Gotta love it

 Fluffig, vit snö. Bästa som finns i december! Hoppas det snöar inatt så jag får skotta snö imorgon igen.

Lucia

"Bra kaar som kan änder se". Och bra kvinna. Bevisligen kan jag ändra mig - ja, faktum är att det ibland blir ett seriöst problem, det där att jag gärna ser saker från båda sidorna. Tänk, så mycket enklare att bestämma sig om man var styvnackat svartvitt alltelleringet övertygad om att en sak (= ens egen åsikt) alltid är den rätta! Det skulle vara ett ganska skönt liv, men kanske ändå lite enformigt. Nå, hur som helst. Igår blev jag övertygad.

På morgonen satt jag tillsammans med en massa sjuor och åttor i en festsal med dämpad belysning och väntade på luciatåget. Jag var glad över att jag råkade ha ett vikariat just på Lucia så att jag fick lite stämning helt utan att anstränga mig, men så värst exalterad var jag inte. Det är vackert med ljus och hopp och annalkande jul, men egentligen har jag alltid tyckt att det är en mycket märklig tradition. (Och det säger jag faktiskt inte bara för att jag fick minst röster av de tre kandidaterna i Purmo en gång i mitten av 90-talet.) En leende blond flicka som får stearin i håret. Styltiga dikter, klassiska sånger. Tomtenissar och pepparkaksgubbar blandas med ett sicilianskt helgon. Och don't get me started on stjärngossarnas strutar! Mycket märkligt.

Men alltså. Det var ett bra luciatåg. Det var faktiskt ett sjusärdeles bra luciatåg. Alla gymnasiets ettor måste ha varit med, för jag fick det till över 60 personer i tåget - bara det mäktigt. Och stort plus för musikläraren som hade hittat ovanliga och fräscha sånger och/eller arrangemang. Jättefint!

Och så hade jag ändrat mig. I vissa fall kanske luciatraditionen är mera fin är märklig ändå. Jag hoppas på ett lika fint luciatåg nästa år!

Tolvor

Jag är själv lite förvånad, men när någon ikväll påpekade att det var 12.12 idag blev jag nästan besviken över att jag inte hade tänkt på det när klockan var 12:12, idag 12.12.2012... Jag vet inte exakt vad jag skulle ha gjort, men kanske jag kunde ha tagit en tyst minut och tänkt på livets gång eller stundens coolhet. Så här i efterskott kan jag konstatera att jag satt i ett främmande lärarrum och rättade tenter under en håltimme mitt under en också annars mycket lugn vikariedag. Eventuellt skalade jag en mandarin. Eller tänkte på hur nöjd jag var med att jag hade hittat till den nya skolan som jag ännu igår inte hade en aning om var den fanns. Sådär ungefär på första försöket.

Just i denna stund sitter jag och tänker att jag nog borde låta datorn somna nu. Proppmätt är jag fortfarande efter att ha ätit på O'leary's tillsammans med två gamla godingar. (Goda vänner alltså. Goda vänner. Hjälp, är så trött att man kunde tro att klockan närmade sig småtimmarna...) Maten var sådär okej, men sällskapet var trevligt!

Hej... så länge!

Min yngste son har flyttat ut. Ut ur vårt rum, och in tillsammans med storebror. Det kan ju hända att han flyttar tillbaka före midnatt (utan säng), och att han kanske flyttar tillbaka före midnatt varje natt resten av vintern, men han är stolt, han är stor, han har flyttat ut! Gossebarnet som annars är den mammakäraste som finns körde helt sonika ut mig så att pappa skulle kunna läsa saga för honom och storebror - tätt, tätt hopklämda i Edvins lilla, lilla säng.

(Och ja, den här flytten skulle säkert ha funkat för ett år sedan också. Vi är bara lite tröga, det är sådana vi är. Bara lite tröga.)

Jul på Södermalm

Man må säga vad man vill om den här annars ganska håglösa lördagen, men det kunde inte ha varit bättre väder för julmarknad! Lagom kallt, ren snö på marken och stora snöflingor som dalade ner. Jag har inte läst Kajsa Kavat på länge, men jag är säker på att det var precis så här vitt och vackert när hon sålde kringlor eller vad hon nu gjorde.

Museet hade också öppet hus, så jag och Arvid hade också roligt när vi såg oss omkring och beundrade skeppsmodeller och miniatyrlandskap. När vi såg på ett 50-talskök berättade jag att ett vanligt kök såg ut så ungefär när Arvids moffa föddes. - Va?! Så länge sen? Arvid var tagen. Jag tyckte nu inte det kändes så hemskt urgammalt att tänka sig tiden när min pappa föddes, men vi är ju faktiskt olika generationer. Vi har 26 års skillnad i våra perspektiv, min förstfödde och jag. Och så är förstås allt större när man är mindre, också tidsskillnader.

.

Äsch. En besvikelse så här på kvällskvisten. Varför förutsätts folk planera så långt på förhand om de vill göra nåt roligt? Planera alltså. Planera är bra. Men lite sådär lagom, inte - hallå! - halvår och helår och allt möjligt framåt. Måste man verkligen det?

Äh, det var ingen stor sak. Bara nåt som kunde ha varit kul, nog om det. Jag hör av mig när jag kommit på nåt annat bra istället.

Tack och hej

För en halv evighet tog jag steget över från min älskade studievärld till arbetslivet. Det gjorde jag i det här huset. Jag hade en halvfärdig gradu och kilovis med studiepoäng, sporadisk arbetserfarenhet som lågstadievikarie och ett halvårs auskultering i bagaget. Jag visste massor, men hade kanske inte stenkoll på hur jag skulle lära ut något. Men visst, fick jag chansen att undervisa muntlig och skriftlig kommunikation på ÅA var det väl klart att jag tog den! Att jag hade haft litteraturvetenskap, inte svenska, som huvudämne och egentligen inte visste så mycket om språkvård - äh, det går ju att ta reda på. Och så gjorde jag det. Jag började som lärare genom att undervisa om ett måste som nu inte så många är intressade av - vetenskapligt skrivande. Och det gick! Det är inte det roligaste jag undervisat, men så mycket roligare än jag kunde tro. Det var mitt första steg.

Under hösten har jag återvänt till huset, som nybörjare igen - den här gången som nybörjarlärare i engelska. Mot slutet av terminen har det börjat hända saker som kan verka väldigt skumma här. En klocka försvinner här, en tavla där. Plötsligt är en anslagstavla tom, med bara mörkare rutor kvar där det hängt papper i ett decennium. Ett bibliotek har packats ner och upp igen och ner igen. Men förklaringen är varken spöken eller andra spännande, mystiska saker, utan en helt prosaisk flytt. Personal och studerande drar vidare till splitternya campus, och ett mycket trevligt hus lämnas åt sitt öde. Och visst, ett hus som (tydligen) är ohälsosamt och gör folk sjuka ska inte användas. Men nog är det galet tråkigt att ett ovanligt luftigt och ovanligt ändamålsenligt hus inte ska vara användbart - tänk så många miserabelt fula kartonglådor som bara överlever och överlever. För det har varit ett bra hus, jag har trivts med att jobba här. Som nybörjare då och som nybörjare nu.

Ja tack

Ja tack, det här bokpaketet skulle jag gärna vinna! Hemma hos jultomten stod jag faktiskt och tummade på på Akademen förra veckan, men sen blev jag lite snål (läs hellre: ekonomisk) och lade bort den. Men jag är svag för Mauri Kunnas illustrationer! De andra böckerna vet jag inte mycket om, och redan det är ju ett gott skäl att vilja ha dem...

Barnboksbloggen Bokunge lottar alltså ut ett fint bokpaket så här inför jul. Annars också är det en intressant blogg. Annars får jag mest bilderboksinspiration av att bläddra i boklådorna på bibban, men det är ju kul att hålla sig lite á jour med vad som kommer ut. Och då kan man bläddra i boklådorna lite mer målmedvetet...
 

En julklapp som får öppnas nu. Eller sen.

Vårt "stora" köp vid Ikea på hemvägen förra veckan var förresten en byrå. Rymlig, praktisk - åh, jag blir alldeles darrig i knäna av förväntan när jag tänker på hur mycket SAKER som kommer att rymmas in där. Fin är den dessutom; vi har blivit vuxna och köpte den vi ville ha, inte den billigaste.* Vi ursäktade den med att det är vår julklapp till varandra. Det behöver ju inte nödvändigtvis utesluta andra julklappar om man nu råkar hitta nåt bra...

Men. Det finns ett men. Den ska förstås skruvas ihop. Och inte bara det. Där byrån ska stå, står nu ett utomordentligt onödigt skrivbord. Så innan vi får skruva ihop vår julklapp behöver följande göras:

1. Demolera ett berg av ostrukna skjortor, bortglömda leksaker och rena lakan för att överhuvudtaget hitta skrivbordet. Grävmaskin kan vara nödvändig.
2. Hitta logiska platser för bergets alla beståndsdelar.
3. Hitta nånstans att förvara skrivbordet.**
4. Skruva isär och få skrivbordet till vart-det-nu-ska.
5. Äntligen - ta itu med Ikeas skruvanvisningar...

Vi får se. Mitt tidsoptimistiska jag tänker att kanske till helgen, mitt mer realistiska jag är nöjd om det sker före jul. Och om det blir i februari eller till sommaren är det väl ingen som är förvånad för det heller.


* Men tja, det vi valde bland var i och för sig fortfarande Ikeas standardurval...

 ** Utomordentligt onödigt just nu, men om vi någonsin får oss ett hus som är större än 83 kv... Jag gillar faktiskt skrivbordet. Jag hittade det f.ö. i soprummet under en av våra Stockholmssomrar, enda felet var att det var fel ihopsatt. Helt huvudlöst.

Det blev december

Det blev december, och här har inte bloggats så mycket. Det är mycket nu. Eller det har varit mycket nu. Från och med imorgon är inte så mycket - det är åtminstone vad jag tror. Antingen det, eller så jobbar jag häcken av mig fram till jul. Jag är alltså tillbaka i den fantastiska inhopparsvängen och har ingen aning om hur mina dagar ser ut framöver. Men jag hoppas åtminstone på några lugna dagar då jag får sitta med en tekopp och rätta tenter i fleecebyxor. Ah, det är vad jag önskar mig nu. Fleecebyxor, hemma. Det, och sedan ett stadigt toppenjobb. Det låter väl inte så orimligt, eller hur?