Vad är frihet? Det kan säkert definieras på en miljon olika sätt, men att inte behöva hushålla med min tid är något som ger mig en nästan svindlande frihetskänsla. Även jag gillar det mesta jag gör under terminerna så är det väldigt sällan jag spontant kan hitta på något som tar tid utan att behöva beräkna hur mycket det stör allt det där som egentligen borde göras istället. Men nu - nu kan jag. Väldigt snart måste jag sätta mig ner med läsårsplaneringen som jag hela tiden skjuter upp, men ännu är det inte panik. Igår turistade vi i hemkrokarna hela dagen, bara för att vi kunde.
Det vi hade planerat in var ett besök på Nanoq följt av den mindre semestriga uppgiften att tömma loppisbordet vi haft den senaste veckan. Men när våra vänner frågade om vi ville hänga med till Fäboda på förmiddagen var det inget som hindrade det. Och när vi frågade svärfar om vi kunde komma förbi och plocka jordgubbar i hans land efter Nanoq-besöket var det ingenting som hindrade att vi dessutom hämtade pizza och åt tillsammans med honom. I slutändan var vi ute på sommarnöjen nästan hela dagen - och det gjorde ingenting! Det är frihet.
På Fäboda var det väldigt lite folk jämfört med hur jag hörde ryktas att det var dagen innan, när det var runt 30 grader. Inte så dumt att välja en lite svalare förmiddag! I vattnet var det helt okej - inte jättevarmt, men helt klart simbart. Blåste och vågade friskt gjorde det också, så pass att den här landkrabban fick påminna sig om hur långgrund och snäll stranden faktiskt ändå är... men roligt tillika att hoppa i vågorna! Det här var faktiskt vårt första dopp vid Fäboda för den här sommaren och med tanke på hur temperaturerna sjunkit får vi se om det var det enda. Roligt att det blev av i alla fall och en fin bonus med sällskapet!
Och så genast vidare till Nanoq! Varken Matias eller jag hade varit dit på många år och barnen hade aldrig varit. Jag har tänkte i ett par somrar nu att vi ska passa på när de har guidade rundturer under Jakobs dagar, men tydligen tog det några år att få ändan ur vagnen... Jag gillade verkligen! Blev på något konstigt sätt sugen på att resa till Grönland själv och se med egna ögon. Det är kanske inte en resa som någonsin blir av, men drömma kan man ju.
Josef var antagligen trött efter Fäboda, för när vi inte köpte glass mitt i guidningen fick han spunk, blev jättesur och vägrade hänga med oss och guiden. Jag kan inte påstå att jag tycker det är en god idé att ge barn en telefon att spela på när de är på museum, men den här gången var det enda sättet att själv kunna lyssna överhuvudtaget... Problemet löste sig i alla fall när vi hittade blåbär på utsidan. Bingo! Blåbär löser alla humördippar.
En av guidens favorithistorier var den om den misslyckade Andrée-expeditionen och hon nämnde också Bea Uusma. Då slog det mig att jag ju faktiskt har hennes bok om Andrées ballongfärd - ett loppisfynd som fått stå och damma i bokhyllan alldeles för länge. Har hört väldigt mycket gott om den, men när jag tagit upp den och börjat bläddra har jag aldrig riktigt känt något sug efter att läsa vidare. Jag behövde visst lite starthjälp för att komma igång, och det fick jag igår. Så pass att jag stannade uppe alldeles för sent och läste halva boken redan samma kväll...
Den handlar alltså om Salomon August Andrées polarexpedition; han och de två andra deltagarna i besättningen skulle med start på Svalbard flyga med vätgasballong över Nordpolen, släppa ner en boj med ett meddelande om att de var först på plats och sedan glida vidare till Alaska, Ryssland eller Kanada. Med i packningen hade de bland annat sidenkravatter för att kunna hälsa de jublande välkomstkommittéerna med stil när de kom fram. Det gick inte riktigt så. Utan att ens ha testflugit ballongen uppskattade Andrée att den skulle klara av att flyga i 30 dagar, vilket var långt mer än nödvändigt då seglatsen beräknades ta högst sex dygn. Ingen luftballong hade hållits i luften längre än ett dygn, någonsin. Bara två dygn efter start nödlandade de och vandrade i över isen i tre månader tills de kom fram till Vitön, där deras döda kroppar upptäcktes 33 år senare. Jag vet inte om jag ska beundra deras äventyrslusta eller förundras av den oerhörda dumheten i projektet?
Det är en fascinerande bok. Dels är Uusmas besatthet av den här gåtan fascinerande, dels är själva historien spännande. Men som sagt, jag behövde en öppning in i den för att bli nyfiken på mera! Rekommenderar den, särskilt i kombination med ett besök på Nanoq!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar