Gäsp

Vem har sagt att man någonsin växer ur behovet av en tupplur på eftermiddagen? Det händer nästan osvikligen varje eftermiddagen när jag lagt Arvid på balkongen för hans eftermiddagslur: mina ögonlock dras neråt, huvudet väger tungt på nacken och min kropp dras nästan magnetiskt mot den mjuka, mjuka sängen... Men tid att sova har jag ju inte, åtminstone inte nu; den enda stund på dagen när jag faktiskt har en möjlighet att göra något utan hänsyn till den lilla människan som brukar dra i mina byxben och tugga på mina tår (jo, faktiskt) när jag sätter mig ner för att göra något som han inte förstår sig på.

Men vad gör man då? Kaffe dricker jag inte, och det verkar inte hjälpa att äta mängder med mandariner... Tips?!?

Hur bestämma sig?

Och på tal om flytten som obevekligen närmar sig... om en timme ska vi på visning till en lägenhet som verkar ganska lovande - mest lovande hittills. Mycket spännande! Lite dyrare än den vi har nu, men det verkar vara oundvikligt om vi inte vill bo på max 45 kvadrat (vilket vi har sett som en möjlighet - började redan leka med tanken på vilka av våra möbler som skulle få följa med om vi skulle bo i en etta...). Men inte ens 45-kvadratare kryllar det av i Vasa just nu.

Svårt bara att veta hur man ska kunna bestämma sig! Men skulle vara väldigt, väldigt skönt att veta när vi ska flytta och vart vi ska flytta...

Gamla skatter (?)

Väl medveten om att vår flytt oundvikligen närmar sig vare sig vi vill eller inte (och vare sig vi hittar något nytt eller inte) tog jag mig i kragen igår och drog fram en låda som stått och samlat damm under sängen - ända sen vi flyttade in för tre år sedan. Den innehåller (grovt förenklat) ungefär det jag hade i mina skrivbordslådor på Köpmansgatan i Åbo innan vi flyttade ut våren 2005. Och hittills är det extremt lite i den som jag har haft användning för...

Så fort jag öppnade lådan började det osa lite sentimentalt om den. Överst i lådan fanns till exempel:
- en låda med olikfärgade disketter
- Åbo Akademis undervisningsprogram för 2003-2004 och 2004-2005
- Språktjänsts tyskakompendier
- manualen för min första kamera, den jag blev av med för nästan fem år sedan

Bra/roliga saker jag hittade när jag grävde:
- fungerande ficklampa (inte dumt med tanke på årstiden)
- mina kalendrar för ovannämnda läsår (roligt att läsa de anteckningarna!)
- diverse ämnesföreningars tygmärken (har aldrig haft och aldrig velat ha nån studiehalare, men märken har jag likväl samlat på mig)

Jobbiga saker jag inte vet vad jag ska göra av:
- nämnda disketter
- nämnda tyskakompendier
- gamla julkort
- mängder av färgad kartong och liknande hobbymaterial (är faktiskt inte hur pysslig som helst - men kanske jag får börja masstillverka... julkort)

Lite bokvilse

Vad ska jag läsa? I flera månader har jag plöjt genom bok efter bok, och det har hela tiden legat en ny och väntat, antingen på min mentala lista eller helt konkret på skrivbordet. Men nu är jag lite borttappad, för nu har jag ingen självklar att börja med. Den enda bok jag har på gång är en recensionsbok som det kan ha varit ett misstag att tacka ja till - visst är jag intresserad av historia, men militärhistoria? Kommer nog aldrig att bli min grej. Och jag vet inte vad jag vill läsa heller - jag har experimenterat med tanken på att läsa deckare, chick lit, historisk roman, fantasy - till och med sci fi, men ingenting lockar riktigt. Det får inte vara för jobbigt (då tar jag till militärhistorien, thank you very much) men det får inte vara... för dåligt. Höga krav, jag? Nää... Tips mottages med tacksamhet - och låt dig inte skrämmas av mina krav!

Bilden får illustrera det konstiga i att jag överhuvudtaget får något läst nuförtiden - jag fotade för ett blogginlägg som aldrig blev skrivet om ett roligt adlibrispaket som damp ner på hallmattan, men det var stört omöjligt att fota utan liten knubbig hand som vill dra lite i böckerna... (Mörk och glansig blev den också, men det skyller jag inte på sonen...)

Inte igen

Tänk att det har hänt igen. I Finland. Man blir bara så arg, och uppgiven, och ledsen. Och lite rädd.

På ett sätt är det så lätt att stänga nyheter som den här ute när man fyller dagarna med pussel och pekböcker - igår kväll var det väldigt lätt att tänka på annat i sällskap av en god vän och inte mindre än tre härliga ungar. Men å andra sidan blir jag mer sårbar - för om Finland blir en galen plats angår det inte bara mig, utan mitt barn som ska växa upp här.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Bad änglish

Hur kommer det sig att man (läs: jag) tycker att man är så bra på ett rostigt språk när man börjar tala det efter en längre paus för att sjunka ner i en hopplös "det här språket kommer jag aldrig att tala ordentligt"-svacka lite senare? Borde det inte vara tvärtom, så man blir bättre och bättre? För så här skumt har i alla fall min engelska uppfört sig på otaliga resor, och nu också på den nybörjarkurs i svenska jag undervisar för tillfället.

Till först blir jag förtjust; tänk att min engelska låter så här bra, jag som inte talat på så länge. Vilket språkgeni jag är. (Hah..!) Men det var alltså första veckan på kursen, det. Andra veckan letade jag ord, stammade, hackade och lät väldigt, väldigt svenskspråkig. Nu har det småningom vänt igen - inte så att jag har någon större anledning att vara förtjust, men jag behöver åtminstone inte rodna av skam.

Har någon av er nån teori om varför språk gör på detta viset? Blir man mer självkritisk? Eller latare? Själv lutar jag åt att man kanske blir lat och koncentrerar sig på att kommunicera istället för att låta bra, speciellt när man (som jag på kursen) talar med personer som inte själva har engelska som modersmål.

Sen är det ju en helt annan sak att jag förstås borde tala svenska så mycket som möjligt på kursen... Försöker använda en del svenska uttryck, men är svårt att veta hur mycket man vågar använda. Vänta bara till nästa nybörjarsvenskakurs jag håller, då kommer jag minsann att arbeta in svenskan hur naturligt och smidigt som helst... ;)

Människovänlig

På tal om att Arvid gillar andra barn... Han gillar egentligen människor överlag. På sista tiden har han mer och mer börjat ta kontakt med folk på stan (och om man vill göra sina ärenden snabbt och anonymt kan det vara lite... jobbigt, men oftast ganska kul).

Ibland tar han kontakt genom att skratta åt folk. Inget litet fjäderlätt babykvitter heller, utan han står bredbent, tittar på den han tänkt bli kompis med och skrattar "ha-ha-ha" ända från maggropen. De flesta tycker det är jätteroligt, men jag lovar - vissa ser en liten, liten aning rädda ut...

April?

Någon behagar skämta med mig aprilo. Eftersom Arvid nu är så förtjust i andra barn har jag tänkt aktivera mig och låta honom göra det ibland. Till exempel har jag tänkt se om Vasa svenska församlings barnträffar är något för oss. Nåja. Förra veckan kollade jag upp när träffarna är och på onsdag 9.30, när det skulle vara enligt nätet, virrade vi på runt församlingshuset och undrade var vi skulle gå in. Då såg vi en affisch - hoppsan, det är tydligen på fredag 9.30 träffen är! Nåväl. Idag försökte jag igen. Fredag 9.30 och vi virrar runt och funderar på var vi ska gå in. Kikar på affischen om den skulle ge någon ledtråd. Ha! Någon har strukit över "fredag 9.30-11.00" och skrivit in onsdag istället...

Blev inte ens irriterad. Skrattade bara och cyklade iväg på en spännande Citymarkettur istället. Försöker igen nästa fredag. Nej onsdag. Eller...

Kommunikation på hög nivå

Jag tycker det är helt fantastiskt att följa med hur Arvids språk småningom börjar komma igång (eller - det har väl varit på gång länge, men så att vi märker det tydligare). Häromdagen petade han på batteriet i badrummet och jag sa "akta dig, det är varmt". Han tittade på mig, sen blåste han på batteriet. Tänk vilken koppling! Har aldrig uppmanat honom att blåsa på något varmt eller gjort kopplingen mellan varm mat och annat varmt, bara blåst på varm mat och i förbigående kanske sagt nåt om det. Var lite osäker på om det verkligen var så han menade, men i morse när han skulle få sin morgongröt sa jag att "vi måste vänta, den är så varm" - då såg han på gröten och blåste ("mamma, det är inga problem, vi kan ju blåsa på den istället för att vänta...")

Ser verkligen fram emot att se hur språket fortsätter att utvecklas!

Dyrt

Och på tal om boende - något har hänt med hyrorna medan vi i allsköns ro har bott här i tre år! Vi har suttit och surfat lite på hyreslägenheter ikväll, och fick konstatera att det blivit dyrt att hyra. Kollade Åbo också för att få jämföra med en stad som jag i tiderna hade bättre koll på. Där kostade en medeltvåa i centrum med plats för två studerande utan större krav på lyx ungefär 500 euro när jag bodde där. Nu går en motsvarande lägenhet lätt över 600 euro... Skillnaden är inte fullt lika stor här i Vasa, men däremot är utbudet inte så imponerande stort.

Och det var dagens konsumentupplysning. Nu över till... min knöliga kudde och mitt sköna täcke.

(På tal om konsumentupplysning - det var kanske sommarens bästa köp när jag tänker efter! Det skönaste täcke jag nånsin ägt, kostade osannolika 29 kronor på Ikea! Nästan så man blir misstänksam...)