Tillsammans på Humle 2017

Det blev tre intensiva dagar förra helgen. Vi har planerat lägret Tillsammans på Humle sedan i vårvintras och det blir ju lätt ganska mycket på slutet, hur fin framförhållning man än tycker att man har. (Och tja, vår framförhållning var väl ändå bara halvbra...) Själva lägret gick i turbofart, men jag hann ändå njuta av det, även om tempot kanske inte var så avslappnat för mig och mina planerarkompisar. Ett jättelyckat läger tycker både jag själv och andra jag pratat med; det lämnade en så varm och skön känsla i maggropen!

"Humle är världens bästa plats", sade Edvin belåtet nån gång under första dagen. Jag tror det ligger något i det. Både för mig och för honom i alla fall. Jag vet att det kan finnas vackrare lägergårdar, men det är en välsignad plats. Jag är helt klart partisk - där har jag lärt känna många av mina vänner, jag har växt som människa, utvecklat en egen tro, varit deltagare på läger sedan jag var sju och hjälpt till att ordna en och annan festival och läger. Ja, och där lärde jag också känna mannen jag ordnade bröllopsfest tillsammans med för 14 (!) år sedan. Bröllopsfest just på Humle alltså. Men jag vill gärna tro att det är en plats där du känner dig välkommen även om du precis har navigerat dig dit för första gången. Det hoppas jag i alla fall, och det var ett av målen när vi planerade det här lägret. Jag vill gärna tänka att det lyckades.

Det jag vet är i alla fall att "Tillsammans" inte bara var ett namn, utan en röd tråd genom hela lägret. Temat poppade upp överallt kändes det som, samtidigt som vi verkligen var tillsammans - med både den egna familjen och andra. Lägret hade samma namn och samma tema ifjol, men åtminstone jag tycker att det blev levande på ett annat sätt i år.

Under vinterhalvåret kan jag ibland känna att det är alldeles för mycket människor runt mig och att människorelationer, till och med familj och vänner, tar mer energi än de ger. Det är ett varningstecken; då borde jag sakta ner rejält. Just nu, fast vi umgicks intensivt i tre hela dagar med vänner och bekanta, kände jag att det gav många gånger mer än det tog.

Nå förvisso, på lördag morgon vaknade jag trött och smågrinig och fortsatte så hela förmiddagen (fast jag tror att jag stoppade undan grinigheten ganska bra). När det sedan blev krångel med lunchen kände jag bara att jag ville smita och ligga i min säng och surstirra i taket... men det ordnade upp sig med lunchen och småningom också med mitt humör. Sedan har den här varma, glada gemenskapskänslan hållit i sig när veckan här hemma har fortsatt med att ganska intensivt umgås med både familj och vänner. Nej, jag vill inte bo i kollektiv, men om det är ens något i närheten av det här lägret skulle jag kunna tänka på saken.

En annan sak som gör mig alldeles varm ända in i hjärterötterna var att se hur trygga och glada barnen var. Arvid och Edvin sprang runt med kompisar och Josef trodde att han var lika stor och sprang runt lika självsäkert han. Jag vet att han behöver ha oss som fasta punkter att cirkla kring, men väldigt ofta tog han inte ens någon notis om var vi var, utan vi fick enligt bästa förmåga hålla koll på lagom avstånd och njuta av att se hur självklart och tryggt han betedde sig bland människor som han (till stor del) knappt hade sett förut. Jag önskar så innerligt att den tryggheten är något han bär med sig resten av livet!

Till sist en eloge till de fyra fenomenala kvinnfolk som jag har planerat tillsammans med. Jag skulle helt klart kunna fortsätta planera något tillsammans med dem på studs, så bra har det fungerat. Vi har tänkt ganska lika om mycket men är ändå bra på rätt så olika saker - det är en vinnande kombination!

(Men ännu till allra, allra sist vill jag bara visa upp en viss begåvad ung mans egendesignade t-shirt. Nu råkar jag ju vara hans mamma och mammors stora uppgift i livet är väl att vara sådär odrägligt stolta och fånigt lättimponerade, men jag tycker faktiskt den är jättesnygg! Jag kommer i alla fall att stå i kö för att få köpa hans t-shirts i framtiden.)