Vi avslutar ett kapitel

Första snön kom, och flytten. Ända sedan vi skrev på pappren i början av juni har det funnits i tankarna, men det hela har ändå legat så långt in i framtiden att det känts abstrakt och inte riktigt verkligt. Nu är det verkligt. Nu syns det i våra allt tommare rum att vi är på väg någon annanstans och i natt är sista natten vi sover på Aspvägen. Vi har badat bastu för sista gången och tömt nästan alla köksskåp. Det är dags att säga hejdå till vårt sjuttitalshem.

Jag skulle ljuga om jag sa att det känns bara roligt att flytta. Jag är övertygad om att det kommer att bli bra, men just nu - i brytpunkten - sörjer jag också det som fortfarande känns som hemma. Jag trivdes inte omedelbart här och har haft lite blandade känslor för huset, men de senaste året har jag äntligen kommit fram till den punkt där jag helt ärligt kunnat säga att jag trivs.

Det är så mycket vi äntligen lyckats fräscha upp och jag är nöjd med precis allt vi åstadkommit. I vintras renoverade vi hallen och bytte ut hallförvaringen och de senaste månaderna har vi (äntligen!) avslutat bastun och badrummet där ute, byggt en ny terrass (som det visserligen är lätt att säga hejdå till den här årstiden) och tapetserat om i spisrummet. Var och en av de här små pusselbitarna som har klickat på plats har gjort det mer till vårt hem. Och nu, nu när det här huset äntligen börjat göra mig glad, då flyttar vi. Det som gör att det ändå känns okej är ju just det att nästan allt jag är förtjust i är sådant vi har åstadkommit - och har vi gjort oss hemmastadda här, så kommer vi att göra oss hemmastadda i vårt nya hus. Det vet jag ju.

Jag har tagit ledigt på eftermiddagarna både idag och på måndag för att hinna lite bättre med flytten, men när jag kom hem efter lunch idag såg jag mig omkring och kände mig lite modfälld. Allt såg så normalt ut! Det kändes oöverkomligt att ro hela flytten i land på en enda helg och jag började misstänka att vi varit riktigt korkade som ställt det så för oss. Nu känns det tack och lov inte så längre, tack vare att vi knegat på hela dagen tillsammans med min moster, svärfar och mamma och pappa som alla kom och hjälpte till på olika sätt. Så tacksam för det! Det är fortfarande mycket kvar, men det känns inte helt orimligt ändå. Vi fortsätter i morgon! Nu sover våra två yngsta gott efter en tröttsam dag och jag tänker sätta mig i soffan (som fortfarande står kvar) och äta nattmat och se på tv tillsammans med Matias och Arvid.

(Sedan jag tog den här bilden i förrgår har det ändrat årstid, så fascinerande! Varken i går eller i dag har jag hunnit dit överhuvudtaget, utan jag har farit runt och packat här och låtit andra köra i skytteltrafik...)

Leva nu

Leva i nuet, det är väl så en insiktsfull människa gör? Försök med det, du som får nycklarna till nya huset på tisdag, ska flytta nästa helg och just nu har ett höstlov som du borde använda på bästa möjliga sätt! Det är inte helt lätt att fokusera, om vi säger så. Jag tänker att vi borde organisera, packa, fixa, göra adressändringar och samtidigt få undan så mycket jobb som det bara är möjligt - allt för att göra de kommande två veckorna så mänskliga som möjligt för oss. Nu kör vi, helt enkelt!

Men igår hade vi ett möte på banken på eftermiddagen och passade på att fortsätta till Överpurmo efteråt. Så skönt med åtminstone en halvdag helt ledig! Arvid hade med sin cykel, så först cyklade jag en runda med honom och sedan med Edvin. Underbart med Överpurmovägar i höstsol! (Fast Edvin och jag råkade välja en väg som bokstavligen bestod av geggamoja. Gick bra ändå, vi tog det som ett äventyr.) Barnen hittade moster Jennys gamla rullskridskor och övade entusiastiskt på gårdsplanen. Mamma bjöd på risgrynsgröt, pappa bjöd på godis och Johannes bjöd på guidad rundvandring i deras hus - som växer fram i ilfart nu. Bra dag.

När duger vi?

Jag ska fortsätta spinna vidare på bokmässetråden! Ett av de intressantaste seminarierna jag gick på var alltså ett som kallades "När duger vi?", där Clara Lidström och Erica Dahlgren som har skrivit boken Hjälp jag är utmattad talade med psykologerna Kristoffer Pettersson och Katja Lindert Bergsten som i sin tur har skrivit boken I befintligt skick. Clara och Erica har skrivit sin bok utifrån sina egna erfarenheter av utmattningsdepression medan Kristoffer och Katja å sin sida har skrivit sin bok i egenskap av psykologer. Så bra kombination! Gillade dessutom hur alla deltagare verkligen kunde samtala och lyssna utan att prata omkull varandra - så är det inte alltid i en panel som diskuterar ett ämne som alla brinner för!

Kastar in några guldkorn från mina anteckningar!

- Erövra tråkigheten! Det kan vara tufft att börja se sig som en tråkig person som säger nej och inte ställer upp, men det kan vara nödvändigt. Också roliga saker kräver energi. Underbara Clara berättade också om det hon skrivit om på bloggen, nämligen hur hon börjat "mamma" sig själv. Det innebär helt enkelt att hon är lika snäll och tålmodig mot sig själv som hon är mot sina barn:  “Vad du verkar ledsen idag, kanske du är trött, du behöver nog vila nu.”

- En viktig poäng i samtalet var att prestationshetsen vi lever med faktiskt är ett samhällsproblem mer än ett individproblem. "Vi har skapat ett samhälle med ständig förändringslust. Vi ska inte vara nöjda med vad vi har eller hur vi ser ut. Det är bra att veta om att felet inte ligger på oss, utan felet är att vi lever i ett samhälle som premierar den som är driven och framåt." (Clara Lidström)

- Och: "Det är inte gott för människan att leva ensam. Vi är gjorda för att leva i flock och om någon säger åt oss att vi behöver vara på ett visst sätt - träna mer och shoppa mer - för att få vara med i gemenskapen, då kommer vi att kämpa hårt för att få vara med i gemenskapen. Vi blir dåliga konsumenter om vi är nöjda, så det finns starka makter som vill att vi ska fortsätta vara missnöjda." (Katja Lindert Bergsten)

- Samtalet i ett nötskal: Var inte hårdare mot dig själv än du är mot andra. Erövra tråkigheten och inse att även det som är roligt kräver energi. Du duger och du är värdefull, även när du ligger på soffan och äter geléhallon!

Signerade

Förra gången på bokmässan kom jag nog inte hem med en enda signerad bok. Jag vet inte om det hade någon särskild orsak, men framför allt var det nog för att jag inte riktigt såg meningen i en namnteckning på titelbladet - en bra bok är en bra bok oavsett om den är signerad eller ej. I år trodde jag nog inte att signeringar skulle vara någon grej den här gången heller - men jag tror faktiskt jag håller på att mjukna. Eller bli mer socialt kompetent kanske?

Jag har nämligen kommit hem med fem signerade böcker som jag är hemskt nöjd med! Jag vidhåller fortfarande att namnteckningen i sig inte är det viktigaste, men jag gillar när det blir en ursäkt att säga hej och tack till författaren. Jag gillade att få säga till Martin Widmark och Helena Willis att jag och mina barn haft mycket roligt tillsammans med Lasse-Maja (det hade de också haft, sa de) och till Pax-författarna att min elvaåring att längtat hett efter den sista delen i Pax ända sedan han slukade resten av serien i vårvintras. Gissar att storsäljande författare får rätt mycket bekräftelse i vilket fall som helst, men det är alltid kul att får ge ett hurrarop till någon som gjort sig förtjänt av det! Boken om Ylvania har vi faktiskt inte läst, men eftersom Ylvania-Ylva stod och signerade alldeles bredvid Widmark & Willis passade jag på att ordna med en signerad julklapp på samma gång.

För min egen del var det främst som ett minne av strålande seminarier som jag ville ha de signerade böckerna. Jonas Gardells och (Underbara) Clara Lidström & Erica Dahlgrens seminarier var två av de bästa, mest givande jag gick på under mässan, så det känns extra roligt att ha signerade böcker med sig hem! Jonas Gardell är briljant men aningen skrämmande, men jag lyckades i alla fall säga hej och tack för seminariet, vilket känns stort med tanke på vilken piedestal han stod på när jag studerade litt.vet. i början av millenniet... (Jag flög till Stockholm på samma flyg som honom på hemvägen, hälsade inte som på en gammal bekant.) Clara & Erica kändes betydligt mer mänskliga, som personer man gärna hade suttit och snickelisnackat en stund med. (Om jag var en person som snickelisnackar med främmande människor, vilket jag tyvärr inte är. Ännu.)

Om schemat varit lite mindre hektiskt hade jag nog försökt få en bok signerad av Jaqueline Woodson också - och Matt Haig, som kanske blev min nya idol. Men man hinner inte allt, och sällan stämmer det så bra som på bokmässan i Göteborg.

(Pssst - Ylvania ska som sagt bli en julklapp, så säg inget till Edvin!)

Tid

Tiden är verkligen en underlig sak. Ibland bara vräker den sig fram helt utan hänsyn till människor som borde hinna med. Jag kan verkligen inte tro att det redan har gått två hela arbetsveckor sedan jag kom hem från Göteborg; det känns nästan fysiskt i mig hur de har spelats upp på dubbel hastighet. Inte konstigt då kanske att jag idag, precis som förra fredagen, kom hem från en helt ordinär arbetsdag, mumlade något ursäktande åt Matias som redan stod i köket och sedan omedelbart kurade ihop mig till en liten boll i sängen för att somna som en stock.

Men nu är det helg. Nästa vecka - höstlovsveckan - är det sagt att vi får börja flytta över saker till nya huset, men vi vet inte riktigt när och hur och i vilken skala, så lite luddigt känns det ännu. Börjar ändå misstänka att det är dags att packa nu? Men samtidigt också planera jobb så att jag bäddar snällt för mig de kommande veckorna - jag tror det kommer att behövas! Men samtidigt också gå ut och ladda höstfärger. Det är nu det är som vackrast! 

Eller så sover jag bara till måndag morgon. Känns också som ett helt sannolikt alternativ.

(Bilden är tagen i Piteå och flera år gammal, men jag tyckte den passade bra in..!)

Norrsken

Jag stod i varmgaraget och hängde tvätt när jag hörde skratt och tjut och smäll i dörrar. Ett par minuter senare rusade Arvid och Edvin in och ropade att jag måste komma och se på norrskenet - de hade gått ut (i crocs och pyjamas) för att se om de vågade gå till baksidan av huset i mörkret, men upptäckt att hela himlen var full av norrsken. Först började jag sådär typiskt mammigt muttra om hur oklokt det var att springa ute i pyjamas en ändå ganska kall oktoberkväll, men rätt snabbt insåg jag att vi istället ska bylta på oss illa kvickt så att vi kunde stå och se på himlen en stund. Det gjorde vi.

Så mäktigt!

(Bilderna må vara suddiga, men de berättar ändå lite om hur det såg ut.)

Skogskalas!

Ibland förstår vädret verkligen att uppföra sig, till exempel den här helgen som visst ska vara solig och vacker från början till slut. Underbart! Extra fin tajming var det idag, för vi var bjudna på skogskalas för systerson Joar som snart fyller sju år. Kunde inte ha hittat på något bättre program en så här färggrann oktoberlördag än att grilla korv och äta tårta i skogen hela eftermiddagen tillsammans med hela stora familjen (i åldern från fem månader till nybliven 85-åring)! Gillar syster Hannas nytänkande kalas; en annan gång bjöd de på brunch istället för vanligt kalas, också en höjdare.

Extra bonus att jag också kom hem med ett par presenter från mina syskon - har liksom inte hunnit fira min egen födelsedag det här året med någon annan än lilla familjen, så firades lite på köpet nu. Fick bland annat en 3,2-kilos edamerost av min lillebror mjölkbonden... inte den mest klassiska presenten kanske, men helt klart användbar! Rätt kul, tyckte jag.

Och för övrigt? Känner mig inte så lite stressad av att allt ser så normalt ut här hemma fast flytten närmar sig med stormsteg. Nu är det inte mer än cirka tio dagar tills vi får börja på med att åtminstone flytta över saker, men ändå bara bor vi vidare här som om vi aldrig har tänkt oss någon annanstans. Vi stryker pärlplattor, ser på fredagsfilm, kokar bärkräm... allt utom att ta tjuren vid hornen, rada upp bananlådorna och börja packa ner allt vi ser omkring oss.

Jag slits mellan att längta efter att få flytta in och upptäcka vårt nya hem och att vilja kokonga in mig och bara vara i min gamla, sköna, invanda tillvaro. Jag vill absolut inte börja packa ner hela vårt hem ännu, men fattar att det borde göras bit för bit - jag är bara så urusel på att leva i det där skakiga mellanläget mellan två bostäder. Jag minns att det var samma sak när vi skulle flytta från radhuset: jag drog ut i det längsta på att packa ner alla synliga saker, allt för att inte behöva leva mittemellan längre än nödvändigt. Mittemellan, det som innebär att man känner sig hemlös samtidigt som man har två hem som kräver saker av en. Där trivs jag inte, hur nödvändigt det än är.

Det skulle kanske kännas lättare att ta itu med saker om vi hade mer exakta datum, men än så länge är det mest på ett ungefär. Det är inte många dagar hit eller dit som det kan variera, men tydligen är det inte verkligt för mig förrän jag får rita en stor, fet, röd ring kring den dagen i min kalender. Planeringspedant, jag..? Jo. Men i morgon ska jag försöka övervinna mig själv och packa lite trots avsaknaden på exakt datum i kalendern. Jag kan alltid börja i storskrubbens mörkaste och mest bortglömda hörn. Önska mig lycka till!

38

Jaha, så kom då tisdagen och gick. Och jag hade blivit ett år äldre. De senaste månaderna har jag känt att jag kanske har en 40-årskris som ligger och lurar på mig. Det är ju faktiskt en milstolpe som väntar och även om jag får säga att jag är väldigt nöjd med mitt liv så här långt så känns det av någon anledning ändå lite oroväckande. Men nu när jag faktiskt har blivit 38 känner jag mig nästan lite förvånad över att jag har två hela år kvar till 40. Så ung, liksom? Allt är relativt.

Och! Jag måste medge att 38 känns ganska ojämnt och odramatiskt, men när jag skrev gårdagens datum på en blankett på jobbet slog det mig som en blixt att det är exakt tjugo år sedan jag blev myndig. Tjugo år som vuxen! Då tycker jag minsann man borde få guldklocka och en ledig dag för att begrunda vad som hänt under den tiden.

Det har onekligen hänt saker. Jag minns hur snopen jag kände mig när jag fyllt 18, blivit myndig och fått körkortet - och fortfarande kände mig på Bambi på hal is så fort jag försökte tänka ut vad jag ville med mitt liv. Tyckte det var sjukt överskattat att räknas som vuxen när jag ändå kände mig som en liten barnrumpa som inte visste någonting om världen. Nu hör jag inte till alla dem som pustar och himlar med ögonen och deklarerar att de inte för något i världen skulle vilja vara 20-plussare eller - bevare oss väl - tonåringar igen. Inte alls. Jag var en okomplicerad tonåring och åren som 20-something var eventuellt de roligaste i mitt liv. Ändå finns det fördelar att ha hunnit leva och lära i 38 år.

Förutom att väldigt många yttre omständigheter äntligen klickat på plats, känner jag också att jag själv har klickat på plats. Jag har inte blivit en annan person, men jag har blivit en lite mer mogen version av mig. Jag har fått mer tålamod och lärt mig mer om människor och mig själv. Jag blir allt mjukare och känner ibland hur hjärtat nästan går sönder av både sorg och glädje - samtidigt som jag står stadigare där jag är.

Rätt länge trodde jag inte att jag var en person som förändrades. Det tyckte faktiskt kändes lite trist, men nu har jag insett att jag helt enkelt hade missförstått det där med förändring - för mig handlar det inte om radikala omställningar eller 30 day challenges. Förändringar sker, men långsamt och så indirekt att de inte alltid märks. Jag tycker fortfarande om i stort sett samma saker som när jag blev myndig. Jag får fortfarande använda milt tvång för att få mig själv att träna. Det händer fortfarande att jag försvinner i en bok trots att jag borde ta tag i saker. Jag älskar fortfarande att vrida upp musiken och dansa ensam. Jag får fortfarande panik ibland för att jag inte vet hur livet ska hanteras. Men jag har så mycket mer att falla tillbaka på - jag har fler erfarenheter att se tillbaka på och kan konstatera att det mesta brukar gå. Jag har en större tilltro till både mig själv och världen. Om det är så här livet utvecklas, så fortsätter jag gärna. Vidare, här och nu och framåt.

Efter bokmässan

Hemma igen, vilken virvelvind dagarna i Göteborg var! Jag var fyra dagar på bokmässan och en stor del av tiden yrade jag runt för att pricka in så mycket roligt/nyttigt/intressant som bara var fysiskt möjligt. Det kändes som en riktig bootcamp för både kroppen och hjärnan och nu tycker jag verkligen (hej min rektor?) att jag borde få några lediga dagar bara för att gå igenom anteckningar och låta alla intryck sjunka in. Tänka lite, helt enkelt! Risken med att göra som jag gjorde är att alla bra tankar bara stannar på ytan och skvätter iväg när jag rusar iväg till nästa seminarium, som kanske handlar om något helt annat. Tacksamt nog var jag duktig på att anteckna, så bara jag lyckas skrapa ihop lite tid (bristvara denna månad) ska jag gå igenom mina skrynkliga, bläckfläckiga papper och förhoppningsvis kunna spinna vidare på alla tankespår som finns där. Återkommer förhoppningsvis med några av guldkornen här i bloggen!

Oerhört roligt var det i alla fall! Det roliga med bokmässan är att det finns så otroligt mycket intressant koncentrerat på samma tid och plats. Skulle jag sprida ut alla föreläsare jag lyssnade på över ett helt år skulle jag ändå tycka att jag har haft ett ganska aktivt år på den fronten - för att inte tala om alla parallellprogram jag valde bort hela tiden! 

För tre år sedan, sist jag var på bokmässan, reste jag tillsammans med Matias och Josef, som bara var en liten skruttknubbis på den tiden. Den här gången reste jag ensam, vilket å ena sidan gjorde att jag kunde lägga så mycket tid jag ville på mässan, men å andra sidan innebar det att jag såg mindre av Göteborg den här gången eftersom det inte var någon som väntade på mig utanför bubblan... På förhand, och kanske också första dagen, kändes det trist att sticka iväg från min familj, särskilt så här strax före en så stor omställning som flytten ändå är, men rätt snabbt landade jag i det underbara lättheten i att bara ansvara för mig själv. Och förstås hjälpte det att jag med jämna mellanrum fick rapporter hemifrån om hur bra de hade det! Inte för att jag hade tvivlat på det, men ändå. 

Jag påmindes också om hur livsviktigt det är att göra saker på egen hand ibland. Jag måste erkänna att jag lätt blir lat när jag reser eller gör saker tillsammans med Matias. Dels känns det inte lika viktigt att dubbelkolla saker eftersom vi är två som kan tänka tillsammans när det behövs, men dels överlåter jag nog också vissa saker till honom för att det är enklare så. Om vi ska hitta fram till en okänd adress litar jag på att han tar fram sin telefon och navigerar oss rätt; om telefonen krånglar är han min privata IT-support; om jag inte vet varifrån flygbussen går låter jag honom googla. (I know, jag är lat när det gäller att kolla upp saker på telefonen. Kan bero på att min telefon inte alltid är samarbetsvillig, men kan också bero på att mitt tålamod är reserverat för söner och elever, inte för strulande teknisk utrustning.) Men nu vet jag - igen - att jag naturligtvis kan lösa problem och ta mig fram på egen hand. Förstås! Glömde bara.

Tja, eftersom ingen hört av sig och beviljat mig några dagar ledigt för att smälta alla intryck är det väl bara att plocka fram niornas prov och sjuornas bokrecensioner nu. Återkommer med mera om Göteborg så småningom!