Telefondetox

Well, de här oxveckorna jag nämnde i mitt förra inlägg? Jag skyller på dem att jag har tappat bort min telefon. Klockan närmade sig fem och jag var ensam kvar i en öde skola när jag äntligen tyckte mig börja bli klar för dagen - och det var verkligen på tiden eftersom bilen behövde stå till tjänst för fotbollsskjuts om precis så lång tid det tar för mig att köra från jobbet. Det är just då man helst inte vill inse att telefonen är borta. Puts väck. Rusade runt och letade flera varv överallt där jag hade hållit till sedan jag använde den sist men... borta. Kan ju också ha något att jag rusade runt och letade ungefär lika systematiskt som en duracellkanin (de har inga hjärnor), väl medveten om att jag redan borde vara på väg hemåt med bilen... Jaja. Den kan mycket väl ligga helt synlig i lärarrummet imorgon. Tills dess blir det en ofrivillig telefondetox!

Konstigt nog körde jag ändå hem med en övervägande bra känsla i magen. Idag hade vi nämligen vår andra träff med Erasmusklubben och det var så genomtrevligt! Det här läsåret går jag med en ständig känsla av att det hela kommer att floppa - för varför skulle någon vilja vara med i ett internationellt projekt mitt i en till synes ändlös pandemi? Men till min förvåning hade vi tre nya deltagare första gången och idag hade ännu en ny elev kommit till. Dessutom var de aktiva och glada och taggade för det vi höll på med, så jag kan kanske småningom släppa känslan av att vara sista råttan på ett sjunkande Erasmusskepp - det verkar ju bli riktigt bra ändå!

Känns lite skönt att få konstatera att en lyckad (men lång) arbetsdag faktiskt trumfar en försvunnen telefon. Lite sunt ändå. 

******

Update: Yes. Telefonen låg fullt synligt i lärarrummet morgonen därpå. Bra letat, Mia!

Heja heja!

 

Just nu känns oxveckorna verkligen som just oxveckor. Allt rullar på som det ska och för det mesta har jag riktigt roligt på köpet, men som det ska rullas i skolan just nu. Det är liksom inga avbrott, inga guldkanter, inga roligheter som inte vi lärare själva ordnar. För ungefär ett år sedan var jag med åttorna på musikal till Wasa teater och det var en så oerhört lyckad dag. Sånt kan jag verkligen sakna! (Teater! Utflykt! Avbrott i vardagen!) Just nu känner jag att teaterbesök och resor är något så avlägset att de knappt finns på riktigt, inte minst när jag läser alla nyheter om tröga vaccinleveranser, mutationer och (än en gång) strängare restriktioner vid gränserna. Inte undra på att coronatröttheten sprider sig. 

Oh well. Jag har åtminstone bokat in en frissatid nästa vecka, så då kommer jag i alla fall att få knoga på i fräschare hår. 

Men - tanken var egentligen att skriva om något av årets (hittills) bästa, nämligen onlineträning! Jag vet, jag är tio månader senare på bollen än resten av världen, men bättre sent än aldrig... Min syster tipsade mig om en onlinekurs som är två gånger i veckan och som man kan delta i antingen på Zoom i realtid eller när som helst under de följande tre dagarna. Så bra upplägg! Dessutom med en ledare/PT som jag har gått på mammaträning med när Josef var liten, så jag visste redan från början att hon är bra. 

Efter att jag måste sluta med pilates och bodypump i mars hittade jag liksom ingen annan träningsrutin än skogspromenader (massor av skogspromenader visserligen, men det fyller ändå en annan funktion). Jag vet att det finns oändligt mycket att använda på Youtube, men det var liksom så oändligt att jag inte orkade börja peta i det. Jag behöver liksom någon som knackar på i min telefon två gånger i veckan och säger att nu är det dags. Sen har jag faktiskt bara tränat i realtid en enda gång hittills, resten har varit i efterskott, men ändå bra att få den där sparken i baken.  (Info här om jag låtit så taggad att det smittat av sig!) Tror att det här är en keeper! 

Hejdå julen, hej vardagsköket

 Stopp stann städi!

Det går lite väl fort nu. Vi har varit tillbaka i skolan mindre än två veckor och det känns som att vi hunnit med uppskattningsvis två månader. Med den här takten kommer vi att ha sportlov nästa vecka, eller om ett halvår. Tiden verkar göra som den vill när dagarna är lite för fullmatade. Samtidigt är jag också öppen för att vi kan gå över till distansundervisning när som helst eller så inte alls. Det är bara att hålla i hatten och hänga med!

Idag blev det i alla fall julgransplundring här i stugan - förra året hade vi kvar en grön och frisk gran ända till 29 januari (!), vi bara plockade ner det rödaste och tomtigaste pyntet när det började kännas malplacerat. Det här året fick vi ge oss redan nu, för barrhavet var inte nådigt... Som det kanske märks är jag inte så mycket för nutidsgrejen med att ta in granen i november och slänga ut den på juldagen. Det beror väl till lika delar på att jag är en liten besserwisser som envisas med att julen egentligen är tiden från julafton till tjugondag Knut och att jag också är en långsam varelse överlag. Jag vill ju hinna njuta när vi väl fått till alla dekorationer! 

Att jag inte har någon brådska med att få ut julgranen har kanske också något att göra med att den brukar stå i ett hörn som ser utomordentligt trist ut största delen av året - hörnet är liksom gjort för att husera en gran och ser alltid lite sorgligt ut när det inte är säsong för en sådan. Men det här kanske blir året när vi äntligen tar tag i köksrenoveringen, så vi får se hur det ser ut i våra hörn nästa jul! 

I vilket fall som helst är jag barnsligt förtjust i att elda upp granen. Älskar att ha en öppen spis för sånt! Att säga hejdå till granen genom att bära ut den i ett soprum skulle kännas som ett fullständigt ovärdigt slut på julgranssäsongen, men att elda upp den känns som att avsluta med ett fyrverkeri. Love it! 

Med en vårtermin framför fötterna

Jag börjar kanske bli tjatig - men som jag älskar vårt vinterväder just nu! Vitfluffig snö och precis lagom många minusgrader. Love it! Så här kunde det gott få vara fram till april. Har faktiskt funderat allvarligt på att investera i nya skidor, men inte riktigt kommit till skott ännu.

Nu är vi två dagar in i vårterminen och det har varit både roligt och smått utmattande att vara tillbaka efter lovet. Just nu är ju coronaläget här relativt lugnt, men det återstår att se hur resten av vårterminen kommer att se ut. När jag har planerat de kommande veckorna har jag precis som i höstas lagt upp en plan A, men varit väl medveten om att det kan bli något helt annat och att det kan gå snabbt. Det är bara att flyta med strömmen och hitta på lite vartefter! Har fått ett preliminärt kanske-löfte om att få starta Erasmusklubben om två veckor och det skulle ju vara kul efter att ha väntat sen början av läsåret... (Extra glad har jag blivit när fjolårsdeltagarna har kommit och frågat när vi ska börja igen - så kul att de är på hugget fast vi inte har några resor inom synhåll!)

På tal om Erasmus hade vi faktiskt vårt första planeringsmöte för det nya projektet idag! Att träffas via skärmar är ju inte riiiktigt samma sak som den ursprungligen planerade kick-offen i Polen, men det får duga! De flesta av våra partners i det nya projektet är samma som i det gamla projektet, men ett par nya eller halvnya ansikten har vi med oss i teamet. Ska bli riktigt roligt att börja på med projektet fastän det bara blir på hemmaplan nu till börja med! För tillfället är det bara vi och Ungern som har eleverna i skolan, och i princip överallt utom här är läget värre än någonsin, så det är bara att hoppas på att vaccindistributionen är snabbare än de nya mutationerna! Den här pandemin gör en ödmjuk, så är det. Och ganska tacksam över att bo i en glest befolkad avkrok. Men jag är också väldigt glad och tacksam över mina kontakter ut i andra hörn av världen, känns särskilt värdefullt i dessa tider!

 (Den första bilden är från dagens skog, den andra från mamma och pappas dörr i tisdags. Jag vet att den är mer än lovligt sned, men orkar faktiskt inte redigera och föra över bilden på nytt... Håller man bara huvudet lite ljuvt på sned så blir det bra!)

Året som var: 2020: april-juni

Vi fortsätter med årskrönikan - och jag konstaterar att det blir svårare att välja bort bilder ju närmare sommaren vi kommer... Januari och februari är aldrig några höjdare på den fronten! 

April

April fortsatte som mars hade börjat, med distansundervisning, ett stängt samhälle och många, långa skogspromenader som livselixir. Vi började komma oss väl till rätta i vår bubbla här hemma, även om kontrasten mellan vår ganska trivsamma vardagslunk kändes som en stark kontrast mot rapporterna från Italien och Spanien som då var de värst drabbade länderna. Orosmolnen kändes betydligt lättare när kvällarna började ljusna och våren närmade sig. 

Att jobba framför dator hela dagarna tog också ut sin rätt på kroppen och jag tackade mig själv för att jag valt ett yrke som i normala fall inte förutsätter att jag hänger vid ett skrivbord hela dagarna. Det var inte helt lätt att hitta rutiner som innebar tät kontakt med eleverna utan att jobba all vaken tid. Vi fortsatte på den restriktiva linjen, även om barnen kom till den punkt när det var helt nödvändigt med någon kompiskontakt, så efter påsk började de träffa två goda vänner (ett syskonpar) på skolgården eller här hemma på gården. Handlade gjorde vi en gång i veckan och något annat gjorde vi inte ute i världen utanför vår bubbla. 

Påsken blev en stillsam och avslappnad historia. Några påskhäxor gick inte runt i gårdarna det här året, men vi hittade på andra påsknöjen och ingen verkade sörja det uteblivna påskhäxandet så värst mycket. Svärfar bjöd vi på mat utomhus (det var kallt, men gick!) och mina föräldrar träffade vi i en skogsbacke - för första gången sedan restriktionerna trätt i kraft om jag minns rätt. På vardagarna höll vi hårt i att hela familjen skulle ut på morgnarna innan dagens skolarbete satte igång, men morgonpromenaderna förvandlades rätt snart till fotbollsmatcher. Och lyckan var stor när vi bedömde att vädret äntligen var tillräckligt vårigt för att montera studsmattan för säsongen! 

På valborgsmässoafton fick Edvin som gymnastikuppgift att gå på majlinda och eftersom man bör ta barnens läxor på allvar köpte vi med oss syltgrisar och firade med picknick vid Gamla hamn. Det började kännas i luften att våren var här - och dessutom fick vi det välkomna beskedet att skolorna skulle övergå till närundervisning igen efter den 13 maj!

Maj

Den första halvan av månaden fortsatte vi i vår distansbubbla, men i mitten av maj fick vi börja förbereda oss för att återvända till våra respektive skolor. Det kändes högtidligt att köra till Nykarleby i nystruken skjorta och träffa eleverna igen! Rutinerna var strikta, men det märktes att de flesta var glada över att vara på plats i skolan igen. Det blev intensiva veckor fram till sommaren, men samtidigt riktigt roliga. I vår familj var jag särskilt glad över att Arvid fick avsluta lågstadiet på plats i skolan och att Josef hann vara sina sista veckor på dagis. Matias och hans yrkeselever fortsatte på distans ända fram till sommarlovet.  

Kan också nämna att i en värld utan Covid-19 skulle jag ha rest med ett gäng från skolan till Polen på en avslutande Erasmusträff för vårt pågående projekt i mitten av maj. Förhoppningsvis blir det möjligt att göra det nån gång i framtiden istället! 

Juni

Sommarlovet kom och med det underbart sommarväder! Det började direkt och fortsatte månaden ut - tror knappt det regnade alls i juni, på gott och ont... Vi inledde starkt med en utflykt till Vasa - så mycket längre än så kom vi oss inte denna sommar, men några utflykter till Vasa blev det för att stilla vår vandringslust. En utflykt till Kalajoki blev det också, egentligen som ett stopp på vägen till Oulainen där Arvid hade en bortamatch. För övrigt var juni månad full av fotbollslogistik med två barn som spelade i olika lag, men de trivdes och hade roligt, så det fick det vara värt. 

Grannvädri, fotbollslogistik - och talko! Förutom att njuta av solen och skjutsa till fotbollsträningar blev det en del talko också. Vi städade och ställde i ordning inför sommaren på lägerområdet Humle och så blev det också målartalko i ett par omgångar hemma hos mamma och pappa. Den första gången var samtidigt också första gången hela min familj med tillhörande gäng samlades sedan coronavåren och det kändes lika mycket roligt som förbjudet.

 

Året som var: 2020, januari-mars

Årskrönika!

 

Resten av bloggvärlden har lämnat det fenomenet till sitt öde och själv har jag också glömt bort det i några år. Men egentligen tycker jag det är otroligt roligt att ha åren dokumenterade på det sättet, så nu tänker jag köra 2020 i fyra delar. Här kommer den första!

 

Januari

Snön lät vänta på sig, men varje gång det snöade blev jag tydligen så exalterad att jag drog fram kameran/telefonen på stört, så därför ser det väldigt snöigt och vitt ut på mina bilder... Antar att lusten att föreviga de gråsvarta dagarna med ishalka och duggregn inte var lika stor. Vi började året med lugn jullovslunk och var bl.a. på bio och såg Frozen 2 med kusinerna, som sedan hade pyjamasparty här. Roligt roligt, förutom att Josef blev sjuk på morgonen och sedan också visade sig ha smittat kusin Leander. Tur att det var snabbt övergående! Efter det håll vi oss hyfsat friska resten av vårterminen, så kan inte klaga ändå. 

Arvid började spela fotboll för första gången i sitt liv och Edvin fortsatte. Jag började läsa tegelstenen Harry Potter och Fenixorden för Arvid och Edvin - vi avslutade den lagom till sommarlovet. På jobbet fick jag åka till Wasa teater och se Spelman på taket med åttorna och så planerade vi för fullt inför Erasmusbesöket i vår skola i mars. Jag tröttnade på min dåliga form och sjuka rygg och planerade in ett pass pilates och ett pass bodypump i veckan - en rutin som fungerade fint ända fram till början av mars... I januari läste vi om det nya coronaviruset i tidningarna, men det var fortfarande något som främst berörde Wuhan i Kina. En kinesisk turist blev sjuk i Lappland, men det blev inte mer med det då.

Februari 

Det började arta sig med vintervädret, men det blev tyvärr ändå en vinter med mer ishalka och gråväder än snö. (Tur att vi fick uppleva lite ordentligt vinterväder i Sverige på sportlovet!) Jag tog med mig barnen på JKG:s färgsprakande dansshow Tusen och en natt i Schaumansalen och visste inte då att det väldigt snart skulle bli otänkbart med en fullsatt konsertsal och 200 dansare i olika åldrar på scenen - vi får se när något sådant är möjligt igen! Vi styrde också upp en träff med Överpurmotjejerna och gjorde det helt spontant till en babyshower i miniversion för Hanna som gick och bar på en nästan färdigbakad liten skrutt då. Och så blev jag moster igen bara ett par dagar senare när en välskapt och frisk liten Abbe kom till världen! På jobbet fortsatte planeringen inför Erasmusträffen trots att vi alla blev lite nerviga av att läsa om coronavirusets framfart i Europa och de första grupperna bland våra gäster fick stopp för sina resplaner redan nu. 

Vi tjuvstartade sportlovet med en dag och körde tillsammans med svärfar iväg till Norrfjärden för att hälsa på kusinerna där. Än så länge hade vi inga tankar på att ställa in den resan eftersom det inte fanns några kända fall av coronaviruset i varken Norrbotten eller Österbotten. Läget ändrade under sportlovsveckan så att jag upplevde ett markant "före" och "efter", men jag är glad och tacksam för att vår sportlovsresa blev av och att vi kunde umgås ordentligt med Sverigekusinerna då - i skrivande stund vet ingen när det blir möjligt nästa gång. Det blev slalom och snölekar, Leos lekland och loppis, Pinchos i Piteå och en massa chill med kusinerna. Det blev vår enda resa år 2020 (och framöver under en obestämd tid), men den fick högsta betyg!

Mars

Vi kom hem och skolan drog igång igen. Edvin fyllde tio år och vi hann precis ha både kompiskalas och släktkalas i sista sekunden innan undantagstillståndet slog till. När vi hade kompiskalas hade det redan klarnat hur allvarligt läget är och vi bestämde oss att ha kalaset bara för att gästerna ändå träffades i skolan varje dag. Jag minns hur de sprang och jagade varandra och ropade "corona, corona"... Men det var fina kalas! Vi hann också gå på konfirmationskalas och åka skridsko och äta syltgrisar på ett fint vinterjippo vid Gamla hamn - också något av det sista som ordnades innan restriktionerna infördes. 

Erasmusträffen ställdes slutligen in med fyra dagars varsel. Då var det en mycket decimerad skara på väg efter att de flesta teamen hade fått stopp från olika instanser. Den vecka som vi skulle ha haft gäster stängde istället de flesta skolor i Europa (och stora delar av världen). Tala om usel tajming! 850 miljoner elever i 102 länder hade då gått över till distansundervisning. Dagarna när beskedet om undantagstillstånd och beredskapslagen kom var minst sagt omtumlande. Det kändes overkligt att läget hade förändrats så under ett par veckor och att vi nu plötsligt var med om något så historiskt som att alla skolor, bibliotek, teatrar och simhallar stängdes, offentliga sammankomster med fler än tio personer förbjöds och besöksförbud infördes på äldreboenden. 

Distansundervisningen inleddes onsdagen 18.3, först för en månad, men det förlängdes som känt. Att i princip över en natt börja jobba på ett helt nytt sätt samtidigt som hela familjen är hemma (2 x distansarbete, 2 x distansskola och 1 x distansdagis) var ingen barnlek, men förutsättningarna var ändå helt okej och efter en del famlande försök och misstag började distansvardagen löpa på riktigt bra. Vi köpte snabbt en cykel åt Arvid - det hade vi planerat länge, men nu fick vi bråttom eftersom vi inte kunde vara säkra på att "icke-nödvändiga" affärer som cykel- och sportaffärer skulle få fortsätta hålla öppet. 

Sådan blev mars 2020 helt plötsligt! 

Prognos 2021

Den här listan klistrade jag in från Peppe Öhmans blogg redan före jul nån gång, men nu tror jag det är dags att fylla i den! Listan har säkert vandrat i flera led, men där hittade jag den i alla fall. Fördelen med att ha klistrat in listan redan för nån vecka sen är att jag hunnit glömma hennes svar och *kanske* lyckas tänka ut egna! Svårt annars att fylla i en lista fem minuter efter att ha läst någon annans svar. 

Vad var det bästa med 2020?

Det långsamma tempot och möjligheten att tänka om och tänka bättre. Att lämna bort saker - även sådana som jag tycker om och mår bra av - skapar plats för att fundera över vad i min vardag jag saknar och vad jag är mest lättad över att bli av med. Men ska jag vara mer specifik måste jag säga vår ganska fenomenala sommar. Jag planterade bärbuskar och tassade runt här hemma och myste i ett helt långt sommarlov. Det var välgörande och väldigt njutbart, inte minst för att coronaläget här i trakten var så lugnt att även corona-oron fick pausa.

Vad var det värsta med 2020?

Det är ju uppenbart - Covid-19. Jag minns hur jag sögs in i rapporterna från italienska sjukhus och massbegravningar i våras och knappt kunde tro att det var verklighet. Igen, jag har personligen inte drabbats hårt, men oron har hela tiden gått bredvid mig. Det har också varit obehagligt att se hur rädslan gjort folk missunnsamma och fördömande. Vi har ju inte sett slutet på det här ännu, men att vaccineringarna inletts i Finland och många andra länder idag (!) känns hoppfullt.

Hur drabbade pandemin dig personligen?

Även om pandemin förstås har präglat mitt år, så har den inte drabbat mig personligen. Ingen i min familj eller närmaste krets har varken blivit sjuk eller arbetslös, vilket förstås gör att jag inte riktigt känner att det är okej att jag brer ut mig om det lugna tempot och den behagliga sommaren - som ju också varit indirekta följder av pandemin.

Däremot har naturligtvis pandemin rubbat alla mina cirklar, inte minst i våras när hela familjen levde i vår egen bubbla här hemma i två månader. Det var på samma gång mysigt och slitsamt. För mig personligen var den största besvikelsen nog det inställda Erasmusbesöket vi skulle ha varit värdar för i mars. Det låg så mycket arbete och kärlek bakom den planeringen att jag fortfarande kan känna mig ledsen när jag tänker på att det inte blev av, åtminstone i det här skedet. På jobbet har jag lärt mig att leva i en ständig beredskap för att tänka om, men för mig personligen har det funkat helt okej. Och så har jag förstås kunnat umgås mycket mindre än jag hade velat med familj och vänner. 

Vem var roligast på Instagram?

Hm... kanske Vivi Wallins mammasanningar? Eller Henrik Wahlström som frejdigt blandar Bamsesågningar, legobyggen och samhällskritik. 

Vad ser du fram emot 2021?

Att se världen vaccineras och så småningom komma på fötter igen. Jag känner mig inte odelat optimistisk och tror inte det blir en enda stor fest för att fira Pandemins Slut i brådrasket, men jag tror att det kommer att gå mot rätt håll nu. Vi får mer kunskap och blir bättre på att hantera viruset. Kanske har vi till och med lärt oss något om global krishantering som kan tillämpas på klimatkrisen som snart kunde få lite större politisk tyngd?

Här skulle jag hemskt gärna lägga in något konkret om exempelvis en resa att se fram emot (ja, jag är medveten om att jag nämnde klimatkrisen i föregående mening), men jag känner mig långt ifrån optimistisk när det gäller resande ännu 2021. När det blir läge för att resa gissar jag att den första resan kan gå till Norrfjärden för att träffa de våra där, och det ser jag fram emot. Om det blir detta år. När allt har lugnat ner sig ser jag åtminstone fram emot att fira mina 40 år tillsammans med vänner som också har hunnit fylla 40 den här festfattiga hösten, så mycket vågar jag åtminstone hoppas på! 

Vem blir the next big thing?

Förlåt, nu kopierar jag ändå Peppe Öhmans svar. Delvis. Kamala Harris ska det bli intressant att följa! 

Vad blir trendigt?

Kooperativt ägande. Känns ju inte nytt, men nu tycker jag verkligen det skulle vara på tiden att någon (hej "någon") styrde upp ett system för att göra det enklare att byta, låna och och äga grejer tillsammans. 

Vad slutar vi med?

Här har jag börjat skriva om flera olika tankar, men raderat för att det känts som mer önsketänkande än prognos.. Människan i allmänhet och jag själv i synnerhet är en seg varelse som gärna håller fast vid sina dåliga vanor. Men inte mig emot om folk slutar 1) skrävla om sin egen världssyn istället för att lyssna och 2) slänga använda munskydd på marken.

Vem/vad har satt sin sista potatis?

Covid-19 kan vi ju verkligen hoppas! Även om jag inte tror vi blir av med eländet ännu, så kanske virusets grepp om världen kanske kan lossa lite. 

Vem/vad kommer att få aningen för mycket utrymme i massmedia?

Donald Trump kommer antagligen att fortsätta att skramla även efter att han lämnat posten som president och folk kommer antagligen att fortsätta lyssna. Underhållningen han utgör ska inte underskattas, men det kommer ju att kännas bra att han åtminstone inte har direkt politisk makt längre. Tror inte heller att det är helt otänkbart att vaccinkritiker och konspirationsteoretiker kommer att få lite mer utrymme än de borde få. 

Vem/vad kommer få aningen för lite utrymme i massmedia?

Kloka människor som har gedigen kunskap om det de uttalar sig om och kan förmedla det på ett respektfullt sätt så att folk lyssnar och förstår. Jag säger inte att de inte får plats i media, men det kan aldrig bli för mycket av dem. 

Vem skulle du vilja byta liv med?

Jag tycker om mitt liv och lever det helst själv. Men om det vore för en kort tid, så gärna någon som lever ett helt annat liv i en helt annan del av världen - men det är ju också (delvis) därför jag läser. 

Vad kommer vi låtsas gilla?

Vi kommer att låtsas gilla att allt återgår till det normala när det väl gör det, även om hälften av våra åtaganden är mer plikt än glädje. 

Vems klädstil vill vi sno?

Ingen aning. Kanske vi vill bli lite mer obrydda i vad andra klär sig i och fundera över vad vi själva trivs i?

Vem kommer vi att störa oss på?

Eftersom vi alla är människor även nästa år så kommer vi att fortsätta störa oss på alla som envisas med att göra saker annorlunda än oss själva. Förhoppningsvis ska vi lyckas avhålla oss från att störa oss på alla som hanterar coronakrisen på ett annat sätt än vi själva gör, men med en blick på 2020 är det kanske för mycket att hoppas på. 

Har du något nyårslöfte?

Nej. Men jag har tänkt fortsätta försöka vara den människa jag vill vara så ofta som möjligt: kärleksfull, respektfull, vetgirig och i synk med mitt liv. 

Winter wonderland

 

Jag vet att jag skrev det i mitt förra inlägg också - men jag är så oerhört glad över julsnön som vi fick! Är också väldigt, väldigt glad över att det ser ganska lovande ut för att få behålla den ett tag. Jag vet att jag är lite lättlurad, men när vädret är grådassigt och dystert tror jag lätt att det är livet som är grådassigt och dystert... Och omvänt: När snön kommer och gör allt ljusare är det mycket annat som också känns lättare och ljusare. Så jag säger bara TACK för det här julvädret!

På juldagen hade vi inga planer, utan det blev sovmorgon och välgörande långsamt tempo. Ut behövde vi i alla fall och eftersom vi inte hade tänt några ljus på gravgården dagen innan fick det bli nu. Om världen i allmänhet visar sig från en vackrare sida med ett lätt snötäcke så stämmer det i synnerhet på gravgårdar - jag kunde lätt ha gått runt och bara njutit av friden hur länge som helst. Däremot var familjens två yngsta som två turboladdade ninjor som än spionerade bakom gravstenar, än gjorde stunthopp över buskar, så vi kom rätt snart till en punkt då vi kände att vi nog behövde gå vidare... Roligt hade de i alla fall i snön och jag kunde inte låta bli att tänka på när mamma brukar berätta om hur en av mina systrar dansade runt på gravgården och sjöng "jär ska jag bli begrava, jär ska jag bli begrava..." Lite liv är knappast fel bland gravarna heller.  

Sagolikt vackert. Men när jag försökte föreslå en promenad på stan för att se på julskyltningar och julbelysning var de två ninjorna plötsligt väldigt trötta, så vi fick kompromissa. Lyckades i alla fall övertala dem att komma på julvandring kring Pedersöre kyrka! Det var bara fyra stationer och vandringen var bokstavligen bara ett varv runt kyrkan, så det var väl ändå ganska överkomligt. Kanske jag lyckas få med dem på en mer världslig julvandring en annan dag. 

Tyckte i alla fall det var fint med julevangeliet i den formen. Känns underligt att inte ha varit till någon kyrka en enda gång under eller före julen, men den här julvandringen var åtminstone ett ganska fint substitut. 

***

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen, sade herdarna till varandra: "Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det, berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem. 

***

God jul!

Det blev en jul även i nådens år 2020! En njutbar, välbehövlig, efterlängtad sådan. Visst har vi, som säkert de flesta andra, fått skala ned på det som brukar höra till, men jag tycker faktiskt att det mesta av det viktigaste ändå fanns kvar. Efter att knappt ha varit i Överpurmo i höst är jag framför allt glad över att vi kunde fira julaftonskvällen hemma hos mamma och pappa. Visserligen inte med hela gänget som brukar vara där, men ändå med en del. Resten av familjen saknade vi, men planerar att träffa dem lite mer utspritt under jullovet - och förutom den närmaste familjen kommer vi mestadels att hålla oss för oss själva har vi tänkt. Tycker det är en helt okej kompromiss ändå. 

Vi kom till Stennabba inte bara lagom till Kalle Anka, utan också precis i tid för den magiskt vackra blå timmen. Snön ligger tung över trakten den här julhelgen och det är också något jag tackar för! Den fuktiga vintergråheten vi fått stå ut med ett tag höll på att suga musten ur mig, så nu är jag glad för varje snöflinga som faller och som stannar. Imorgon lär det bli ännu lite kallare, så kanske får vi riktigt vinterväder det här jullovet!

I vanliga fall brukar alla mina syskon med familjer fortsätta firandet genom att sova över till juldagen, men den här gången blev det en kortare variant och en natt hemma i egna sängar. Tråkigt att avrunda i vad som kändes som förtid förstås, men inte helt fel med en sovmorgon och lat förmiddag här hemma heller. Har haft en riktigt fin juldag också, men tror det får bli ett eget inlägg. Tills vidare önskar jag GOD FORTSÄTTNING med den här glada kusinsextetten från igår kväll! 

Jullov - snart!

Det verkar som att rätt många skolor i nejden har tagit jullov redan, men här i huset är vi inte där ännu. Både jag själv och barnen har skola ännu på måndag och tisdag, så det blir bara en (!) ledig dag före jul. Jag älskar verkligen den senare delen av jullovet efter julhelgen, när man verkligen bara är ledig, men samtidigt känns det ganska stressigt med så lite ledig tid före jul för att ordna, greja och framför allt varva ner... De senaste åren har jag haft som mål att inte behöva julstöka annat än minimum dagen före julafton. Det har inte alltid (okej, aldrig) lyckats, men det har åtminstone gjort att vi kunnat njuta betydligt mer av dan före dan. Jag skäms nästan för att säga att jag ska ha förhör med en klass och presentationer med en annan klass på måndag... Kändes helt vettigt när jag planerade för ett par veckor sedan. Nu kan jag bara säga FÖRLÅT  kära elever, ni borde faktiskt ha jullov redan! Oh well. Vi kör två dagar till och njuter extra mycket sen. 

Restriktionerna håller i sig och spetsas till en aning för varje gång vi hör något nytt. I det längsta har vi undvikit att planera julhelgen, även om det mer och mer har klarnat att vi inte kommer att kunna fira som vi brukar med runt tjugo uppspelta personer inklämda i mamma och pappas soffor i väntan på julgubben. Nu började det ändå vara dags att ta tag i det och försöka planera på bästa möjliga sätt utan att helt ställa in allt firande. Något mer eller mindre småskaligt kommer vi nog att få till, så säkert blir det bra. Men det tar samtidigt också mycket energi att fundera ut bästa möjliga sätt att hantera julen 2020 utan att varken hoppa över den eller bete sig oansvarigt. Det är en promenad på en tunn tråd. 

Häromdagen, när jag insåg att det nog inte hinner försvinna någon pandemi till julhelgen (man kunde ju alltid hoppas) kände jag till min förvåning hur genomledsen jag blev. Det var ju verkligen ingen överraskning och vi har övat på uppoffringar ända sedan mars, men ändå. Efter den här påfrestande hösten när vi redan har ställt in och skjutit upp och sett alltför lite av de människor vi gillar mest skulle det ha varit underbart att få samlas till en helt normal jul. Visserligen har jag också nära till den där ledsna klumpen i halsen just nu, antar att det är lika delar trötthet och diverse orosmoln. Men nu - snart - jullov. Sova, vila, andas och förhoppningsvis kunna umgås på något sätt med åtminstone några av dem jag saknat i höst.