Tillsammans på Humle 2017

Det blev tre intensiva dagar förra helgen. Vi har planerat lägret Tillsammans på Humle sedan i vårvintras och det blir ju lätt ganska mycket på slutet, hur fin framförhållning man än tycker att man har. (Och tja, vår framförhållning var väl ändå bara halvbra...) Själva lägret gick i turbofart, men jag hann ändå njuta av det, även om tempot kanske inte var så avslappnat för mig och mina planerarkompisar. Ett jättelyckat läger tycker både jag själv och andra jag pratat med; det lämnade en så varm och skön känsla i maggropen!

"Humle är världens bästa plats", sade Edvin belåtet nån gång under första dagen. Jag tror det ligger något i det. Både för mig och för honom i alla fall. Jag vet att det kan finnas vackrare lägergårdar, men det är en välsignad plats. Jag är helt klart partisk - där har jag lärt känna många av mina vänner, jag har växt som människa, utvecklat en egen tro, varit deltagare på läger sedan jag var sju och hjälpt till att ordna en och annan festival och läger. Ja, och där lärde jag också känna mannen jag ordnade bröllopsfest tillsammans med för 14 (!) år sedan. Bröllopsfest just på Humle alltså. Men jag vill gärna tro att det är en plats där du känner dig välkommen även om du precis har navigerat dig dit för första gången. Det hoppas jag i alla fall, och det var ett av målen när vi planerade det här lägret. Jag vill gärna tänka att det lyckades.

Det jag vet är i alla fall att "Tillsammans" inte bara var ett namn, utan en röd tråd genom hela lägret. Temat poppade upp överallt kändes det som, samtidigt som vi verkligen var tillsammans - med både den egna familjen och andra. Lägret hade samma namn och samma tema ifjol, men åtminstone jag tycker att det blev levande på ett annat sätt i år.

Under vinterhalvåret kan jag ibland känna att det är alldeles för mycket människor runt mig och att människorelationer, till och med familj och vänner, tar mer energi än de ger. Det är ett varningstecken; då borde jag sakta ner rejält. Just nu, fast vi umgicks intensivt i tre hela dagar med vänner och bekanta, kände jag att det gav många gånger mer än det tog.

Nå förvisso, på lördag morgon vaknade jag trött och smågrinig och fortsatte så hela förmiddagen (fast jag tror att jag stoppade undan grinigheten ganska bra). När det sedan blev krångel med lunchen kände jag bara att jag ville smita och ligga i min säng och surstirra i taket... men det ordnade upp sig med lunchen och småningom också med mitt humör. Sedan har den här varma, glada gemenskapskänslan hållit i sig när veckan här hemma har fortsatt med att ganska intensivt umgås med både familj och vänner. Nej, jag vill inte bo i kollektiv, men om det är ens något i närheten av det här lägret skulle jag kunna tänka på saken.

En annan sak som gör mig alldeles varm ända in i hjärterötterna var att se hur trygga och glada barnen var. Arvid och Edvin sprang runt med kompisar och Josef trodde att han var lika stor och sprang runt lika självsäkert han. Jag vet att han behöver ha oss som fasta punkter att cirkla kring, men väldigt ofta tog han inte ens någon notis om var vi var, utan vi fick enligt bästa förmåga hålla koll på lagom avstånd och njuta av att se hur självklart och tryggt han betedde sig bland människor som han (till stor del) knappt hade sett förut. Jag önskar så innerligt att den tryggheten är något han bär med sig resten av livet!

Till sist en eloge till de fyra fenomenala kvinnfolk som jag har planerat tillsammans med. Jag skulle helt klart kunna fortsätta planera något tillsammans med dem på studs, så bra har det fungerat. Vi har tänkt ganska lika om mycket men är ändå bra på rätt så olika saker - det är en vinnande kombination!

(Men ännu till allra, allra sist vill jag bara visa upp en viss begåvad ung mans egendesignade t-shirt. Nu råkar jag ju vara hans mamma och mammors stora uppgift i livet är väl att vara sådär odrägligt stolta och fånigt lättimponerade, men jag tycker faktiskt den är jättesnygg! Jag kommer i alla fall att stå i kö för att få köpa hans t-shirts i framtiden.)

Vad jag har gjort

Ni e så kulturell, sa syrran Hanna häromdagen. Och det är kanske sant just nu i alla fall. Eller åtminstone jag! Så brukar det bli just den här tiden på året. Det är Jakobs dagar, det är sommarteatrar och sommarbesök.

De intensiva lägerdagarna på Humle avlöstes av den i särklass mest aktiva/kulturella veckan det här året. På måndagen började Arvid, Edvin och jag med att gå på storloppis i regn och äta världens godaste glass på Skorpan (- under tak) tillsammans med våra vänner som vi hade umgåtts intensivt med hela lägret. Så lyxigt att bara få fortsätta hänga tillsammans! Sommar som bäst. Själv kände jag mig ledigare än jag gjort på hela sommaren sådär med ett lyckat läger i ryggen och en månad kvar av sommarlovet.

På tisdagen ringde Hanna och tyckte vi skulle komma till Nykabi och det gjorde vi. Igen, så skönt. Så bra. På kvällen hjälpte jag till i Betanias café och njöt samtidigt av sång som var som balsam för själen. Efteråt gick jag ut i regnet och passade på att lyssna på gospelkonserten i parken utanför, eftersom den började precis när jag slutade i caféet.

Igår hade jag - igen! - världens bästa sommarkväll (i regn och kyla, igen) tillsammans med min kompis Johanna som annars bor i Malmö. Vi gick på sommarteater - Lumpänglars väg (fenomenal föreställning!) vid Kyroboas i Oravais och jag kom hem en bra bit efter två på natten. Hur kan man lyckas med det? Till exempel genom att sitta på ABC i Oravais tills de stänger och sedan stå och prata ännu mer vid bilen. Så värt att vara lite trött idag!

Det är så de ser ut, de här julidagarna. Dem ska jag trä upp som smultron på ett grässtrå och spara till de där mörka dagarna i november när det mesta kretsar kring jobb och dagvårdstider och räkningar som ska betalas och barn som ska skjutsas. Då ska jag minnas de här dagarna i juli - när det regnade i ett och sommaren var som bäst.

(Och ikväll får vi barnvakt för att gå på konsert och sedan kommer Ylva och Anders till Finland på sitt sommarbesök och sen sticker vi till fjällen... jag vet, det låter som ett slitigt jobb det här!)

Kolmården, del två

Vi hoppar tillbaka till vår andra dag på Kolmården! Som jag redan konstaterat, för den som kan gå snabbt förbi åkattraktionerna räcker det säkert med en dag, men för oss kändes det skönt att vika två dagar för parken och kunna ge det mesta tillräckligt med tid. Då hann vi ändå inte med allt, utan har fortfarande saker vi får pricka in nästa gång istället...

Förhoppningen så här andra dagen var ju att i första hand se på djuren. Samtidigt visste vi att berg- och dalbanorna fortfarande lockade och drog, så vi bestämde oss för att börja med några åk på Bamses värld för att få det ur systemet... Det visade sig att det hade varit ett bra drag (om än helt omedvetet) att låta barnen åka dagen innan, för nu var köerna betydligt längre. Josef blev överlycklig när han såg att Bamseteatern var i full gång och satte sig helt sonika ner och njöt av föreställningen. Argumentet att vi redan hade sett den en gång bet inte riktigt, och enligt devisen "är Josef nöjd, är Mia nöjd" satte jag mig ner och chillade en stund, jag också.

Men sedan var det dags för djurspaning! Dagen innan hade vi helt medvetet sparat några av de coolaste djuren till dag två, till exempel elefanterna. Så fascinerande djur! Liksom noshörningarna, kamelerna och diverse savanndjur som jag nog inte riktigt vet skillnad på. Surikaterna måste vara Kolmårdens mesta mysmästare! När de snurrade ihop sig så att ett helt gäng surikater blev en enda stor pälsboll kände jag bara hur jag hade velat bli surikat och krypa in bland dem och ta en eftermiddagslur tillsammans med dem.

Gorillorna var också roliga. En petar med pinnen i vattnet och ett tiotal gorillakompisar dyker upp för att titta. "Ooooh, vad gör han? Vad han kan! Vad får han upp? Ooooh, en slemmig vattenväxt! Whadda man!" 

Samtidigt gnisslade jag tänder och önskade all världens souvenirbutiker åt pipsvängen. För hur kul är det egentligen att titta på gorillor om man samtidigt ska övertyga en sjuåring om att ett plastdjurhuvud på käpp inte är världens bästa investering? För ziljonte gången. Jag förstår att det finns mycket jag kommer att sakna när barnen vuxit upp, men tjat vid en souvenirbutik är inte en av dem. Eller, jag skulle bli väldigt förvånad om jag någonsin kommer på mig själv med att sakna just den biten av föräldraskapet. Jag tror inte min son kommer att sakna det heller. O ljuva framtid, när han får göra precis vad han vill med sina pengar! Inklusive att köpa ett plastdjur på käpp om han får lust.

Vi tog oss tid att gå runt och se på djuren precis så där som jag hade hoppats, men småningom kom tiden emot. Vi kunde förstås ha stannat längre, men eftersom vi skulle köra till Bankeryd/Jönköping och gärna ville komma fram i vettig tid så avslutade vi lite innan vi kände oss klara. Den "vanliga" lekparken hann vi faktiskt inte ens se på fast vi hade hört att den var bra, och så fanns det ett litet ormhus och en bondgård som vi inte heller hann med. Sälshowen finns också kvar på min önskelista! Dagen innan hade vi ju sett delfinshowen och hann faktiskt se slutet av den en gång till eftersom vi råkade vara i närheten när vi märkte att den höll på. Rovfågelsshowen var också imponerande, även om (eller för att?) fåglarna inte alltid var helt samarbetsvilliga!

Men på väg ut smet jag faktiskt iväg på en avstickare. Vi var på väg mot utgången ( - Ni säger utgång? Jag säger minst 20 yra minuter i souvenirshoppen!) när jag såg en skylt till en utsiktsplats ett par hundra meter in i skogen. Jag skickade gänget vidare till souvenirshoppen och skuttade iväg längs med stigen. Så skönt i skogen - familjesemester i all ära, men ibland kan det behövas en mikropaus! Dessutom hittade jag en underskön picknickplats där jag redan har bestämt att vi ska äta våra polarkakor nästa gång vi besöker Kolmården!

På väg ner mot utgången och resten av sällskapet stannade jag till vid lodjuren. Vi hade sett dem på väg upp, men då tillsammans med alla andra besökare som vällde in i parken en stund efter öppning. Nu var jag helt ensam där - bara jag och lodjuret med ett glas emellan. Det var en upplevelse. Och en fin avslutning på våra två Kolmårdendagar!

Klara, färdiga, njut!

Jag skrev ett flummigt och långt inlägg om hur man inbillar sig att sommaren ska vara så chill och att den är det för alla andra, men egentligen lunkar man mest på. De flesta dagar har vi händerna fulla av spralliga barn och hinner med en tredjedel av vad vi hade tänkt (både på nytto- och nöjeskontot) trots att vi är lediga båda två, och det gör att jag ofta känner mig lite besviken när jag borstar tänderna på kvällen.

Sedan läste jag igenom vad jag hade skrivit och tyckte jag lät så uppstressad att jag raderade rubbet. Så neurotisk är jag ändå inte! Istället nöjer jag mig med en fråga:

Hur skulle ni beskriva er sommar så här långt med tre ord?

Utan desto större reflektion drar jag fram "terrass", "organisering" och "Harry Potter" ur hatten.

Terrass

För två år sedan byggde Matias hastigt och lustigt en terrass. Där njuter vi av sommaren! Den är omgiven av stora (en trädgårdsmänniska skulle nog säga mastodontiskt obeskurna) buskar och det känns som att sitta i en mysig berså samtidigt som det är soligt och skönt från lunch och ända fram till kvällen. Nu har det ju varit svinkallt (hej, 8 grader, regn och snålblåst i förrgår), men så länge vädret är någorlunda anständigt tycker jag verkligen om att sitta på vår terrass och känna in sommaren. Och det är ett sommarnöje som inte svårt att få till heller!

Organisering

Jag nämnde redan i ett annat blogginlägg att jag försöker underlätta för mitt framtida jag (alltså från skolstart och framåt) genom att plöja igenom diverse nödvändigheter som aldrig (!) prioriteras under terminerna. Min Grand Masterplan för sommaren är att röja upp i skrubbar, skåp och förråd för att kunna inleda höstterminen några (mentala) ton lättare. För det känns verkligen som att allt osorterat stök nästan fysiskt tynger ner mig! Jag är inspirerad och på gång, men det går nästan plågsamt långsamt. Med tre barn runt benen är det alltid något som gör att jag måste avbryta just när jag kommer igång. Dessutom inser jag mer och mer vilken långsam personlighet jag är... jag avundas verkligen handlingskraftiga människor som har en millimeter mellan tanke och handling och bara gör! Jag försöker jobba på att förkorta min startsträcka, men - det går inte så snabbt. (No pun intended!)

Harry Potter
Om det är något som präglar den här sommarens diskussioner under detta tak, så är det den lille trollkarlen med runda glasögon som såg världens ljus för 20 (!) år sedan. Det beror dels på att Arvid fick den illustrerade utgåvan av Harry Potter och hemligheternas kammare i födelsedagspresent, dels på att några av hans bästa kompisar är Potter-fans av stora mått. I höstas läste vi den illustrerade versionen av Harry Potter och de vises sten och såg filmen på jullovet. Nu när Arvid fick nästa del till födelsedagen läste han ut den på några dagar - han bara läste och läste, och jag bara fröjdades och hade knappt hjärta att säga till på skarpen när han "inte hörde" att vi skulle äta, städa i rummet eller ta på pyjamas...

Nu har vi börjat läsa den högt tillsammans med Edvin och ser fram emot 1) att se filmen när vi väl kommit igenom boken och 2) att den tredje illustrerade boken kommer ut på svenska den 3 oktober. Arvid tycker tillräckligt mycket om illustrationerna för att tycka det är värt att vänta till oktober på den, men har redan konstaterat att han nog inte kommer att orka vänta på att fjärde boken kommer ut med illustrationer... (Själv tycker jag det är jätteroligt att grundligt läsa om dem, samtidigt som jag upptäcker en del som jag inte tänkte på förr - så mycket fatshaming till exempel... måste medge att jag skippar en del av tjockisbeskrivningen av Dudley när jag läser högt.)

Och! Gissa om jag har lust att boka biljetter till London på studs och ta med honom till Warner Bros studios! Förr eller senare...

Kolmården, del ett

Ett av huvudmålen för vår Sverigeresa delar vi med ungefär hälften av mitt facebookflöde i sommar... men inget ont med det, det bevisar ju bara att det är ett vinnande koncept. Kolmården alltså!

Matias och jag har faktiskt varit till Kolmården en gång tidigare, men det var i vårt förra liv - det där livet när vi var unga och vackra, sommarjobbade i Stockholm och kunde bestämma oss på förmiddagen en ledig dag för att köra iväg ner till Kolmården och se på giraffer på eftermiddagen. Då kände vi oss en aning udda som var där utan barn som förkläden, men inte värre än att vi hade roligt och fascinerades stort av djuren. Eftersom vi inte hade planerat så bra hann vi inte heller se ens i närheten av allt, så den här gången (väl medvetna om att allt tar minst tre gånger längre med tre barn) hade vi bestämt oss för att göra det ordentligt och planera så att vi hade möjlighet att vika två dagar för parken.

Jag tror det var ett bra drag, ifall någon undrar över det. För ett sällskap med bara vuxna som kan skippa Godiståget och koncentrera sig på djuren räcker det säkert med en dag, men för oss var det bra att ha tid! (Ännu en kommentar till den som eventuellt planerar - vi kunde köpa biljetter för en dag som vi sedan uppgraderade till en tvådagarsbiljett innan vi gick därifrån. På så sätt behövde vi inte bestämma oss på förhand, vilket var tacksamt eftersom man gärna känner efter lite under dagen hur mycket som är lagom. Det var först på eftermiddagen vi bestämde oss, eftersom barnen hade velat åka så pass mycket berg- och dalbana att vi inte alls tyckte vi hunnit se tillräckligt mycket av djuren.)

Efter att ha läst tips om hur man undviker köer så började vi med att ta sikte på Safaribanan - en linbana som går tvärs över safariparken där man kan spana både giraffer, zebror och lejon. En hel del djur hann vi spana på vägen och tyckte vi fick en toppenstart på dagen. Linbanan var spännande tyckte vi allihopa! 50 % coolt att åka själva banan, 50 % att spana på djuren. (Och nej, det var inga köer. As in inte en enda människa som stod och väntade när vi kom dit...)

Rätt länge satt vi och skojade om att vi inte sett några andra djur än en och annan småfågel, men det visade sig bara vara startsträckan. Fascinerande att få glida fram över savannen!

Precis invid linbanan låg ett mininöjesfält med två attraktioner, så där fastnade vi en stund. Visst var det kul att åka berg- och dalbanan Delfinen med en uppspelt Edvin, men själv hade jag ju hellre gått vidare för att spana mera djur... vad gör man inte för sina barn? Passade på att äta vår picknicklunch vid ett av de många borden också. Så enkelt att äta picknicklunch på Kolmården, fräscha picknickbord överallt! Vi körde med matsäck båda dagarna - håller helt med barnen om att det är lite extra mysigt att sitta och klämma i sig polarkakor, morotsstavar och saft, oavsett om det är på fjället eller på Kolmården...

På bilden syns också jätteberg- och dalbanan Wildfire, som till Matias besvikelse var stängd pga byråkrati... blev inte bättre av att den visade sig öppna igen bara ett par dagar senare när de tydligen hade fått alla tillstånd i skick! Den ser helt galen ut, så jag gissar att Matias hade blivit ganska ensam om att åka den i vår familj i alla fall...

Om jag lite smygmotvilligt följde med till åkattraktionerna så tyckte jag betydligt mer om delfinshowen som vi passade på att se då den började precis när vi var klara med vår lunch. Vackert! Jag är lite tveksam till om det är etiskt försvarbart med delfinshower eller inte - det finns ju olika åsikter om t.ex. delfinariet i Tammerfors som stängde häromåret - men jag vet inte. Jag har helt enkelt för lite kunskap för att kunna avgöra och har ingen lust att slänga mig med en åsikt som inte grundar sig på något annat än löst plockade påståenden. Delfiner är i alla fall fantastiska djur och det var jätteroligt att få se dem på nära håll!

Sedan kunde vi inte skjuta upp besöket på Bamses värld längre! Det visade sig att vi hade enastående tur med korta köer - enligt en årskortsinnehavare som Matias pratade med - så vi passade på och lät barnen åka nästan så mycket de ville. Godiståget var Arvid och Edvins stora favorit medan Josef älskade Skalmans bilar och kunde ha åkt precis hur många gånger som helst. Bamseteatern var mysig - på perfekt nivå för Josef, men kanske lite väl enkel för de större barnen.

Själv måste jag medge att jag mest blev lite stressad av Bamse-området. Det var trevligt utformat med roliga attraktioner och med skog runtom... men nöjesfält är nöjesfält. Jag förstår att det är ett bra drag av Kolmården att kunna locka med båda bitarna (djur/natur och karuseller), men jag tyckte mest det kändes som publikfrieri, som att det inte riktigt passade ihop med djurparksdelen av Kolmården. Men det är antagligen mig eller tajmingen eller något annat det var fel på, inte Bamses värld. Barnen hade ju faktiskt väldigt roligt!

Vid det här laget hade vi redan bestämt oss för att komma tillbaka och utforska resten av djuren dagen efter, så vi lät barnen i lugn och ro hållas på Bamses värld tills mat- och sovklockan visade att det började bli dags att köra tillbaka till stugan och få mat på bordet. Så skönt att känna att vi hade ett överflöd av tid istället för att pressa runt på parken för att hinna bonga alla djur före stängning!

När Edvin och jag hade avslutat det sista åket hade vi tur och gick vi i misstag en omväg förbi björnarna på väg till utgången där de andra väntade. Vilken tur vi hade! De höll nämligen på och matade björnarna, så mamma björn och hennes tre små nallar var ute och visade upp sig. Vi gick förbi björnarna ett par gånger under våra två dagar, men det här var enda gången vi såg ungarna. Så fina! Om jag får välja så låter jag helst bli att träffa på någon björn ute i skogen, men jag är väldigt förtjust att se på dem med en mur emellan. De är en så fascinerande blandning av klumpiga och smidiga och mellan gulliga och skrämmande stora!

Och till sist - en lugn och skön kväll vid stugan, med regnbåge och allt! Jag njöt i stora drag av att inte behöva stressa iväg för att handla den här kvällen, och barnen njöt av att få "simma". (Läs: kasta stenar i vattenbrynet iförda simbyxor. Lyx att ha en egen liten simstrand på gården, även om det nog var för kallt och för tidigt på sommaren när vi var där!)