November

Jag har tappat sugen här på bloggen, tydligen. Det är nu bara så mycket november. Livet är bra, men dagarna så oerhört grå. Rent bokstavligt alltså - det ligger som ett grått täcke runt oss hela tiden, och man borde väl mysa till det med kamomillte och tända ljus och mjuka filtar... men det är inte mitt tempo just nu! Jag vill faktiskt inte ens ha det tempot just nu, utan nu vill jag helst få saker gjorda. Jag längtar efter flow. Och världen runt mig uppmuntrar inte direkt till det just nu, och då blir man mest bara trött. Otakt.

I väntan på att jag och omvärlden ska komma i takt igen nöjer jag mig med att slänga in ännu en text jag skrev om bokmässan i MST - den handlar om sorg och hopp och hopplöshet och är väl inte heller så sprittande. Men den matchar i alla fall novembervädret.

.....................

Det som ger hoppet liv

– Det sista som överger människan är inte hoppet som det brukar sägas, utan det är livet. Människan kan förlora hoppet men ändå leva vidare. Det är ett fruktansvärt liv. 

Lars Björklund har arbetat länge som sjukhuspräst och många gånger sett människors hopp dö, men han har också sett att hoppet kan återvända. I sin nya bok ”Det som ger hoppet liv” som han berättade om på bokmässan i Göteborg i september beskriver han fem förutsättningar för att nytt hopp ska födas för en människa som förlorat hoppet. 

– När jag var ung ville jag sprida hopp som sjukhuspräst. Det fungerade väldigt bra – för lättare ortopediska åkommor. Men när jag konfronterades med föräldrar som hade mist ett barn tvingades jag inse att det inte var så lätt. Människor i en sådan situation ber inte om hopp, utan de ber främst om att inte bli lämnade ensamma i sorgen. Om de inte överges så kan nytt hopp födas så småningom, även om det tar tid. 

Björklund tänker att vi alla föds med hopp, men vad händer sedan? När hoppet rådbråkas eller dör har han märkt att det finns vissa förutsättningar som ökar chansen för att för att tröst och nytt hopp ska kunna födas.

För det första är det viktigt att se verkligheten som den är. Verkligheten kan ha förändrats radikalt och te sig ny och gåtfull, men det för att kunna hantera det som hänt är det avgörande att kunna förankra sig i den nya verkligheten. 

Den andra förutsättningen är upp till omgivningen. Mitt i katastrofen är det svårt att komma igen för den som blir övergiven. Björklund uppmanar den som finns i närheten av en person i kris att vara trofast.

– Det kan vara frustrerande att fortsätta att besöka någon om ”inget händer” och läget verkar vara det samma varje gång. Då är det lätt att tro att ens besök är meningslösa. Men för den som är i sorg är det i själva verket avgörande att någon delar vanmakten utan att försöka fly från det svåra.

Den tredje förutsättningen är kärleksfull omsorg.

– Det finns krävande omsorg som kräver ett tack. Däremot finns också kärleksfull omsorg som tar vid där en människa själv inte orkar. Den omsorgen kräver inget tack. En person som kan visa kärleksfull omsorg tar emot vår svaghet utan att för den skull ta av vår styrka. Han eller hon lämnar oss fria när vi är redo att gå. 

En fjärde förutsättning är att tillåta de känslor som väcks.

– Att få höra ”du ska inte vara arg” eller ”du ska inte vara ledsen” kan vara förödande. Känslor är inte moraliska; de är före moralen. Moralen kommer in när jag försöker avgöra vad jag ska göra av mina känslor.

– När en människa känner sig kränkt föder det vrede – ”varför ska just jag drabbas?”. Men det är svårt att slåss med livet, så därför kanske man istället ger sig på de människor som finns nära... Vreden är släkt med kärleken, och därför vågar man visa sin vrede för den som inte överger.

– Det måste vara okej att vara arg, ledsen och rädd i en kris, men det är också viktigt att få bejaka glädjen. När jag känner mig bekräftad och älskad så föds glädje, även mitt i katastrofen. 

Den femte och sista förutsättningen för nytt hopp är att hitta ett språk för det man varit med om. Det gör inte det hemska mindre hemskt, men det gör det möjligt att separera sig själv från sorgen. Sorgen blir personens följeslagare istället för att fullständigt ockupera honom eller henne.

– Ska man tysta en människa ska man ta ifrån henne språket. Utan språk tappar vi all kraft.

Avslutningsvis konstaterar Björklund att det är svårt att skriva en bok om hoppet, för det finns verkligen det som är bara förfärligt. Det finns de som förblir i hopplösheten. Men om de här fem förutsättningarna uppfylls, så är det möjligt att gå vidare, att landa i en ny verklighet. Livet har ingen statisk mening, men det föds mening – hela tiden.