Konstigt men sant - men för första gången på drygt 1,5 år befinner vi oss nu utanför Finlands gränser! När vi rullade över gränsen i Haparanda i snöslasket i fredags kväll körde vi långsamt och väntade oss lite halvt att någon skulle vinka in oss till sidan, spänna ögonen i oss och be att få se ett coronapass eller två, men inte det. Vi bara passerade som om ingen pandemi, inga restriktioner och inga gränskontroller någonsin funnits.
Redan i början av coronatiden sa vi till varandra att Norrfjärden nog blir vårt första resmål utanför Finland när det går att börja resa igen, och så blev det. Lägre tröskel går nog inte att hitta, med egen bil hit och sova hemma hos Ylva och Anders. Och mer efterlängtad destination är också svårt att hitta! När vi satt vid kvällsfikat sent på kvällen efter att vi hade kommit fram sa Edvin lite förundrat att det känns så vant att vara här. Inte så konstigt egentligen, så många gånger vi suttit vid det bordet och ätit polarkakor, även om det är ovanligt länge sen den här gången.
Det är så otroligt roligt att se kusinerna umgås och leka igen! Det verkar också vant, mer än jag vågade tro. Vi har en sjuåring som ibland kan vara lite reserverad, men de jämnåriga kusinernas entusiasm smittade av sig nästan genast och nu har de hur roligt som helst tillsammans. Och mitt hjärta smälter.
Snö fick vi också! Det är nästan så jag måste tänka till lite ibland - var det nu höstlov eller sportlov? Det var den första snön de fick här, så den minderåriga lokalbefolkningen var lika ivrig som sina gäster när det skulle byggas snöborg och kastas snöbollar! Till min förvåning fann jag mig också själv mitt uppe i ett entusiastiskt snöbollskrig, jag som rätt sällan känner något sug efter lekar.
På förhand hade vi funderat en del på hur vi skulle förhålla oss till... tja, folk. Skulle vi överhuvudtaget ge oss ut på stan eller skulle vi helt försöka coronasäkra vår resa genom att bara hålla till hemma i Norrfjärden? En kompromiss fick det bli. Ett besök på bästa loppiset, PMU i Öjebyn blev det igår, efterföljt av ett besök på Dollarstore. Inte för att jag nödvändigt behövde schampo och godis, men det har nu på något sätt börjat höra till. Så kul också att vara ute och höra norrländska igen!
MEN aldrig har jag känt mig så annorlunda och utrikisk i Sverige som nu! Vi i vårt sällskap har drillats i att handla med munskydd på i ett år nu, men det var vi väldigt, väldigt ensamma om i Piteå. Det märktes hur folk liksom hajade till och tittade en extra gång på våra munskydd - lite som när någon går in i en butik utan munskydd här... Det är märkligt hur snabbt en sådan vardagsrutin normaliseras! Och att kunder gick utan munskydd är ju en sak, men att dessutom se att ingen av de anställda använder munskydd heller tog ett tag att smälta. Spontant kan jag tydligen inte låta bli att känna att det är både oansvarigt och oprofessionellt... men jag har läxat upp mig själv och försökt minnas att ingen vet hur facit ser ut. Roligt hade åtminstone ungarna bland julpyntet och kalkonhattarna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar