Kasken kierros i Koli

Åh. En lördag utan planer. Äntligen! Förhoppningsvis kommer jag mig ut i skogen i något skede idag, men för tillfället nöjer jag mig med ett blogginlägg från en av sommarens bästa skogsrundor. Vi var i Koli och hade bestämt oss för att spara måste-utsikten till kvällen - vi tänkte att det skulle vara mer rimligt med folk då, vilket också verkade stämma. Istället hade vi tipsats om rundan Kasken kierros och satsade på den, med start från Koli hamn. Den var inte lång - kanske 2-2,5 km - men alldeles lagom för en lagom sävlig förmiddag i högsommarvärmen. 

 

Vi började i något som mest liknande regnskog - och jag tror det var bra att vi började där vi gjorde, för allt det branta uppåt kom i början! Det blir ju inte lika storslagna foton av tallar och ormbunkar som av utsikten från Ukko- och Akka-Koli, men det kändes som en väldigt rolig och annorlunda stig jämfört med de vi går på här hemma. Lite äventyr! Särskilt mycket folk var det inte heller, bara några enstaka vandrare vi stötte på. 

Det jag tyckte allra bäst om med den här rundan var att den också gick genom gamla kulturlandskap med svedjebränning, djurhagar och gamla stugor. En liten bit av ur-Finland liksom!

Nära stugorna på bilden fanns det också en tältplats, där ett par campare gjorde sig i ordning för dagen i maklig takt. En jättemysig plats att tälta om man skulle vara en som gör sånt. (Tantens rygg klarar tyvärr inte riktigt av en natt utan riktig madrass. Det gör att jag känner mig uråldrig alternativt som en divig prinsessan på ärten, men man får inse sina begränsningar.)

Dagens djurspaning: Fin liten ödla som njöt av solskenet på stengrunden till den grå stugan. 

Häromkring arbetar man aktivt med att bevara de gamla traditionslandskapen genom bl.a. svedjebränning. Intressant att se det brända området och läsa om hur det gick till!

Längs med vägen finns Mattila gård, ett härbärge som har tagit emot resenärer i ett sekel. Vi hittade en picknickplats vid en gammal stengrund där vi plockade fram vårt trangiakök och kokade dagens nudlar. Väldigt mysigt, men vid det laget hade det också hunnit bli stekande hett, så vi fick leta efter skugga bäst vi kunde. Fin miljö!

När vi hade gått vår runda körde vi tillbaka till campingen för att chilla. Chilla! Något man kan göra på semester tydligen. Vi simmade i Pielisjärvi, kastade frisbee och låg i husvagnen och läste/spelade på telefonerna. Sämre kan man ha det. 

20 år

11 september 2001

Höstterminen har hunnit rulla igång och det är mitt andra år som litteraturstuderande i Åbo. Prosa, vår ämnesförening, har planerat gulisintagning för de nya studerandena den kvällen. Sent på eftermiddagen sitter vi på insten och förbereder när en studiekompis rusar uppför trappan med andan i halsen - har vi hört? Det är någon som har flugit in passagerarflygplan i två skyskrapor i New York, alldeles nyss! Nej, det har förstås ingen av oss hört. Någon radio står inte på och våra telefoner har knappar och duger inte till mycket annat än att spela snake på. Gulisintagningen genomförs som planerat och hela kvällen sitter jag och några kompisar på en inpyrd bar på Tavastgatan och tar emot grupper med gulisar som kommer in och får göra ett quiz på vår station. På väggen alldeles intill vårt bord är en TV påslagen och samma bilder spelas upp om och om igen, timme efter timme. Bilderna på flygplanen som mycket riktigt styr rakt in i tvillingtornen. Rakt in.

18 juli 2006

Det har gått nästan fem år sedan terrorattackerna 2001 och vi är på vår första och hittills enda resa i USA. Vi inleder med några dagar i New York och luften står stilla mellan skyskraporna i sommarens värmebölja. Att vi vill se platsen där är självklart, även om det är lite oklart varför. För att förstå? För att pussla ihop bilderna vi sett så många gånger med verkligheten? 

När vi går mot vårt mål på nedre Manhattan känns 9/11 långt borta i tiden, men för varje kvarter vi går känns det som att händelserna fem år tidigare kryper allt närmare. Väl framme är det inte mycket annat att se än en stor byggarbetsplats och några informationsskyltar. Arbetet med Freedom Tower, som senare skulle få namnet One World Trade Center, inleddes bara några månader tidigare och skulle avslutas drygt åtta år senare. Finansdistriktets skyskrapor reser sig runtom oss och vi försöker föreställer oss hur enorma tvillingtornen måste ha varit. Vi står en stund och följer med i arbetet och går sedan vidare för att ta färjan över till Staten Island, se Frihetsgudinnan och fota New Yorks skyline från vattnet - en skyline med två hål i.

12 september 2021

Jag planerar kommande undervisning och konstaterar att det blir mitt sjunde år på min nuvarande skola och därmed också sjunde året jag berättar om händelserna 11 september för mina nior. Andra året jag jobbade i Nykarleby var niorna födda 2001 - årets nior är födda först 2006 och 9/11 är längre bort från deras horisont för varje år som går. Ändå brukar de lyssna som aldrig annars. Attackerna på World Trade Center brukar de flesta känna till åtminstone i grova drag, men utöver det är det mycket, bland annat de två andra kapade planen, som många inte hört om. Jag brukar ibland fundera över varför jag tar in de här händelserna år efter år - det finns ju så många tragedier - men samtidigt förklarar de så mycket om USA och världen ännu idag. Så jag fortsätter.

(Bilderna är från 2006 - och brandbilen har såvitt jag vet inte mer att göra med 9/11 än andra brandbilar i New York. Här finns CNN Tens specialavsnitt inför minnesdagen och här är fjolårets avsnitt där man också får se lite av museet som öppnats på platsen.)

Färg

 

Hej! Vågar vi tro att läsårets första förkylningstsunami är över nu? Har haft alla elever på plats i flera dagar nu och alla egna barn i skolan två dagar i sträck - så bra ställt har det inte varit på nästan tre veckor. Jo, barnen turades med ett par förkylningar, så i onsdags konstaterade jag att på tretton på varandra följande skoldagar var det en dag som alla våra barn varit i skolan samtidigt. Kul, inte kul. Men kul att det verkar vara över för denna gång, för jag är mer än redo för vanliga vardagar när alla lämnar huset på morgnarna. 

En söndag när vi trodde att alla var friska körde vi i alla fall iväg till Vasa för att gå på Graffittilandia - sen började Josef snora under dagen, så det var det. När vi körde hemifrån var vi i alla fall förkylningsfria. Och vi lyckades få till ett besök före stängningen - jag tror det var nästsista dagen eller något i den stilen. Jag hade redan börjat tvivla!

Jag har ingen stark relation till Wasalandia - jag minns att jag var dit med mommo och moffa (!) en gång, men vet faktiskt inte om det kanske var den enda gången. Men bara att få gå in i den miljön - ett nedlagt nöjesfält - är ju en upplevelse i sig. En del attraktioner står kvar, till exempel stockbanan som jag minns som det allra roligaste på Wasalandia. 

Det var kanske den sista dagen med sommarväder, så tajmingen var utmärkt! Vi började med att hämta pizza och sitta i gröngräset vid Universitetsstranden och se på vattenglitter och blå himmel. Sämre söndagsluncher har jag haft. Men kommer inte ifrån att det är lite tråkigt att inte ha syster-moster i Vasa längre...

Själva Graffittilandia då? Det var värt att se! Men eftersom jag inte är så värst (haha, alltså inte alls) underground föredrar jag de större, mer genomarbetade väggmålningarna framom det mer graffittiaktiga - och på området där det spelas paintball kunde jag inte komma ifrån att alla färgstänk bara kändes VÄLDIGT mycket som fågelskit från en hel armé av måsar, vilket kommer ganska högt på min personliga äckel-lista. 

Men förutom paintbollarna var det roligt och det var lätt att hålla sig sysselsatt en timme eller två. Vi gillade UV-tunneln och barnen tyckte det var extremt lustigt med Edvins neongula skor... Om de öppnar nästa år igen finns det säkert massor med potential att utveckla hela konceptet i all oändlighet. I vilket fall som helst, nöjd med att vi kom oss iväg, att vi fick njuta av sensommarsol och så något helt annorlunda än det vanliga. Bra söndag!