Det var då det

Augusti lackar mot sitt slut, och därmed är sommarmånaderna officiellt över. Och jag saknar redan något jag för ett par år sedan aldrig trodde att jag skulle sakna: simma ute! Kanske inte unikt att uppskatta det på sommaren, men jag är fortfarande lite förbryllad av hur det gick till att jag, landkrabba och badkruka, började bli lycklig av att plaska runt i sjöar, hav och vikar. En åldersgrej, men tvärtom? Går jag i barndom?

I sommar har jag lyckats med konststycket att simma på olika orter varje gång! Först av en slump, men sedan började jag samla på simplatser, så gott jag hann...





Mitt resultat:
1. Nars (Purmo)
2. Stora Lappkärrsberget (Stockholm)
3. Samppalinna (Åbo)
4. Smulterö (Vasa)
5. Gamla hamn (Jakobstad)
6. Kirkkoranta (Kuortane)
7. Vid en villa (Särkimo)
8. Hummelholmen (Monäs)

Ja, den här samlingen var väl trots allt inte så imponerande, hur trevliga simturer det än var. Men vi har ju ändå gjort annat än hängt på stränder i sommar. Jag återkommer i juni eller så...

(Och försök inte ens få mig att vinterbada, nån så elakartad samlarmani har jag inte råkat ut för!)

Utrikisk kalkon

Nähä! På dagens ÖT läser jag att Snellmans kalkon kommer från Brasilien vissa perioder av året och Porttis från Tyskland, helt utan att det nämns någonstans på förpackningen. Det är nämligen bara rått kött som måste ursprungsmärkas, inte charkvaror som pålägg. Därför importerar slakterierna kött när det blir för dyrt med inhemskt, och dumma kunder som jag utgår bara från att lokala Snellmans håller sig med glada österbottniska kalkoner. Det är inte okej!

Alla Atrias charkuterier är svanenmärkta och därmed inhemska, enligt artikeln. Tassar iväg till kylskåpet och kollar - jepp, inhemsk skinka på våra smörgåsar idag. Puh!

(För även om jag fuskar med halvfabrikat och billigheter ibland försöker jag hålla hårt på att mjölk- och köttprodukter ska vara finländska, eller möjligen svenska.)

PS: Förbandet

- He ir ett tode mainstream brittpopband, de var nog ganska onödiga, fick jag höra om förbandet Razorlight.

- Hurra, brittpop!, tänkte jag. Sedan jag fick höra vem som skulle vara förband på U2:s spelning har jag lyssnat in mig (tack Spotify!) på dem; Razorlight lät obekant, men det visade sig att de hade några radiohittar. Och vad mera, det visade sig att jag blir riktigt glad av dem. Kan man låta bli att gilla nödrimmet i In the Morning? Det låter så nördigt att jag blir lite varm i hjärtat. Där påminner de om Flight of the Conchords som jag också blir lite varm i hjärtat av - det är en annan historia.

Det som gjorde deras spelning lite trist var däremot dagsljuset, duggregnet och publiken som virrade runt och sökte sina platser (vi kom också så pass sent att vi hörde de första låtarna från utsidan + när vi sökte våra platser...) Men det är väl det ett förband gör: håller upp stämningen i bakgrunden medan alla egentligen väntar på det de kom för... så de hade oddsen emot sig. Men det verkade inte göra dem så mycket att allt krut tydligen skulle sparas till U2 - de körde hårt för det.

Jag, Bono och de 50 000 andra

Min plats är nästan högst uppe på läktaren och det känns ett tag som om jag skulle trilla rakt ner om jag lutar mig lite neråt. Det blåser upp till regn och vädret rycker tag i min gula regnponcho uppe på läktaren medan det blir allt mörkare fast det inte är speciellt sent. Nedräkningen har börjat, vågen går flera varv runt den fullsatta Olympiastadion och stämningen är sprickfärdig av förväntan. Så när Bono, the Edge, Adam Clayton och Larry Mullen, Jr stiger upp på scenen behöver de bara synas för att älskas av 50 000 personer. Bono hälsar publiken med funny walks på catwalken som skulle ha varit bara löjliga för vilken som helst 50-årig man på kortare sidan. Men när Bono gör det är han stjärna. Vi sitter på baksidan av scenen, men med en öppen scen och en rund skärm gör det ingenting, för det vi inte ser av bandet på scenen ser vi på skärmen. Och även om vi har sittplatser är folk ändå ivriga att få stå och dansa, så vi känner oss inte det minsta bakom; jag var lite skeptisk till våra billiga biljetter på förhand... men skulle inte ha velat byta! Det var mäktigt att sitta i höjd med scenkonstruktionens övre del och mäktigt att ha den fullsatta arenan vid mina fötter.

Under konsertens första del kan jag inte låta bli att stå och fånle bara för att jag verkligen hör U2 live. Jag har inte tänkt på mig själv som typen som lätt blir star struck, men för mig är U2 vår tids ojämförligt största stjärnor och jag tillåter mig att ryckas med. Att de (förutom ett intro) inleder med Beautiful Day tycker jag är storartat - att de kan börja med en sådan hit visar vilket material de har att ta av! Liksom att se vilka låtar de har råd att lämna bort...

U2 är kända för sina bombastiska scenshower - produktionen lär kosta 750 000 dollar/dag exklusive scenen. Som alltid med stora produktioner tycker ju kritiker att stort är fult och klagar över att showen är större än musiken. Surpuppor, säger jag. Showen var en fantastisk upplevelse, men skulle inte ha varit någonting utan musiken, som verkligen lyftes av ljuset, scenen och den fullsatta stadion. Den fullsatta stadion verkar för övrigt också ha varit något fult. Är man kritiker kan man tydligen inte låta bli att muttra över masshypnos, och Hbl:s recensent associerade - osmakligt nog - till och med till Nürnberg. Förhoppningsvis en halv tanke som hade slunkit med i recensionen i misstag. Naturligtvis förstärks upplevelsen av att man delar den med 50 000 andra, men det skulle knappast få mig att hoppa över läktarkanten. Kanske recensenter är lite rädda för att ryckas med, för att helhjärtat njuta av det de ser? Det är förstås deras jobb...

För övrigt, även om jag inte höll med om mycket i Hbl:s recension håller jag helt med om det här: "Konsten att hålla 53 000 personer i sin hand [...] är att aldrig ifrågasätta sig själv. Det är det Bono är bäst i världen på, att bete sig som om den här fullständigt absurda situationen var helt normal. (Och det är den väl för honom?)" För tänk vilken bisarr verklighet ändå, att stiga in på scenen och göra sin grej inför 53 000 jublande personer - då är det inte till att ha en dålig dag på jobbet...

Höjdpunkter avlöste höjdpunkter. Från Beautiful Day till Get on your Boots, till Magnificent, till No Line on the Horizon, till I still haven't Found What I'm looking for, till Pride, till With or Without You... De framförde nya Every Breaking Wave första gången, men det gjorde folk mest förvirrade - vad är det här och varför känner vi inte igen den? Antagligen är det mest häftigt i efterskott att ha varit med allra första gången den spelades inför folk. Ännu en orsak till att jag är glad över att ha varit på lördagens konsert, som det ryktas bland förståsigpåare att slog fredagens... det regnade visserligen på oss på lördagen, men det kan jag stå ut med! Den enda låten jag har något att invända mot är remaken av I'll go crazy if I Don't Go Crazy Tonight som mest var konstig. Den lär ha funkat bra på fredagen, men på lördagen kändes den väldigt kaotisk och i otakt och publiken kom också av sig ett tag. Men att vara missnöjd med ett låtval på två timmar är helt okej, skulle jag säga.

Här kan man läsa låtlistan och fan reviews om lördagens konsert.

Aktuellt och sådär lagom aktuellt

Nehej, nä. Det går inget vidare med det här bloggandet nuförtiden. I tanken går det hur bra som helst: jag skriver flera inlägg i veckan - men bara i huvudet. Sen hinner det liksom aldrig gå ut genom fingrarna och över till tangentbordet innan det är hopplöst inaktuellt. Men å andra sidan är det flera saker jag verkligen vill blogga om fast det gått sisådär en månad sen det var aktuellt, så det kanske kommer.

Vad är aktuellt nu då?

- Vardagen är här igen. Men ve mig om jag trodde att det skulle bli lugnare för det. Rutinerna kanske vi får tillbaka, men nu påminns jag om skillnaden mellan att vara hemma med ett barn och med två. En bra dag med ett barn får man pauser och lugna stunder när man kan städa undan, uträtta småsaker vid datorn eller annars bara andas. En bra dag med två barn innebär att man hinner klämma in en lugn stund med bara det ena barnet: prutta babyn på magen eller lägga pussel med treåringen utan att det andra barnet lägger sig i. Egentid? Ha. Men idag började lekparken igen, så om inte logistiken sväljer all tidsfördel borde åtminstone förmiddagarna lugna ner sig småningom! Och jag har mina misstankar om att herr Tre År blir lite mer självgående och lättunderhållen nu när han får sällskap och aktivitet på förmiddagarna. Så det finns hopp!

- Klassträff i lördags! Helt utan jämna år som ursäkt träffades lågstadieklassen i Purmo. Och vilka trevliga ex-klasskompisar jag har! En del träffar jag rätt ofta, men andra hade jag knappt sett efter nian. Vi började kvällen med att skratta åt gamla klassfoton och avslutade med att ta ett nytt. Jag gissar att vi skrattar åt det om tjugo år...

- Och i helgen... U2! Eller, så sägs det. Har inte riktigt vågat tro att det ska bli av, men onekligen verkar det bli så. Våra barnarrangemang är komplicerade, men förhoppningsvis klaffar allt. Men jag tillåter mig att hoppa på stället av förtjusning först när jag ser Bono på scenen. (Wow. Bono! Nu kanske jag hoppar lite.)

Det lugna sommartempot!?

Sommaren ångar på i överljudshastighet. Juli ilade förbi och det ser inte bättre ut än att augusti kommer att göra detsamma. Det har varit idel roligheter och trevligheter: två möhippor och två bröllop, bröllopsfixande, Stockholmsresa, sommarteater, sommarkonsert, spännande gäster, simturer här och där... men mycket lite tid för att sätta sig ner och låta själen hinna ifatt. I augusti har vi redan hunnit med ett efterlängtat Ähtäribesök och ser fram emot Humlefestival, Öppna Uni-kurs, klassträff, födelsedagar och bröllopsdag, Helsingforsresa med U2-konsert... ja, och terminsstart då. Kanske jag hinner sätta mig ner i september! Men igen, idel roligheter och trevligheter. Så jag klagar inte, jag bara förundras över att allt ska klämmas in samtidigt när det ändå lär bli väldigt mycket vardag till hösten och vintern...

Så blogga har jag inte hunnit mycket med. Ska se om jag kommer mig för att blogga om sommaren i efterskott... Gå ut med barnvagnen har jag inte heller hunnit mycket med - det har heller inte varit nödvändigt för att få Edvin att somna på dagarna - men det gjorde jag idag, trots att barnet i vagnen sov redan innan vi hunnit gå 100 meter... så skönt att gå i regnet med en trivsamt knarrande vagn och en sovande baby! Då hinner själen ifatt... När det blir vardag igen får jag börja gå ut med syskonvagnen istället för att bli galen här inne!

Stockholmsgodis #6

När jag jobbade på Gröna Lund hände det ibland att jag inte alls avundades gästerna som kommit dit för att äta karamell och åka karusell och fröjdas hela dagen uppå Grönan... Det hände speciellt på varma, soliga julidagar när köerna ringlade oändligt långa, svetten rann och "barnfamilj" verkade vara det värsta möjliga sättet att leva. Då kunde jag kosta på mig att lite överseende undra varför de inte förstod att Grönan är så mycket trevligare mycket tidigt eller mycket sent på säsongen, helst en sval och mulen (men inte regnig) kväll. Jag skulle minsann aldrig plåga mig med att trängas i värmen mitt under högsäsong!

Ha. Där stod vi och svettades, barnfamilj mitt i solen, mitt i högsäsongen. Treåringen trött på intryck redan innan vi gått in genom entrén, babyn placerad i bökig barnvagn som också rymde mellanmål, kamera och ombyteskläder för alla eventualiteter. Min mardröm från 2005 come true, kunde man tro. Och visst var jag orolig. Men efterhand häpnade jag mer och mer - det gick ju bra! Utmärkt! Vi gick dit utan någon tanke på att själva åka speciellt mycket, och förutom två egna åk på var turades vi helt enkelt om att åka med Arvid och passa Edvin. Vilken lycka för Arvid... Tuff tuff-tåget och Veteranbilarna blev dagens stora vinnare med okänt antal åk! Men varför kom jag inte ihåg hur otäck Kärlekstunneln är? Den byggdes redan 1917, och då måste man ha haft en annan syn på vad som är mysigt och romantiskt. Jag tycker själv att dockorna är lite obehagliga, och Arvid blev jätterädd och ville bara bort. Kom ihåg det till nästa gång! Det vi kan komma ihåg till nästa gång är också att avsluta det roliga i tid och inte ersätta kvällsmaten med glass - det är inte bra för gnällfaktorn. Men på det stora hela hade vi en jätterolig dag på Grönan, så pass att Arvid med jämna mellanrum tar upp tråden och vill prata om vad vi gjorde på "Döna Lund".

Stockholmsgodis #5

Så här känslosamt är det vid de allmänna toaletterna vid Solna Centrum. Fint! Och inte nog med de vackra orden, det finns dessutom ett fint och särdeles fräscht skötrum med sköna fåtöljer och rinnande vatten men ingen äcklig vessa - och dessutom ett amningsrum med dämpad belysning och extrasköna fåtöljer! Edvin och hans mamma tackade efter amning på diverse parkbänkar i några dagar... Hurra för Solna Centrum, men såna utrymmen vill vi ha flera av häromkring också!

Väderdator, en sån skulle man ha!

Enligt Mulle Mecks väderdator var det soligt, ej regn när vi var i parken. Det stämmer alldeles precis. En sån skulle man ha att kika på innan man går ut! Kanske sensommarens pyssel? ;-)

Stockholmsgodis #4

En pärla som jag aldrig hade hört talas om tidigare är Mulle Meck-parken, som är en öppen, allmän lekplats i Järvastaden i Solna. "Det finns inget skrot - bara gamla grejer som går att använda på nytt sätt", står det på en liten skylt i parken, och det är med det valspråket parken är byggd. Nu när i stort sett alla lekparker i Finland och Sverige ser ungefär likadana ut för att passa in i EU:s tankar om säkerhet är det väldigt roligt med en park som - bokstavligen - har använt skrot för att skapa lek. Det finns de klassiska ingredienserna: rutschkanor, gungor, klätterställningar och sandlådor, men inramningen är helt annorlunda än den vanliga, och dessutom finns en massa roliga detaljer, både små och - som på de två första bilderna - enorma. Barnen leker lyckligen och föräldrarna har underhållning minst lika länge tack vare detaljerna (jag fick springa iväg för att köpa lunchbaguetter från ett café åt oss, det var alldeles för roligt för att gå därifrån för att äta). Det finns till och med ett pyttelitet, gulligt bibliotek uppe i backen - egentligen en filial av Solna stadsbibliotek - där man kan sitta och läsa bilderböcker när man tröttnat på att leka.


Lekparken finns alltså en bit utanför City, men den är helt klart värd den extra ansträngning som krävs för att ta sig dit. Det går bra både med egen bil och med lokaltrafiken, vägbeskrivning finns här...