38

Jaha, så kom då tisdagen och gick. Och jag hade blivit ett år äldre. De senaste månaderna har jag känt att jag kanske har en 40-årskris som ligger och lurar på mig. Det är ju faktiskt en milstolpe som väntar och även om jag får säga att jag är väldigt nöjd med mitt liv så här långt så känns det av någon anledning ändå lite oroväckande. Men nu när jag faktiskt har blivit 38 känner jag mig nästan lite förvånad över att jag har två hela år kvar till 40. Så ung, liksom? Allt är relativt.

Och! Jag måste medge att 38 känns ganska ojämnt och odramatiskt, men när jag skrev gårdagens datum på en blankett på jobbet slog det mig som en blixt att det är exakt tjugo år sedan jag blev myndig. Tjugo år som vuxen! Då tycker jag minsann man borde få guldklocka och en ledig dag för att begrunda vad som hänt under den tiden.

Det har onekligen hänt saker. Jag minns hur snopen jag kände mig när jag fyllt 18, blivit myndig och fått körkortet - och fortfarande kände mig på Bambi på hal is så fort jag försökte tänka ut vad jag ville med mitt liv. Tyckte det var sjukt överskattat att räknas som vuxen när jag ändå kände mig som en liten barnrumpa som inte visste någonting om världen. Nu hör jag inte till alla dem som pustar och himlar med ögonen och deklarerar att de inte för något i världen skulle vilja vara 20-plussare eller - bevare oss väl - tonåringar igen. Inte alls. Jag var en okomplicerad tonåring och åren som 20-something var eventuellt de roligaste i mitt liv. Ändå finns det fördelar att ha hunnit leva och lära i 38 år.

Förutom att väldigt många yttre omständigheter äntligen klickat på plats, känner jag också att jag själv har klickat på plats. Jag har inte blivit en annan person, men jag har blivit en lite mer mogen version av mig. Jag har fått mer tålamod och lärt mig mer om människor och mig själv. Jag blir allt mjukare och känner ibland hur hjärtat nästan går sönder av både sorg och glädje - samtidigt som jag står stadigare där jag är.

Rätt länge trodde jag inte att jag var en person som förändrades. Det tyckte faktiskt kändes lite trist, men nu har jag insett att jag helt enkelt hade missförstått det där med förändring - för mig handlar det inte om radikala omställningar eller 30 day challenges. Förändringar sker, men långsamt och så indirekt att de inte alltid märks. Jag tycker fortfarande om i stort sett samma saker som när jag blev myndig. Jag får fortfarande använda milt tvång för att få mig själv att träna. Det händer fortfarande att jag försvinner i en bok trots att jag borde ta tag i saker. Jag älskar fortfarande att vrida upp musiken och dansa ensam. Jag får fortfarande panik ibland för att jag inte vet hur livet ska hanteras. Men jag har så mycket mer att falla tillbaka på - jag har fler erfarenheter att se tillbaka på och kan konstatera att det mesta brukar gå. Jag har en större tilltro till både mig själv och världen. Om det är så här livet utvecklas, så fortsätter jag gärna. Vidare, här och nu och framåt.