast - även om jag säkert skulle vara för mesig för att bli quidditch-proffs. Och så skulle jag vilja vara med om den fantastiska välkomstbanketten i början av terminen, och nosa omkring i Hogwarts vinklar och vrår. Mitt Hogwarts-namn är för övrigt Agatha Gorodok, det tycker jag är ganska coolt.
Kolla själv vad du skulle heta!

2. Agatha Christies England. Där skulle jag dricka te med miss Marple och gå med stadiga galoscher i regnvåta trädgårdar medan alla misstänker alla. Själv skulle jag naturligtvis stå över alla misstankar, och ingen skulle vilja ta livet av mig heller.

3. Anne på Grönkulla av L. M. Montgomery. Ända sen jag läste böckerna har Prince Edwards Island klingat lite magiskt, jag tänker mig något alldeles oerhört vackert. Och så har jag ju alltid fascinerats av den tiden också. Och att träffa Anne skulle helt säkert vara ganska oförglömligt.

4. Vidare på det historiska temat. Jag tänkte skriva Mobergs Utvandrarserie, men så kom jag ihåg allt elände som hände i dem. Därför skriver jag Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström istället, de slutade ju ändå ganska lyckligt. Jag vill plocka lingon med Kulla-Gulla i skogen och vara lite, lite rädd för skogsrået.

5. Det här är lite pinsamt, men när jag nu får chansen måste jag ju ta den. När jag var liten önskade jag hett att jag skulle kunna gå in i My Little Pony-världen. Firefly, Cotton Candy, Blossom och de andra, dem känner jag ju redan, så vi skulle ha jätteskojigt ihop. Och nånstans här måste jag ju påpeka att den äldre generation My Little Ponies hade så mycket mera klass än den yngre... (Ja, jag vet ju faktiskt inte om det finns böcker om dem, men seriealbum åtminstone...)

Men det här var ju svårt! Så många jag fick välja bort. Några bubblare var Tomtebobarnen (jag vill bo i en flugsvamp) och Ronja Rövardotter (jag tycker som du, Ika).

Snorunge

Det här är en historisk dag - det är nämligen Arvids allra, allra första dag som snorunge. Vi har fått en förklaring på de oroliga nätterna, och det var inte så konstigt egentligen. Han är ju förkyld. Lite varm och hostig, och aningens aning snorig. Men annars är han glad, och vi hoppas på att zombiefasen (vi alltså, Arvid är inte alls zombieig) inte blir så långvarig!

Å andra sidan är det bara nyttigt att vi får vara med om lite sömnlösa nätter också, så vi inte i vårt högmod tror att vi är så enastående duktiga som inte går omkring som hålögda vrak...