Guoletsjaur, Kuoletisjaure, Guoledisjávrre - kärt barn har många namn

Nu tycker jag det är dags - här kommer ett bildregn från en av sommarens vackraste dagar på en av sommarens vackraste platser! Det var vår första dag i fjällen, solen sken och vi körde iväg till Guoletsjaur. Ja, eller egentligen ska det väl stavas Kuoletisjaure alternativt Guoledisjávrre ser jag nu när jag började kolla upp det... Kanske är Guoletsjaur vår egen variant på namnet. Inte konstigare än att Kortesjärvi har sitt eget, alldeles unika uttal i grannbyn Överpurmo: Kårttischärv! Hehe.

Det var ju början av juli - flera veckor tidigare än vi vanligen brukar resa till fjälls - och dessutom hade det varit en kall försommar. Det märktes på snön som låg kvar, men däremot hade vi inte särskilt kallt just när vi var där. En riktig fullträff att åka den tiden på sommaren!

När jag tänker på hur mycket jag tycker om det här området kring Silvervägens högsta punkt är det nog 50 % enastående naturupplevelse och 50 % min familj som är orsaken. Skulle jag resa dit på egen hand eller med bara min lilla familj skulle jag säkert njuta ändå, men nog skulle det vara märkligt. Det hör liksom till att det här är något man gör med hela stora flocken. Vi har aldrig levt villaliv eller haft nåt sånt att samlas kring, utan det är fjällen (och Stennabba) som är våra tillsammans-platser. Så Guoletsjaur blir liksom en kombination av två av de saker jag är allra gladast för att kunna ge mina barn - både fjällen och släkten!

Den här dagen var så njutbar att jag nog kunde ha stannat ute ända till natten. Ville liksom aldrig vända! Däremot hade jag inget behov av att gå snabbt eller långt, utan det passade mig perfekt att gå i barnens takt, klättra på stenar, bygga rösen och stanna för mellanmålspaus med jämna mellanrum. En riktig livsnjutardag, helt enkelt!

Här finns ett gammalt inlägg om Guoletsjaur - samma vyer och tydligen lika mycket snö det året, men vilka små barn vi hade med oss då!

Första fredagsfiilisen den här hösten

Så var det fredag! Vi klarade oss nästan utan manfall genom den första skol-/arbetsveckan och pustar ut här hemma efter väl förrättat värv. Skolstart är tydligen synonymt med förkylningar som virvlar upp som ovälkomna myggor i skogen en julikväll, så 3/5 i familjen har lite olika varianter på förkylning och Herr Tweenie tillräckligt för att missa två dagar av första skolveckan. Själv går jag omkring med en värkande tennisboll i halsen och kan varken gapa stort eller svälja utan att mentalt ta sats först. Men det är okej, nästan en vecka kvar tills Matias och jag ska ut på roligheter, så gott om tid att bli frisk igen!

Läsårets första period har jag lyxigt nog en ledig dag i veckan  - på fredagar! Det är så skönt att det inte är sant, även om största delen av min lediga dag idag gick till ett rätt så nödvändigt frissabesök, diverse ärenden och fredagshandling. Nu är det gjort i alla fall och resten av helgen ligger fortfarande framför! Egentligen skulle vi ha firat Matias 40 år i liten skala imorgon kväll, men på grund av förkylningarna sköt vi upp det och jag kan inte låta bli att tycka att det är rätt skönt ändå med en helt oplanerad helg. Ganska nöjd med livet alltså!

Start!

Det är nu det börjar, det nya läsåret! Jag har varit sällsynt opeppad på att inleda ett nytt år - jag hade blivit så bekväm i sommarlovslunken att det kändes riktigt, riktigt motigt att tvinga mig ner framför datorn för att tänka jobbtankar igen. Men igår på lärarnas planeringsdag var det något som klickade på plats. Äntligen började jag känna hur det glittrade till av förväntan inför det nya året! Jag tror lite försiktigt att jag inte faller tillbaka i mitt überstressiga tempo från i maj, för det verkar faktiskt finnas tillräckligt med luft i mina vardagsveckor det här året. Att vi har en alldeles nybyggd avdelning med superfin matsal, lärarrum och inte minst skolbibliotek skadar inte alls heller. Idag kom eleverna och nu kan jag äntligen känna att ja, nu är vi på gång igen. Nu känner jag att det ska bli roligt att styra upp den här hösten!

Barnen har förstås också börjat och jag känner redan hur jag kommer att angsta till våren - nu har vi nämligen kommit fram till Arvids sista år före högstadiet och Josefs sista före förskolan. Tiden går så fort, stanna den snälla! Men den här hösten njuter vi av att helt enkelt... fortsätta. Ingen byter jobb. Ingen byter skola. Framför allt har vi ingen flytt framför oss. Vi bara rullar vidare, och det är ju ibland det bästa som finns.

Måste till sist bara - med tillåtelse av Arvid - dela med mig av bilden jag försökte få till av mig och min älskade tweenie... Hans ansiktsuttryck! Det är faktiskt inte misär, det är bara hans "enough with the pictures"-ansikte. Han ställer upp på ett par bilder (se ovan), men sen skrynklar han ihop ansiktet för att försäkra sig om att det är omöjligt att ta nån fin bild där han ingår... lite som det här familjefotot från Spanien 2013. Redan då! Han har tydliga gränser, min son.