Aktivt ledig eller ledigt ledig?

När man äntligen kommit så långt att man snörat på sig skorna för att gå ut på dagens skogspromenad... och möts av sommarens första regn! Då får man sätta sig på trappan en stund och begrunda det innan man går ut i blötan. Hej regnväder, välkommen! (Okej, det är kanske inte bokstavligen sommarens första, men jag tror helt allvarligt inte det är långt ifrån... Vädret har varit osannolikt vackert i juni, men det börjar också märka att det varit osannolikt torrt.)

Det är så roligt, för efter den här våren och försommaren har jag visst skapat ett beroende - av skogsstigarna häromkring! När det nån gång går några dagar utan skog känner jag hur det börjar dra ut till stigarna. Jag är inte i skogen varje dag, men mer än varannan i alla fall. Just nu alltid med  ett sommarprat i öronen! Springer gör jag bara korta bitar här och där, om jag kommer till ett ovanligt lockande ställe eller om det kommer en upptempolåt som puffar upp min fart lite. Vem vet, en vacker dag kanske jag kommer till den punkten att jag frivilligt springer långt och länge också - men tills dess föredrar jag alla gånger en snabb och svettig promenad! (För det stör inte mitt lyssnande lika mycket... hehe. Jag vet. Kommer nog aldrig att bli en genuin träningsfantast.)

Den här veckan ser jag så mycket fram emot, för vi har planerat... ingenting! Sommaren hittills har varit skön, rolig och härlig på många sätt, men förvånansvärt aktiv. Även om alla stora planer är inställda har det fyllts på duktigt med små planer, så till den grad att jag nästan längtat tillbaka till coronabubblan i våras... Men förutom någon enstaka fotbollsskjuts är det just det som är planen ända fram till helgen nu - en hemmabubbla utan tider, planer och plikter! Hurra!

Nu var det målat!

Så blev det då dags för del två av målartalkot på heimgååln. Händelsevis hade vi ju förstås prickat in en av sommarens varmaste dagar, när bromsarna dessutom hade vaknat och blev alldeles till sig av allt prima människoblod som så snällt radade upp sig utefter husväggen... aaargh! Det tvåbenta sällskapet var i alla fall prima! Det mesta blev faktiskt klart också, så även om det ännu finns några omålade ytor är det så pass lite att det knappast behövs fler stortalkon i sommar i alla fall. Vi får vara rätt nöjda så!

Barnen var förstås med, men passade mest på att hänga med kusinerna. En stund hjälpte de till att måla, men vi kan väl säga att den stunden var intensiv och kortvarig... haha! Har en rätt fin bild på hur kusin Joar såg ut efter att ha jagat bromsar med rödfärgade arbetshandskar... jag vågar nog påstå att det gällde även oss vuxna att ungefär 90 % av dagens målarfläckar kom från att vi vevade runt med penslar, burkar och färgfläckiga händer för att jaga bort de blodtörstiga små monstren. Måste väl erkänna att det var lugnare och mer effektivt att fortsätta måla det där hörnet när medhjälparna hade gett sig... överlag fick vi trängas lite kring målarpytsarna - vi var många som målade, men när en enda vägg bakom en häck ska målas (delvis från en skylift och från en frontlastarställning) blir det lite av ett pussel...

Utsmyckningen på snickarglädjen fick tillbaka sin mörkgröna färg och det blev så fint! De var mörkgröna när jag var liten, men senast huset målades fick de bli gråblå istället. Det är visserligen en färg som alltid passar överallt om du frågar mig, men det mörkgröna ger onekligen mer karaktär. Skulle tro att det är mer ursprungligt också. (Huset fyllde 100 år ifjol för övrigt - vilket betyder att faffa Gunnar också skulle ha gjort det om han hade levt ännu, för hans föräldrar avslutade byggandet och flyttade in samma år som han föddes...)

Lite osäker på om bilderna med världens mest osmickrande huvudbonad (en mössa från Agro-Expert,  generöst framfiskad ur föuskontoret av pappa när jag behövde något målarvänligt att ha på huvudet) passar ute på nätet, men tycker den andra bilden beskriver känslan rätt bra. Att få en broms att posera i mitt öga på en selfie var förvånansvärt (och sorgligt) enkelt, är rätt säker på att jag kunde ha upprepat mästerverket utan någon större ansträngning - bara att stå stilla och invänta bromsattacken! (Nej, jag har inte fått världens längsta huvud, men kepsen har jag liksom sådär snitsigt på svaj ovanpå hästsvansen. Varsågod för inspo från dagens fashionista!)

Sällan har jag känt mig så ofräsch som i slutet av dagen igår... Eller om vi ska vända det till något positivt: Sällan har det varit så fantastiskt skönt att duscha som när vi kom hem igår kväll! På min hud hade jag inte bara flera lager solkräm och svett, utan dessutom målarfärg, myggspray, kvarlevorna av ett antal olyckliga bromsar, terpentin och damm från gammal målarfärg. Åh, en idé: Varför inte fylla på med lite sand och sandtagsvatten? Hurra! Okej, kvällsdoppet fick mig inte att känna mig renare, men det var definitivt dagens höjdpunkt. De flesta av oss, som inte måste iväg på annat, avslutade dagen med att köra rakt ut i tallskogen och hamnade vid sandtagen i Pelkkala. Så skönt att avsluta en skitig, klibbig dag med att sträcka ut sig i alldeles lagom svalt sandtagsvatten... mmm. Och att göra det med en stor del av min familj dessutom. En sommarkväll att minnas! 

Matias simmade för övrigt inte, för han avslutade dagens arbetsinsats med att gå rakt in i något vasst som stack ut från ställningen på frontlastaren och skar upp ett jack i huvudet. Då är det bra med en hälsovårdare i familjen! Jenny fick plåstra om honom och avgöra att såret var så ytligt att det inte fanns någon orsak att åka in till stan och visa upp det. Och det stämmer säkert, för han har inte känt av det desto mer varken igår eller idag trots att det såg illa ut först när han kom runt knuten med blodet rinnande ner i ansiktet... puh. Gott så!

Det var det - en intensiv, svettig, ganska jobbig, men samtidigt tillfredsställande produktiv dag tillsammans med en hel hög av mina favoritmänniskor. Tack för den dagen!

Dagens sandiga vykort

De två utmärkande dragen för sommaren 2020 i vår familj: Inga resor + massor av fotbollslogistik. 

Summan kan ibland, med lite god vilja, bli utflykter i samband med fotboll. Förra veckan gjorde Arvid, Edvin och jag stan i Kokkola ett par timmar före Edvins två matcher där, idag blev det andra planer. Arvid hade en match i Oulainen och eftersom vägen dit är två timmar per väg kändes det lite meningslöst att bara köra raka vägen till fotbollsplanen och sedan hem igen. Istället planerade vi in en eftermiddag bland Kalajokis sanddyner - ett halvlokalt turistmål som vi faktiskt inte har besökt ordentligt förr. Vi brukar visserligen ofta stanna där för att äta på ABC på väg hem från Norrfjärden, men det räknas nog inte riktigt... 

Min vana trogen satte jag mig med min vän Google igår och hittade info om en plankstig som är totalt fyra kilometer lång. Kul, tänkte jag, spångar och plankvägar är ju aldrig fel! Efter att ha läst lite tips tänkte jag att en promenad på två kilometer med ett fågeltorn i slutet verkade som en rimlig och bra plan innan vi slår oss ner på stranden. Well... vi nöjer oss med att säga att det var något överambitiöst. Vi promenerade väl några hundra meter innan vi satte oss och åt våra smörgåsar... Men det var ett fint ställe och smörgåsarna smakade nästan lika bra som de brukar göra på fjället - vandring som vandring!

Något vi inte riktigt hade väntat oss var hur sandpapprade vi skulle bli av den hårda blåsten! (Eh jo, vi åkte till en plats känd för sina sanddyner en blåsig dag och blev förvånade av sanden som piskade. Vi har våra ljusa stunder, men tydligen inte idag.) Till sist hittade vi ändå en nästan lugn plats inne bland gräset... Ingen av oss simmade, det blev liksom inte av, men däremot vadade vi och - dagens bästa! - upptäckte en sanddyn som gick rakt ut i vattnet! På håll såg det dramatiskt ut, men på närmare håll inser man att det är så långgrunt att det inte är djupare längst ut på udden än det är två steg ut från strandkanten... Jag vet faktiskt inte om det här är en udde som alltid finns där eller om den är något som formas om av havet och vindarna vartefter? 

Fascinerande var den i alla fall! Vi fick turas om att vakta picknickfilten från att blåsa bort, så jag gick ut med Josef och det var en av de där gångerna när han tycker livet är så roligt att han bara måste skratta högt och ta några glädjeskutt då och då! (En stund tidigare var humöret precis tvärtom när blåsten kylde ner honom och sanden piskade i ansiktet... Roko kaar som int kan änder se!* Allra roligast var det lite längre ut där vågorna kom från olika håll och möttes på varsin sida av den smala, smala sandtungan. Ja, bara den promenaden rakt ut i havet skulle ha gjort dagens utflykt värt besväret!

Så hur var Kalajoki då? Det är onekligen vackert - och gör sig bra på bild - men det blir kanske ingen återkommande favorit. Fäboda som vi har mycket närmare till hands är ju faktiskt vackrare! Även om det är stora ytor och inga problem att hålla avstånd från folk så känns Kalajoki ändå lite för... turistigt. Lite chartersödern i Österbotten, med hotell, jättecamping, restauranger, äventyrsbad och sånt... inte riktigt min tekopp. Visst förstår jag dem som semestrar där, absolut, men själv åker jag hellre till en annan strand nästa gång. Roligt ändå att det blev av med en utflykt dit!

Ja, sen åkte vi till Oulainen för att spela fotboll/heja på laget och där tog jag tyvärr inte en enda bild! Får verkligen ta och jobba på mina bänkidrottarskills, känner att de lämnar en del i övrigt att önska. Kan iofs skylla på de två yngre supportrarna vars beteende urartade en bit in i matchen. Försök nu bara sätta två sol- och vindtrötta syskon på en bänk för att dela på ett par hörlurar med samma ljudbok... jo hejsan! Nåja, jag och den son jag konfliktade mest med avslutade dagen med att bli sams och konstatera att dagen ändå mest var bra. Godkänt, tycker jag!

* Dålig karl som inte kan ändra sig!

Nästan som studenten!

Hittade ett halvskrivet inlägg som jag inte kan lämna liggande - tillfället kändes för högtidligt för det!

********

Jag har en nyvunnen sympati för alla föräldrar som missar sina barns dimissioner i år! Idag firades de blivande förskolebarnen högtidligt på Hoppetossan med rosor, presenter och glass. Naturligtvis kunde inte vi föräldrar vara med i år, men det är så roligt att barnen ändå fick en fin avskedsfest! När vi talade om att det skulle bli fest ville han själv ha skjorta, så vi slog på stort och körde en hel dagisdag i finkläder - ska det va så ska det va!

Jag kan inte förneka att det känns lite sentimentalt att avsluta tiden på Hoppetossan, för dagiset har varit en så stor del av Josefs liv så här långt - och till skillnad från sina bröder har han ju oavbrutet fortsatt på samma plats också, ända sedan han var så liten att han inte ännu hade lärt sig gå! 

Våndan var stor för fem år sedan när jag fick ett efterlängtat jobb ungefär samtidigt som vi förlorade fammo/svärmor Maj-Britt - vår klippa när det gällde vardagsavlastning. När skolorna började i augusti skulle Josef bara vara elva månader och det kändes väldigt skumt att ansöka om dagvårdsplats för en sådan liten knubbis. Inte så mycket för att jag absolut hade velat stanna hemma längre, utan mer för att det kändes skrämmande att lämna över honom till vad vi föreställde oss var en röjig, stimmig bacillhärd till småbarnskaos. Till sist landade vi i att det här inte var en chans jag kunde tacka nej till (prospekt om ett stabilt lärarjobb på heltid var inget jag var bortskämd med) och var ganska nöjda när vi fick plats för både Edvin och Josef hos en dagmamma i närheten. Ända tills vi fick besked om att dagmamman skulle sluta och barnen fick dagisplats istället. Panik - det var ju precis så vi inte hade tänkt det! Men rätt snabbt insåg vi att vår skräckbild hade rätt lite med verkligheten att göra.

Redan från start kände jag mig trygg med att lämna min lillskrutt hos den fantastiska personalen på småbarnsavdelningen Katthult och så har det fortsatt. Personal har kommit och gått och Josef har gått från småbarnsavdelning till storbarnsavdelning, men personalen har alltid varit lugn, snäll och barnfokuserad. Jag vet att det inte är självklart, men Josef har verkligen haft ett toppendagis! En extra bonus var det förstås också att ha moster Amanda som dagistant i ett par år - tänk att få ha det så bra! Hon började på småbarnsavdelningen nåt år efter Josef, men när han och en hel hög av hans jämnåriga kompisar flyttade upp till en annan avdelning flyttade hon med och fortsatte på den nya avdelningen. Vi kunde inte ha fått ett tryggare byte till den större avdelningen!

Ja, nu har vår knubbiga baby i tur och ordning lärt sig gå, prata, äta med bestick och så mycket annat. Nu är han en långbent och driftig typ som kommer att platsa hur bra som helst på förskolan till hösten. Jag är ohemult stolt över att han redan har knäckt läskoden och annars också är vetgirig och gärna vill lära sig saker! (Se där fick jag det sagt. Ödmjuk mamma jovisst.) Dessutom följer ju många av kompisarna från dagiset med till förskolan, så honom kommer det inte att gå någon nöd på. Det är bara hans mamma som måste sätta sig en stund och smälta den oundvikliga insikten om att småbarnstiden ohjälpligen är förbi. Bevare oss väl.

Vykort från vår sommartillvaro

Hur har man någonsin hunnit utanför Finlands gränser på sommarlovet, jag bara frågar..?

Jag som trodde att den här sommaren med alla inställda planer skulle bli oändligt lång och att vi äntligen skulle upptäcka vad vi gör när vi är klara med allt annat. Inte hänt hittills och kommer knappast att ske framöver heller! Insåg igår kväll när vi ställde väckarklockan för att åka iväg på ett extratalko på Humle idag att vi varit ute på vift fem dagar i sträck nu - inte konstigt att jag började längta efter att planlöst tassa omkring här hemma! Det har varit idel trevliga saker och inga stora projekt heller, men något hela tiden. Vi har fikat hos syrran Jenny, åkt till stranden med syrran Hanna, varit på talko x 2 på Humle och förstås - varit på mängder med fotboll!

Fotboll alltså! Det här är vår första sommar med två fotbollsspelande barn och jag fattar inte hur folk hinner med allt skjutsande om de dessutom jobbar? Edvin har två träningar/matcher per vecka och Arvid tre, plus att det ibland kan tillkomma ännu något fotbollsrelaterat. En enda träning/vecka (vissa veckor) har Arvid på cykelavstånd här i byn. Jag är verkligen jätteglad över att de båda två trivs och har roligt på fotbollsplanen, men all logistik..! Då spelar de inte ens i några överdrivet nitiska lag, utan även jag tycker att ambitionsnivån är alldeles rimlig. Skulle kanske kännas mindre overwhelming om jag själv älskade lagsporter. Eller sporter. Eller ens bänksporter (framför allt bänksporter.) Men jag kan gå med på att det är okej att titta på fotboll om mina egna barn är på plan  - och helst om planen är utomhus i vackert sommarväder!

Jag vet att det finns ett lag för Josefs ålder och jag vet att han skulle bli överlycklig över att själv få börja spela, men jag vet inte... tre olika lag? Med alla medföljande kioskturer, whatsappgrupper och wc-pappersförsäljning... kanske vi tar det nästa år... Oh well. Igår var jag ute på vift med Arvid och Edvin eftersom Edvin hade två matcher i Kokkola på kvällen, så vi passade på att köra dit redan på eftermiddagen för att gå i affärer och äta hamburgare på parkbänk. Det var trevligt!  Nästa vecka har Arvid match i Oulainen, så vi får se, kanske vi gör det till en heldagsutflykt. (Hälsningar från en som starkt ogillar transportsträckor.)

De sandiga bilderna är från årets första beachdag, Fäboda-Storsand tillsammans med Hanna och hennes barn. Vattnet var iskallt, men både luften och sanden var underbart varma. Vädret den här sommaren alltså, ganska fenomenalt! Åh, måste få till fler stranddagar snart! Har i flera somrar drömt om att smita iväg ensam till en strand, med en filt, en bok, lite snacks och några timmar bara för mig själv... Fattar inte ens själv varför det verkar så ouppnåeligt. Kanske just för att det är en strand, känns som fult spel att inte ta med mig resten av gänget - känns så mycket mer okej att göra något tråkigt på egen hand, som att storhandla på Prisma (döden). 

Idag åkte vi iväg till Hummelholmen igen. Vi hade så bra flow på talkot i lördags (och är tydligen lite för bra på att hitta saker som borde göras), så vi kom överens med svärfar Ingemar (som är disponent för området) om att träffas där och fortsätta fixa idag. Själv städade jag döda flugor ur ett par hyddor (sommarens första övernattningarna är nästa vecka) medan Matias målade. Barnen hjälpte till här och där, men chillade mest. Helt okej det också! 

Vi hade planerat att simma också, men det blev sist och slutligen bara jag som doppade mig. Det är ett tag sen jag badat på stranden precis nedanför lägerområdet och nu minns jag varför... svartleran där skulle räcka till gyttjebad för rätt många spabesökare! På vissa ställen sjönk jag ner med lera upp över knäna, och även om jag gick ut så jag hade vatten till midjan nådde leran så högt att jag samlade hinkvis innanför baddräkten när jag försökte simma. Haha! Men ganska varmt och skönt i vattnet i alla fall. Nästa gång får vi nog gå hundra meter bort längs vägen för att komma till en strand med lite bättre botten. 

Jaha. Det blev visst ett dagboksinlägg ändå fast jag inte alls hade tänkt mig det. Kära dagbok, då vill jag också berätta att idag var första kvällen som jag blev tokig av mygg i skogen. Tokig! Så sent som i förrgår var jag själv lika förvånad som Matias när jag kom hem och berättade att jag bara hade sett till några få, till och med fast jag lufsade runt mitt i skogen ångande av svett... Gäller tyvärr inte längre!

Mera talko

Med risk för att framstå som lite mer arbetsam än jag egentligen är... ännu ett talkoinlägg! Tydligen vårt alternativa sommarnöje 2020 istället för resor och långväga äventyr.

Idag blev det talko på lägerområdet Hummelholmen för hela familjen. Min aktivitetsklocka visade ungefär 200 % aktivitet när jag tog den av armen ikväll och jag kan nog säga att det var ett av de roligare sätten att få ihop dagens steg. Det brukar alltid ordnas ett vårtalko för att ställa området i ordning inför lägersäsongen i mitten av maj och jag brukar alltid ha lika dåligt samvete för att vi aldrig hinner/orkar delta - maj går bara inte i en familj med två lärare och tre barn med i runda tal ungefär en miljon olika våravslutningar... Det ordnades som vanligt i maj i år också, men precis i samband med skolöppningen, så nääe... Men eftersom lägersäsongen ändå skulle komma igång flera veckor senare än vanligt i år ordnades en uppföljare nu också. Perfekt för oss, den här gången hann vi med! 

Kunde inte låta bli att gå och tänka på att det är lite sorgligt att det ska krävas en pandemi för att vi ska åka på talko till Hummelholmen, en plats som betyder mycket för oss alla och där vi brukar trivas och ha roligt (oavsett om det gäller festival, läger eller madrasser som ska bäras ut till alla hyddor).  Att arbeta tillsammans för något man tycker är betydelsefullt är definitivt något jag vill lära mina barn och det är så oerhört frustrerande att vi inte hittar mer tid och tillfälle för det.

Det är inte direkt någon unik iakttagelse, men hjulen snurrar rätt fort för Homo Nutidiens. Det jag tänkt en del på under de här månaderna med inställda planer är att det höga tempot inte bara handlar om det vi måste eller borde göra, utan också att det finns så mycket vi KAN göra - hela tiden, alltid! Roliga, givande, till och med viktiga saker. Sådant vi väljer att göra för att det ger oss något. Men alla de här möjligheterna vi nappar på kostar också något - till exempel tid, ork och vilja att lägga en hel lördag på talko. Tja. Inte vet jag om eller vad jag lärt mig av livet av den här restriktiva våren och sommaren, men den här chansen att pausa för att ta ett steg tillbaka och granska sig själv får en del självklara saker att framstå som rätt... uppenbara.

Anyway. Vi hade så bra flow att vi kom överens med svärfar om att vi skulle åka ut en dag till den närmaste veckan för att måla lite, så snart kan jag kanske ge bloggen nytt namn. Talkobloggen, yes?

Talko (eller: Ti arbeit i laag)

Jag tänker ibland på hur privilegierad jag är, på så många sätt. Visserligen är jag varken superrik eller superframgångsrik (och har inga planer på att bli det heller), men jag har ju i stort sett - allt. Jag har önskat och så har jag fått. Det är nästan så jag vill be om ursäkt för det. Ett av de privilegier som jag uppskattar allra mest är min familj, den stora och röriga. Att växa upp som äldst av fem syskon innebär visserligen helt automatiskt att vissa privilegier faller bort - sånt som långa resor, ensamtid med och ständig uppmärksamhet av föräldrar, lugn, ro, en viss grad av harmoni... möjligheten att lämna fram sitt godis öppet och synligt utan att det äts upp... Men det har betalat sig många gånger om! Att ha en stor familj ger mig en sådan grundtrygghet. Ibland stör vi oss på varandra, ibland har vi 100 % roligt, men att vi finns där för varandra är självklart. Jag tänker gärna att det ger mina barn också en styrka, att växa upp med ett starkt släktnät - det är liksom inte bara vi på vår lilla ö. 

Egentligen gick jag inte in på bloggen för att skriva ett ode till min familj, även om det är helt välförtjänt. Egentligen gick jag in för att skriva om vårt talko i lördags. Första gången vi alla träffades sedan början av mars! Mammas och pappas hus var i behov av målning och Amanda gjorde slag i saken och styrde upp ett talko. Mamma kokade köttsoppa, pappa skaffade färg och skylift och hejsan hoppsan, så var mer än halva huset målat på en dag! Ganska imponerande med tanke på alla lekande barn, svåråtkomliga ytor och snickarglädje må jag säga. Och lite förvånande, för jag åkte det det pilliga och tidsdryga jobbet att måla fönster, så jag trodde hela tiden att alla andra hade jobbat lika långsamt som jag... Man avancerar inte snabbt när man målar gamla fönster kan jag avslöja. Så småningom blir det en talkodag till för att avsluta, men först ska det väl vara lite grässkörd och midsommar och sånt. 

(Bara för sakens skull behöver jag kanske också skriva att huset faktiskt inte var i så sjabbigt skick som det kanske kan se ut på vissa ställen, det som ser superslitet ut är alltså skrapat och förberett för målning...)

Är så oerhört glad för att coronaläget här i Österbotten ser så ljust ut som det gör så att det kändes okej att samlas på det här sättet. Visserligen höll vi oss mest på varsin stege uppefter väggarna, men helt lätt är det inte med coronaavstånd när åtta kusiner i åldrarna 0-12 år umgås hela dagen och flera måltider ska serveras till en hel flock... Blev väldigt glad idag över att höra på nyheterna att det öppnade samhället hittills inte har lett till någon ökning i coronafall i Finland. Ingen kan veta vad som kommer, men just nu gillar vi läget och hoppas på en stabil framtid!

Till sist - en ung man med framtiden framför sig. Abbe!

(Kan varmt rekommendera mosterskap. Man får gå runt och mysa med en glad och gosig liten unge, men när han blir hungrig eller grinig eller luktar misstänkt är det bara att leta upp en förälder som fixar det. Så smidigt!)

Sommarlov!

Det blev sommarlov och bloggen tog visst också paus. Hej igen! Min plan var att inte ta sommarlov direkt, utan fortsätta med planering inför hösten - lika bra att passa på nu liksom, när min hjärna tydligen ändå trodde att vi hade skolstart i mitten av maj... Det gick ju sådär! Sommarvädret kom med full kraft och plötsligt var det inte alls svårt att varva ner och släppa alla tankar på skolan... Förutom några småsaker har det inte alls blivit mycket gjort den första juniveckan, men idag kollade jag väderleksrapporten och insåg att jag inte kan vänta på dåligt väder, så jag gav mig själv en resolut spark i baken och körde till Nykarleby för att fylla i blanketter, städa i klassrummet och rensa bland gamla papper. Nu tror jag att allt som behöver göras på plats är gjort - check! Resten kan jag göra här vid datorn när jag, ehm, får lust. Först ska jag bara läsa min deckare, gå på sommarjumppa, skjutsa till fotbollsträningar och fixa lite i trädgården... 

Det konstiga, trots att jag ännu har en försvarlig lista med jobbrelaterade grejer jag har tänkt bocka av, är att jag är mer avslappnad än någonsin. Vi har skämtat om att sommarens stora resa går till Vasa för att hälsa på syrran Amanda, och det gjorde vi redan i onsdags, så nu... nu är det bara att pyssla på i sommarfart resten av sommaren! Planer har vi, men förutom fotbollsträningarna och några enstaka programpunkter senare i sommar, inga datum och inga tider. En så ledig sommar hade jag aldrig planerat av mig själv och visst kan jag tycka det är lite ledsamt med inställda resor, minimerade läger och sommarbesök som i bästa fall blir höst- eller vinterbesök. Men ändå - jag har en känsla av att det här blir en ovanligt avslappnad och njutbar sommar!