Nästan som studenten!

Hittade ett halvskrivet inlägg som jag inte kan lämna liggande - tillfället kändes för högtidligt för det!

********

Jag har en nyvunnen sympati för alla föräldrar som missar sina barns dimissioner i år! Idag firades de blivande förskolebarnen högtidligt på Hoppetossan med rosor, presenter och glass. Naturligtvis kunde inte vi föräldrar vara med i år, men det är så roligt att barnen ändå fick en fin avskedsfest! När vi talade om att det skulle bli fest ville han själv ha skjorta, så vi slog på stort och körde en hel dagisdag i finkläder - ska det va så ska det va!

Jag kan inte förneka att det känns lite sentimentalt att avsluta tiden på Hoppetossan, för dagiset har varit en så stor del av Josefs liv så här långt - och till skillnad från sina bröder har han ju oavbrutet fortsatt på samma plats också, ända sedan han var så liten att han inte ännu hade lärt sig gå! 

Våndan var stor för fem år sedan när jag fick ett efterlängtat jobb ungefär samtidigt som vi förlorade fammo/svärmor Maj-Britt - vår klippa när det gällde vardagsavlastning. När skolorna började i augusti skulle Josef bara vara elva månader och det kändes väldigt skumt att ansöka om dagvårdsplats för en sådan liten knubbis. Inte så mycket för att jag absolut hade velat stanna hemma längre, utan mer för att det kändes skrämmande att lämna över honom till vad vi föreställde oss var en röjig, stimmig bacillhärd till småbarnskaos. Till sist landade vi i att det här inte var en chans jag kunde tacka nej till (prospekt om ett stabilt lärarjobb på heltid var inget jag var bortskämd med) och var ganska nöjda när vi fick plats för både Edvin och Josef hos en dagmamma i närheten. Ända tills vi fick besked om att dagmamman skulle sluta och barnen fick dagisplats istället. Panik - det var ju precis så vi inte hade tänkt det! Men rätt snabbt insåg vi att vår skräckbild hade rätt lite med verkligheten att göra.

Redan från start kände jag mig trygg med att lämna min lillskrutt hos den fantastiska personalen på småbarnsavdelningen Katthult och så har det fortsatt. Personal har kommit och gått och Josef har gått från småbarnsavdelning till storbarnsavdelning, men personalen har alltid varit lugn, snäll och barnfokuserad. Jag vet att det inte är självklart, men Josef har verkligen haft ett toppendagis! En extra bonus var det förstås också att ha moster Amanda som dagistant i ett par år - tänk att få ha det så bra! Hon började på småbarnsavdelningen nåt år efter Josef, men när han och en hel hög av hans jämnåriga kompisar flyttade upp till en annan avdelning flyttade hon med och fortsatte på den nya avdelningen. Vi kunde inte ha fått ett tryggare byte till den större avdelningen!

Ja, nu har vår knubbiga baby i tur och ordning lärt sig gå, prata, äta med bestick och så mycket annat. Nu är han en långbent och driftig typ som kommer att platsa hur bra som helst på förskolan till hösten. Jag är ohemult stolt över att han redan har knäckt läskoden och annars också är vetgirig och gärna vill lära sig saker! (Se där fick jag det sagt. Ödmjuk mamma jovisst.) Dessutom följer ju många av kompisarna från dagiset med till förskolan, så honom kommer det inte att gå någon nöd på. Det är bara hans mamma som måste sätta sig en stund och smälta den oundvikliga insikten om att småbarnstiden ohjälpligen är förbi. Bevare oss väl.