Allt det där vita

Äntligen! Snö! Ursäkta, alla som hatar snö i skorna (det gör jag också), men vinterhalvåret i Finland skulle verkligen vara helt meningslöst utan det där vackra vita som förvandlar landskapet från blötgråtrist till andlöst vackert. Att barnen för en gångs skull faktiskt vill vara ute i timtal är också välkommen omväxling.

Det blev skidpremiär för den här säsongen för A&E. Av någon anledning låg de mest i snön med skidorna i vädret, men det verkade vara minst lika roligt som att faktiskt ta sig framåt. Alla väderleksrapporter verkar vara överens om att det blir plusgrader och smältväder nu, men... de kan ju ha fel..?

Köksresan

 

Dagarna går för fort! Pausa, pausa! Att vi åkte iväg till Haparanda och Norrfjärden på en långhelg istället för att pusta ut mellan förra veckan och den här gjorde kanske inte heller underverk för tempot i vår familj... men vi hade roligt! Ja, faktiskt. Shoppa kök på Ikea? Det roligaste vi gjort på länge. Not kiddin' ya! Det hade jag verkligen inte förväntat mig när jag laddade med skräckblandad förtjusning inför alla kriser, all trängsel och alla äktenskapliga grinigheter jag föreställde mig på förhand.

  

Det ska nämligen hända nu. Köket. Ett av de eländiga orenoverade områden som vi blundat för; vi har kisat med ögonen och nynnat och försökt att inte tänka på allt som känns stort och omständligt med en total köksrenovering. Efter att ha kollat runt och undersökt olika alternativ sedan i somras (!) landade vi till sist i en ikea-lösning. Vårt kök kommer inte att bli unikt, men jag tänker mig att det kommer att bli en ren fröjd att laga mat i ett nytt kök, ett som är vårt. Vi har hört bara bra saker om Ikeas kvalitet, tyckte utseendet var bland de bästa av förslagen vi sett på och sparade dessutom en knasigt stor summa jämfört med det nästbästa alternativet. Lite krångligare visserligen, men krångla till saker har vi ju gjort förr...

På fredagen hade vi ordnat med ledigt och körde iväg tidigt mot Haparanda. Svärfar Ingemar följde med i sin paketbil, och efter att vi hade gått ett snabbt första varv på Ikea (köttbullar och ugnsköp) delade vi på oss så att Ingemar körde iväg i förväg till Norrfjärden och kusinerna med alla tre barnen (GULD värt!) och så lämnade vi kvar på Ikea med hans paketbil. Barnen fick ha en rolig långkväll med faffa, Ylva, Anders och knattekusinerna medan vi fick tänka kök i lugn och ro.

  

Matias hade satt många (!) timmar på att planera köket på förhand - vi hade visserligen planerat tillsammans, men alla efterforskningar och allt petjobb i Ikeas köksplaneringsprogram hade han tagit på sig (också det - GULD värt!) så vi var ganska väl förberedda. Hade dessutom världens flyt när vi gick till köksavdelningen och bad om att få hjälp; först fick vi höra att de skulle ringa upp när nån rådgivare var ledig, gissningsvis om en timme. Men innan vi hann gå dök det upp en försäljare som kollade och märkte att hon hade tid med oss genast. Perfekt! Väldigt bra service också, inget att klaga på! Vi gick igenom alla detaljer, ändrade vissa småsaker och bestämde en del som vi inte ens tänkt på, typ vilken sorts sockel vi skulle ha. Sedan fick vi fördriva tiden en stund medan hon satte ihop en inköpslista åt oss. (När händer det egentligen - att man har tid att bara gå runt och kolla för nöjes skull på Ikea? Det händer åtminstone aldrig oss...)

Och sen kom då skedet vi hade fasat lite för - dessutom med lite mindre tid kvar till stängning än vi hade hoppats på. Plocklagret. Och det var här jag blev riktigt förvånad! Istället för att tycka att det var jobbigt och stressigt hade vi jättekul! (För den som kan sin tv-tablå: Jag kände att vi kanske skulle klara Amazing Race med hedern i behåll ändå!) Klockan tickade och listan var lång, men vi lyckades vara systematiska, effektiva och riktigt snälla med varandra. Yey! Två olika produkter var slut i lagret, och vi har hunnit märka att (hittills) en vara blivit fel, men vi kan vara riktigt nöjda med vad vi fick med oss. Med fem minuter till godo till stängning körde vi ut vår last till bilen!

 

I ett skede hade vi funderat på att stråla ihop med Y&A för en minihelg i Haparanda/Torneå, men när vi visade sig vara svårt att hitta boende för så pass många så bestämde vi oss helt enkelt för att köra lite till och åka på snabbvisit till Norrfjärden (2 h från Haparanda) istället. Kort blev det ju, men en riktigt skön bonushelg! På lördagen åkte vi in till Piteå allihopa, och kusinerna fick röja loss tillsammans. Annars var jag tvungen att sitta och rätta prov en stor del av dagen/kvällen, och det var ju inte perfekt, men så går det när man klämmer in en miniresa mitt i periodbytet...

 

På söndagen kändes det minst sagt lite plötsligt att packa ihop oss igen och köra hemåt, men vi kommer i alla fall att träffas snart igen... Tips för hemvägen förresten: den som orkar köra ändå till Kemi före lunch äter gott på Hoa Phong Lan - Orkidean Kukka!

 

  

------------------------

Ännu lite bonusmaterial för den som är intresserad... Orsaken till att vi köpte kök i Haparanda är alltså att det blev en betydlig prisskillnad jämfört med att köpa exakt samma på finska Ikea. Tydligen är det väldigt mycket som skiljer i pris, faktiskt åt båda hållen (t.ex. spottar att ha i vitrinskåpet är istället väldigt mycket billigare i Finland). Det hade jag ingen aning om på förhand! Kan alltså löna sig att göra lite efterforskningar och taktikera om man som vi bor ungefär mellan ett finskt och ett svenskt Ikea... Däremot hade vi tagit reda på att det inte gick att få hemkörning från Sverige (stämde inte helt, visade det sig sen), men det gick ju ändå betydligt mer smärtfritt än vi hade förväntat oss. Däremot planerar vi en tripp till Tammerfors så småningom, bl.a. för att Ikea i Sverige inte håller sig med diskskåp, som det däremot går bra att köpa på Ikea i Finland... Ja, det skulle förstås gå att beställa hem, men jag tänker lite som så, att om det ändå kostar ungefär samma så är det väl ändå roligare med en utflykt till Tammerfors..? (Och så undrar jag varför vi har lite fullt upp, hehe...)

Bloggråd?

Förutom novembervädret - en annan sak som gör att det känns lite tråkigt att blogga är att min blogg ser så trist ut. Gammalmodig. Små bilder, halvtråkigt format. Vad ska jag göra åt det? Måste jag byta bort blogspot? Till vad i så fall?

Hjälp!

(Det är inte en retorisk fråga, utan nu håller jag tummarna på att få ett smart svar!)

November

Jag har tappat sugen här på bloggen, tydligen. Det är nu bara så mycket november. Livet är bra, men dagarna så oerhört grå. Rent bokstavligt alltså - det ligger som ett grått täcke runt oss hela tiden, och man borde väl mysa till det med kamomillte och tända ljus och mjuka filtar... men det är inte mitt tempo just nu! Jag vill faktiskt inte ens ha det tempot just nu, utan nu vill jag helst få saker gjorda. Jag längtar efter flow. Och världen runt mig uppmuntrar inte direkt till det just nu, och då blir man mest bara trött. Otakt.

I väntan på att jag och omvärlden ska komma i takt igen nöjer jag mig med att slänga in ännu en text jag skrev om bokmässan i MST - den handlar om sorg och hopp och hopplöshet och är väl inte heller så sprittande. Men den matchar i alla fall novembervädret.

.....................

Det som ger hoppet liv

– Det sista som överger människan är inte hoppet som det brukar sägas, utan det är livet. Människan kan förlora hoppet men ändå leva vidare. Det är ett fruktansvärt liv. 

Lars Björklund har arbetat länge som sjukhuspräst och många gånger sett människors hopp dö, men han har också sett att hoppet kan återvända. I sin nya bok ”Det som ger hoppet liv” som han berättade om på bokmässan i Göteborg i september beskriver han fem förutsättningar för att nytt hopp ska födas för en människa som förlorat hoppet. 

– När jag var ung ville jag sprida hopp som sjukhuspräst. Det fungerade väldigt bra – för lättare ortopediska åkommor. Men när jag konfronterades med föräldrar som hade mist ett barn tvingades jag inse att det inte var så lätt. Människor i en sådan situation ber inte om hopp, utan de ber främst om att inte bli lämnade ensamma i sorgen. Om de inte överges så kan nytt hopp födas så småningom, även om det tar tid. 

Björklund tänker att vi alla föds med hopp, men vad händer sedan? När hoppet rådbråkas eller dör har han märkt att det finns vissa förutsättningar som ökar chansen för att för att tröst och nytt hopp ska kunna födas.

För det första är det viktigt att se verkligheten som den är. Verkligheten kan ha förändrats radikalt och te sig ny och gåtfull, men det för att kunna hantera det som hänt är det avgörande att kunna förankra sig i den nya verkligheten. 

Den andra förutsättningen är upp till omgivningen. Mitt i katastrofen är det svårt att komma igen för den som blir övergiven. Björklund uppmanar den som finns i närheten av en person i kris att vara trofast.

– Det kan vara frustrerande att fortsätta att besöka någon om ”inget händer” och läget verkar vara det samma varje gång. Då är det lätt att tro att ens besök är meningslösa. Men för den som är i sorg är det i själva verket avgörande att någon delar vanmakten utan att försöka fly från det svåra.

Den tredje förutsättningen är kärleksfull omsorg.

– Det finns krävande omsorg som kräver ett tack. Däremot finns också kärleksfull omsorg som tar vid där en människa själv inte orkar. Den omsorgen kräver inget tack. En person som kan visa kärleksfull omsorg tar emot vår svaghet utan att för den skull ta av vår styrka. Han eller hon lämnar oss fria när vi är redo att gå. 

En fjärde förutsättning är att tillåta de känslor som väcks.

– Att få höra ”du ska inte vara arg” eller ”du ska inte vara ledsen” kan vara förödande. Känslor är inte moraliska; de är före moralen. Moralen kommer in när jag försöker avgöra vad jag ska göra av mina känslor.

– När en människa känner sig kränkt föder det vrede – ”varför ska just jag drabbas?”. Men det är svårt att slåss med livet, så därför kanske man istället ger sig på de människor som finns nära... Vreden är släkt med kärleken, och därför vågar man visa sin vrede för den som inte överger.

– Det måste vara okej att vara arg, ledsen och rädd i en kris, men det är också viktigt att få bejaka glädjen. När jag känner mig bekräftad och älskad så föds glädje, även mitt i katastrofen. 

Den femte och sista förutsättningen för nytt hopp är att hitta ett språk för det man varit med om. Det gör inte det hemska mindre hemskt, men det gör det möjligt att separera sig själv från sorgen. Sorgen blir personens följeslagare istället för att fullständigt ockupera honom eller henne.

– Ska man tysta en människa ska man ta ifrån henne språket. Utan språk tappar vi all kraft.

Avslutningsvis konstaterar Björklund att det är svårt att skriva en bok om hoppet, för det finns verkligen det som är bara förfärligt. Det finns de som förblir i hopplösheten. Men om de här fem förutsättningarna uppfylls, så är det möjligt att gå vidare, att landa i en ny verklighet. Livet har ingen statisk mening, men det föds mening – hela tiden.

Den lille mannen

Den här ungen alltså! Han lär sig så mycket hela tiden. Idag har han legat i hårdträning i grenarna "stå stadigt" och "gå med stöd". Det är inte så att han är tidig - båda bröderna har varit snabbare med att börja gå - men det händer så mycket just nu. När vi frågar honom "Jaså, du ska börja gå du?" så svarar han genom att nicka med eftertryck. Jag tycker precis han brukar kalla mig mamma och härma ord kan han också. Om han har lust. Det är en rolig tid, det här! Oj, så jag kommer att sakna den när han väl har lärt sig att gå, springa och prata hål i huvudet på oss.

Det är mycket man inte måste

En annan punkt på bokmässeprogrammet som jag inte ville missa var Tomas Sjödin. Jag har hört honom förr och läst ett par böcker av honom. Det är en klok man, och dessutom en som är väldigt välformulerad. Det var han nu också! 

Mitt presskort gjorde mig lite lycklig under mässdagarna, och orsaken till att jag hade ett sånt var att jag hade lovat skriva ett par texter till MST om mässan. En av texterna var från Tomas Sjödins seminarium, och den tänkte jag helt kallblodigt klistra in här...

---------

Att kunna se skillnad på måsten och måsten

Tomas Sjödin har gjort sig känd för att predika långsamhet. I sin förra bok Det händer när du vilar (2013) lyfte han fram livskraften som vila kan föra med sig. I sin nyutkomna bok, krönikesamlingen Det är mycket man inte måste, fortsätter han på samma linje. På bokmässan i Göteborg i september var han inbjudan för att hålla ett seminarium som också hette just det – det är mycket man inte måste. 

Sjödin är tydlig med sin utgångspunkt: Det finns inget kravlöst liv. Det finns ingen kravlös kärlek, ingen kravlös vänskap och inga kravlösa arbetsrelationer. En kravlös tillvaro är heller ingenting att sträva efter eftersom allt som betyder något i livet för med sig krav i någon mån. Den ekvation som han försöker lösa är istället att ge utrymme till det som alstrar energi och beskära det som istället stjäl energi – alltså att lyckas skilja ”måste” från ”måste”. 

Efter en snabb titt på bokhandlarnas bästsäljarlistor har Sjödin kunnat konstatera att den som vill veta att hen verkligen har levat inte får ligga på latsidan. Böcker med titlar som ”101 saker du måste göra innan du dör” blandas med ”bara vara”-böcker och resultat blir en ganska förvirrande helhet.

– Om jag gör en av de där sakerna man ”måste” göra innan man dör så finns ändå tusen jag inte gör. Det föder en sorg över det ogjorda.

Istället uppmuntrar han till att prioritera det han kallar ”de omistliga måstena” eller kärleksmåstena.

– Sammansättningen av orden ”kärlek” och ”måste” spränger nästan sig själv. Men det är med kärlek som kraven förvandlas till lust och passion. När man älskar är det ganska mycket man måste.

En intressant tanke som går emot många av de populära fånga dagen-slagorden är att istället se ett längre perspektiv. 

– Livet är en lång historia, det måste få ta plats. Ibland måste man dra ut sin livslinje lite längre än man gör till vardags. Det gäller att se på sitt liv utgående från att man har en historia och eventuellt också en framtid. Hur påverkar detta mitt och vårt liv på lång sikt? Det är hög tid att ifrågasätta det överskattade nuet. Om nuet betonas för mycket blir det endimensionellt och istället för att njuta av det så fjättras vi istället i ögonblicket. 

Sjödins råd är att istället stanna och se hela livslinjen. Att se på sin historia och sin framtid innebär också konsekvenser för nuet.

– Sätt dig ner med den du älskar och ta upp svåra frågor. Håller vår livsstil för ett långlopp – om nu vårt liv skulle bli ett sånt? Dagarna som går blir vårt liv, och det är viktigt att ställa frågan i tid: Är det detta liv vi vill ha?

Avslutningsvis uppmanade Sjödin sina lyssnare att gå efter det som är viktigt.

– Gå i din längtans riktning! Det ger dig mod att plocka fram sekatören och beskära när det behövs.

Astrid och kriget

Visste ni att Astrid Lindgren förde dagbok under andra världskriget, och att de dagböckerna precis har getts ut i bokform? (Läs mer här!) Det har hon, även om jag nog hade missat det om jag inte hade varit på bokmässan. En av de programpunkter som jag absolut inte ville missa handlade om Astrid och hennes 1940-tal - med bland annat hennes dotter Karin med i samtalet. (Jag blev nästan lite starstruck.) Astrid skrev dagböckerna innan hon egentligen var författare, men under de år som hon skrev dagbok utvecklades hon som skribent, och redan det skulle ju göra boken intressant.

Astrid Lindgren arbetade med postcensur under kriget ("snuskjobb" lär hon ha kallat det) och läste dessutom tidningarna ivrigt, så hon verkar ha varit mycket insatt i vad som hände i världen. Kriget gjorde henne till pacifist, och det var hon uttryckligen i både dagböckerna och i offentligheten. Och samtidigt som Europa brinner, fortsätter vardagen. Astrid skriver om Hitlers framfart, men också om dagliga sysslor, barnens julklappar och familjenyheter.

Den där boken ska jag se till att få tag på.

Allhelgona

Alla helgons dag - den första sedan vi blev utan fammo. Det kändes passande att fira den här dagen med besked, så vi har bjudit svärfar på mat och kaffe, tänt ljus och pyntat graven. (Arvid avslutade dessutom med maskerad hos en klasskompis och kom hem magen tung av godis - det känns ändå som en helt okej balans av allhelgona och Halloween.) Jag har en känsla av att det här är en högtid som kommer att bli viktigare ju äldre jag blir. I år var den förstås extra aktuell, men det är flera år nu som den blivit mer och mer... betydelsefull. Lite som långfredagen. Nertempo. Tänka på döden och ännu mer på livet.

En heldag på bokmässan

 

Rise and shine - fredagen hade jag planerat skulle bli en riktig heldag på bokmässan. Att planera mitt program var ett kapitel för sig. Jag kunde lätt ha lagt upp ett minutschema med en massa intressant program, men gissade att det kanske inte gick att planera för tajt... Och det hade jag helt rätt i. Hade satt ihop ett program med några absoluta måsten och därtill en hel hög med tips till mig själv. Väldigt mycket lämnade osett och ohört, men jag får se det som en nyttig övning i att prioritera och prioritera bort...

Jag började i alla fall med att hänga med (min f.d. studiekompis) Susanne på ett seminarium om hur man kan påverka samhällsklimatet med hjälp av litteratur i klassrummet. Att börja min mässdag med en diskussion om vad läsupplevelser kan innebära kändes precis rätt!

Bland andra Lawen Mohtadi, som har skrivit och gjort film om Katarina Taikon (Katitzi finns i nytryck!! Och filmen Taikon har precis haft premiär i Sverige!), diskuterade kulturarv ur ett romskt perspektiv. Hon sade att genom Katitziböckerna kan det romska kulturarvet också bli en del av vårt kulturarv, alltså så att litteratur kan skapa gemensamma berättelser för barn ur olika folkgrupper. Det är ju fantastiskt fint! Läsupplevelser kan till exempel göra Katitzis historia till en del av min historia också, och det kan sätta spår också långt senare i livet.

(Ungefär nu märker jag att jag helt enkelt får dela in den här dagen i flera inlägg, jag har helt enkelt för kloka saker antecknade för att strunta i att skriva om dem... så här följer ett osorterat nystan av tanketrådar och citat från diskussionen.)

- Avsaknad av litteratur leder till brist på förmåga att reflektera över sig själv och sin historia.

- I litteraturen hittar vi spår bakåt i tiden, och på det sättet kan vi få perspektiv på det som händer i vår värld just nu.

- Genom att läsa berättelser om andra kan du bestämma hur du själv vill vara som människa!

- När vi läser är vi inte ensamma, utan vi tar del av en annan persons liv. Filmer och dataspel är visserligen också berättelser, men att läsa är ett mer intimt sätt att ta del av någons historia. Fördelen med film är att det är mer lättillgängligt - men det kan också vara en nackdel. Det går inte att slöläsa en bok!

- Bra litteratur osäkrar föreställningar. Därför kan litteraturen vara skrämmande för den som inte förstår litteraturens kontrakt.

Efter seminariet delade vi på oss, för Susanne hade planerat in ett annat skolseminarium, medan jag tänkte lyssna på Ann Heberlein på Svenska kyrkans scen. Sedan konstaterade Susanne att hennes seminarium varit jätteinspirerande, medan jag nästan genast hade märkt att det inte gav något att stå med vässta armbågar i trängseln vid scenen. Välja och välja bort... kan inte alltid lyckas.

Istället gick jag iväg för se mig runt lite och insåg att det verkligen händer saker överallt på mässan. Hoppsan, där sitter Jonas Hassen Khemiri och pratar om djupa saker, där står Camilla Läckberg och signerar barnböcker... Men jag lyckades inte riktigt lyssna ordentligt på samtal i montrar och på småscener, så jag var väldigt glad för mitt presskort! Utan det vet jag inte om jag hade kostat på mig ett seminariekort eftersom många som hade seminarier (som kostade) också hade ett eller flera (öppna) montersnack om samma eller liknande teman. Jag tyckte liksom inte det verkade vara så viktigt med seminariekort... Det hade varit Big Fail. I den allmänna röran på mässan var det perfekt att få gå in i ett svalt rum med välordnade stolsrader och bara lyssna andäktigt på en eller flera kloka människor som pratade ostört. (Jonas Hassen Khemiri fick prata vidare utan mig i den där montern, för jag orkade inte sålla bort ljudet från montersamtalet precis bredvid... men han fastnade på bilden överst i inlägget!)

Anyways! Vi stämde träff igen, för vi, tillsammans med en av Susannes kollegor, hade bestämt oss för att kosta på oss en lyxlunch på Heaven 23 högst (?) uppe i Gothia Towers. Perfekt! Jag hade redan hunnit titta lite trött på de där trista smörgåsarna som såldes här och där nere på mässan, så när mitt sällskap ville testa de berömda räksmörgåsarna var jag med utan vidare. Räkor älskar jag inte, så jag tog reda på vad en wallenbergare är istället. (God är vad den är, här i alla fall!) Svindlande utsikt är inte heller helt fel till maten. Kan varmt rekommendera - inte hutlöst dyrt med tanke på att maten var lika prima som utsikten.

Och den som inte är hungrig borde åtminstone ta hissen upp till lobbyn, den går på utsidan av husen och är nästan lika rolig som Liseberg på andra sidan gatan...

Vi flög till Göteborg

Nu är det faktiskt en hel månad sedan våra dagar i Göteborg. En månad - och jag som verkligen har velat blogga om resan! Vi tar det nu, helt enkelt. Resan var bra. Det var så skönt att resa på tu man hand med bara en baby; bokmässan var superrolig; själva Göteborg blev jag lite kär i; septembervädret kändes nästan som sommar; lägenheten var mysig och vi hann umgås så mycket mer än vi hinner till vardags. Äh, livet var bra. Alltså, verkligen alltigenom bra. 

Vi kom fram tidigt på torsdagseftermiddagen och började med att leta oss fram till vår airbnb-lägenhet som låg 5-10 minuter från Svenska mässan. Vår värd kunde inte komma och träffa oss eftersom något hade dykt upp på hennes jobb, så istället hade hon bara gömt nyckeln på ett bra ställe åt oss... enklaste incheckningen någonsin! Efter att ha handlat och ätit tog jag mitt presskort (lyxen!) och begav mig mot mässan. Den här första dagen skulle jag inte hinna med särskilt mycket, men jag hade åtminstone stämt träff med några före detta studiekompisar som alla råkade vara på plats. Till vardags jobbar vi alla som lärare i olika delar av Finland och Sverige, och det var verkligen jätteroligt att träffas!

Sen hann jag också med en första runda på (en liten del av) mässan. Fick en definitiv känsla av att jag skulle ha roligt där de kommande dagarna! Jag botaniserade på en bokoutlet eller två och försökte komma ihåg att vi reste med flyg - med bara handbagage... Fick dessutom världens bästa service när jag skulle köpa några vykort av en utställare som bara tog kontanter, som jag inte hade - hon tyckte jag gott kunde ta vykorten och komma tillbaka och betala en annan dag... (Och det gjorde jag! Fast jag virrade runt ganska länge i två omgångar innan jag hittade tillbaka till rätt monter...)

När mässan stängde för dagen och jag gick hem kände jag hur mycket jag behövde frisk luft efter en dag på flyg, flygplatser och bokmässa. Även om Matias och Josef redan hade varit ute och gått runt i Göteborg medan jag var på mässan så lyckades jag få med dem ut en sväng till. Vi hade en riktigt bra plan, tyckte vi. Högt uppe på en höjd i närheten visste vi att det fanns ett torn, och vi tänkte oss att det borde vara en bra plats för att se lite Göteborg från ovan. Ha! Vi kom fram till tornet, skymningen var vacker - och den där högsta punkten var helt inbyggd av låga höghus. Vi såg ingenting alls förbi dem. Vår plan floppade alltså, men vi gick lite till och tyckte att det ändå var ganska skönt att vara ute. Och tornet var ju fint.

Sen hittade vi ett hål i marken, handlade lite mer mat och gick hem för att dra på oss pyjamasbyxor. Det var den dagen!