Istanbul, ankomsten

 

Att cirkla över Istanbul i skymningen. Att känna äventyret kittla i magen och se mångmiljonstaden breda ut sig åt alla håll. Att se sina elever ge ifrån sig förtjusta utrop och fota telefonen full genom flygplansfönstret samtidigt som jag själv vill göra exakt samma sak. Att veta att det här med bred marginal är den största stad jag någonsin besökt - London och New York kommer inte ens nära. Att ändå inte vara nervös för hur vi ska ta oss fram, hur vi ska hitta vår lägenhet, vad vi ska äta, utan bara känna en stilla upprymdhet. Den känslan. Den inleder vår vecka i Turkiet. 

Det är alltså mitten av mars och jag hade rest till Turkiet med en kollega och fyra elever för att hälsa på vår partnerskola i Trabzon på Svartahavskusten i nordost. Men tack vare en mix av tur och skicklighet (kanske mer tur) med flygtider och -bokningar hade vi också möjlighet att se oss om i Istanbul innan vi skulle fortsätta resan vidare, så därför packade vi in oss i en minibuss efter att ha stått vår tid i en lång, svettig kö till passkontrollen (definitivt utan coronasäkra avstånd) och åkte in mot Sultanahmet, den gamla stadsdel där Hagia Sofia, Blå moskén och Topkapi-palatset finns - och lägenheten där vi skulle bo de närmaste två nätterna. 

Taxin lämnade av oss på en brant sluttande gata i ett kvarter som kändes öde och tomt. Men kvällen var ljummen och till sällskap hade vi grändens alla katter medan vi väntade på vår Airbnb-värd som skulle dyka upp alldeles strax - det hoppades vi i alla fall eftersom jag för tillfället inte hade något internet och därmed inte heller kunde få kontakt med honom... Men han kom så småningom, småjoggande runt hörnet, och låste upp åt oss. Lägenheten var enkel och ställvis lite sliten, men passade vår grupp riktigt bra. Men mat måste vi ha. Ingen kände för att gå ut och äta något "riktigt", men däremot var halva gruppen mer än sugen på att gå ut för att leta upp en mataffär som skulle få stå för vår kvällsmat. Även om det började bli sen kväll var det bara ett par kvarter till smala gator med liv och rörelse och vi behövde inte leta länge innan vi hittade en minimal mataffär - det var ingen stormarknad, men kunde erbjuda koppnudlar, yoghurt, bananer och chips, vilket fick bli vår middag. Nästan kostcirkelns alla delar!

Vi var framme, och som vi såg fram emot morgondagen när vi skulle få se oss runt ännu mer!

Och nej - huset på bilden är inte vårt tillfälliga hem i Istanbul! Men det låg ett par kvarter bort och var så melankoliskt magnifikt i sin övergivenhet. Så vackert det har varit en gång i tiden!

*********************

Här måste jag lägga in en disclaimer - jag har blivit medveten om att Airbnb, som började så bra, har utvecklats till något med betydligt fler baksidor än det hade i början. Professionella Airbnb-värdar (företag) hyr ut bostadslägenheter till turister och gör det svårt eller omöjligt för vanliga människor att bo centralt för en rimlig hyra - en katastrof för redan dåliga bostadsmarknader i många storstäder. I vissa fall tycker jag det är försvarligt att använda Airbnb ändå, till exempel när vi hyrde ett vindsrum i London hemma hos en familj i somras - det rummet behövde de tidvis själva och hyrde ut bara när det var överflödigt, så det påverkade inte hyresmarknaden i området. Vi bodde jättemysigt och hemtrevligt och på köpet fick mina barn lära sig att bo hemma hos en trevlig London/pakistansk familj och öva sig på att umgås på engelska med dem. 

Men lägenheten i Istanbul var nog ett klassiskt exempel på företag som hyr ut ett stort antal lägenheter på heltid till turister och säkert bidrar till att det är svårare för vanligt folk att bo centralt i Istanbul. Egentligen inget jag rekommenderar alltså, men den här gången fick det bli så eftersom det passade vår grupp att så här i början av resan bo i en lägenhet där vi lärare fanns nära till hands för våra elever och vi kunde spela kort, prata strunt och äta kex kring köksbordet på kvällskanten. Att hitta hotellrum som hade passat vår gruppsammansättning hade blivit både svårt och dyrt, men... Ja, vad ville jag säga med den disclaimern? Det är så lätt att göra fel och så svårt att göra rätt.