Costa Blanca dag 5: Trångt i Benidorm

Mera Spanien-throwbacks! Vi fortsätter med dag fem. Det långsamma tåget längs kusten gjorde att vi inte åkte in till Alicante fler gånger under resan, men däremot tog det inte mer än 10-15 minuter att ta tåget till Benidorm, så det testade vi. Inte så mycket för att vi brann av längtan efter att upptäcka Benidorm som för att det var för enkelt för att låta bli. Dessutom såg man skyskraporna från Villajoyosa, och lite nyfikna blev vi ju!

Och... för mig med min barnsliga förtjusning i allt brittiskt kändes Benidorm dessutom som ett lämpligt ställe att tjuvlyssna på lite brittisk engelska. Lite som att det hör till min anglofila allmänbildning att se något så brittiskt som Benidorm... Staden är alltså ett av de stora chartermålen för bl.a. britter, fordom (ö)känt för partycharter, numera mer populärt bland pensionärer. Eller så är det så att de som började med att supa och härja numera har fått värdigt grånade tinningar men fortfarande reser till sin gamla favoritdestination... Lite fick vi känslan av att tiden stannat i Benidorm, kanske nån gång runt ortens guldålder på 80-talet. 

Nu vill jag inte låta snobbig och dissa en hel stad som vi trots allt bara var på snabbvisit i, men jag trivdes inte i Benidorm. Gatorna var trånga och bedagade, det var pintjockt med turister och jag blev av någon anledning jättestressad av att vara där. Vi sicksackade i alla fall fram till utsiktsplatsen Balcón de Mediterráneo, som jag måste medge att var en vacker plats. En vacker balkong och vackra trappor vid ett vackert hav och med två långa stränder som breder ut sig åt båda hållen. Det, och en panflöjtspelande ensemble, tusen kameror och en medelålder på minst 60 (tills vi dök upp). Jag kände dessutom hur tidpunkten när man verkligen, verkligen måste se till att få tag på lunch tickade allt närmare och noterade hur fullspäckade alla restauranger och uteserveringar var.

Visserligen var jag nöjd med att vi gick för att se den här i sig fina platsen, men jag tycker att det är ganska genomskinligt på bilden här ovanför hur mitt leende är... något ansträngt. Haha!

Till all lycka hittade vi en riktigt bra restaurang precis i närheten - med plats på uteserveringen och med hyfsat bra mat. Score! Lunchen på uteserveringen sätter jag definitivt på Benidorms pluskonto - det var visserligen lite kyligt, men det var både soligt och trevligt. (Jag har ett minne av att en förkyld Josef vägrade äta, men det tror jag vi tar och förtränger.)

 Efter maten var vi nöjda med vad vi sett av Benidorm och gick tillbaka mot tågstationen.

Den roliga rampen här nedanför var eventuellt det roligaste Benidorm hade att erbjuda - det var inte bara barnen som tyckte det var roligt att springa uppför den... Jag inbillar mig att jag skulle bli väldigt vältränad om jag bodde granne med den här? Eller så skulle tjusningen falna så småningom.

Matias, Edvin och Josef tyckte det var lagom att åka tillbaka till Villajoyosa och lägenheten, men Arvid och jag följde bara med en station innan vi hoppade av vid en outlet strax utanför Benidorm. Vi fyndade en del, mest sportkläder till barnen, men i grannbutiken köpte jag också ett par löpskor som jag har gått med på jobbet större delen av våren... kanske årets bästa köp, det bekvämaste jag äger! Arvid var toppensällskap att ha med - outletten var lite mindre intressant än vi hade trott på förhand, men han strosade runt utan att klaga minsta lilla.

Nöjda med våra fynd avslutade vi också vår dag i Benidorm. Även om det inte blev någon ny favoritstad så hade vi en riktigt trevlig dag till sist, och det är ju alltid kul att ha sett en ny plats med egna ögon!

Costa Blanca dag 4: Bara röra på benen lite

Såhär medan jag låter hjärnan vila mellan betygsättningen av två klasser kan jag alltid slappa lite genom att pigga upp den här bloggen med en bildbomb från årets kanske mest fotogeniska promenad.

Med andra ord återvänder jag till Villajoyosa i månadsskiftet februari-mars... Lägenheten vi bodde i är förresten en trappa upp i huset till höger på bilden. Den var så över förväntan: fin och fräsch i ett nästan nybyggt hus, med en fin lekpark som närmaste granne och med utsikt åtminstone lite halvt mot havet. Vi trivdes! Dessutom råkade det finnas ett vackert promenadstråk som startade precis intill huset, så där på bergen passade vi på att ströva ett par gånger.

Den här bildbomben är från vår första gång, på eftermiddagen efter den här förmiddagen. Vi packade med oss lite mellanmål och gick iväg för att upptäcka vårt berg. Det fanns flera olika stigar att välja på, men målet var ett befästningstorn vi hade hört om. Långt var det inte heller, om jag minns rätt var det under en kilometer en väg... hade gärna fått vara längre, så vackert som det var!

Torrt men blommande; lite skräpigt men med bedövande vacker utsikt över Medelhavet. Ungefär så!

Vi gick förbi en graffitiprydd ruin som vi tråkiga vuxna inte tyckte barnen skulle leka och klättra i. Vi nöjde oss med att fota.

Precis bredvid fanns ännu en graffitiprydd ruin, men den var betydligt pampigare och hade till och med fått en informationsskylt. (Jag hjärta informationsskyltar.) Huset byggdes 1910, men i medeltida stil, och kallades Villa Giacomina. Det rika par som byggde huset hann inte bo särskilt många år där innan mannen dog, och efteråt har det fått förfalla även om det användes korta perioder av andra. Det måste ha varit en fantastiskt hus på sin tid! Jag som avskyr att se vackra hus vittra bort blev jätteglad av att också läsa att man planerar en restaurering av huset.

Sedan gick vi upp till försvarstornet som inte visade sig vara något riktigt försvarstorn, utan bara byggt för att likna ett sådant. Det var tydligen en farbror till Alonso med det ståtliga huset som lät bygga tornet i slutet av 1800-talet för att ha som privat arbetsrum. Psykiatriker och politiker var han. Kan inte låta bli att gilla excentriker! För det måste man väl vara för att komma på idén att bygga sitt arbetsrum som en befästning?

Äkta försvarstorn eller ej, en fenomenal utsikt hade han från sitt arbetsrum, den där excentrikern! Där passade vi på att ta en mellanmålspaus with a view. Dessutom kunde jag fortsätta att begrunda nästa informationsskylt som berättade att det fanns en iberisk helgedom och bebodda rum i klippan för över 2400 år sedan, men att platsen övergavs ungefär år 25 före Kristus. Tanken svindlar! Men så är jag en liten nörd också.

Josef var antagligen den sötaste ungen på hela Costa Blanca, och han envisades med att gå nästan hela vägen själv.

Den här bilden visar terrasserna som måste ha varit trädgården som hörde till ruinhuset.

Klätterträd kan man aldrig gå förbi utan att klättra en stund, för så säger lagen. Åtminstone om du frågar Edvin.

Vi gick tillbaka på en stig närmare havet än den vi hade gått på väg till tornet. På bilden ser det ut som att berget stupar rakt ner i havet till höger om oss, och det beror på att det gjorde det. Det är ingen slump att Josef inte fick gå själv just där om vi säger så... det är heller ingen slump att Arvid går tätt intill stenkanten till vänster, för det tvingades han till av sin lätt hysteriska hönsmamma. Men det var väldigt, väldigt vackert!

När vi kommit tillbaka testade Matias, Arvid och Edvin poolen och sedan tog vi det lugnt hemma i lägenheten resten av kvällen. Poolen blev inget vi upprepade, för den var inte uppvärmd och (inte så) konstigt nog var barnen fullkomligt nöjda med att ha testat den där enda gången... haha!

Den blomstertid snart (!) kommer

Det är nästan så att jag tycker det är lite synd att solen kommer fram och molnen spricker upp nu, jag som var så nöjd med att dagen började mulet och råkallt.

Den här lediga Kristi himmelsfärdsdagen är nämligen bara "ledig" för här sitter jag och sätter betyg och rättar de sista proven. Inte för att jag klagar, med en och en halv (!!!) vecka till sommarlov - jag kommer att hinna vara ledig i alla fall! Visserligen är jag helt inställd på att jobba en del i början av lovet i alla fall, men det får jag ju göra i min egen takt och när jag får nog så avslutar jag och börjar på nytt i augusti. Det gillar jag! Sommarlov for the world!

Costa Blanca dag 4: Marknadsdag i Villajoyosa

Häromdagen slog det mig att jag helt kom av mig mitt i Spanien-bloggandet. Just nu är det regnigt och grått där ute, och här inne håller mitt huvud på att implodera efter intensiva arbetsdagar (och med flera av samma sort framför). Då känns det ganska perfekt att ta upp tråden här, i vackra Villajoyosa i månadsskiftet februari-mars!

Vi har hunnit fram till dag fyra av resan och det blev en ganska lugn sådan. Josef var förkyld och hade haft feber på natten, själv hade jag sovit dåligt på grund av en sprängande huvudvärk (antagligen pga inte särskilt van med sol) och Edvin hade också varit uppe flera gånger under natten. Det passade alltså perfekt att vi ändå hade tänkt oss en lugn dag utan större planer.

Matias, Edvin och Josef var nöjda med att hänga i lekparken och lägenheten på förmiddagen, men Arvid och jag ville se oss om lite. Vi hade tipsats om att det är marknad i Villajoyosa varje torsdagsförmiddag och tyckte det skulle bli en bra promenad. På vägen kryssade vi fram mellan de färgglada husen och tyckte inte det gjorde så mycket att vi inte kunde kortaste vägen till marknaden... Vi gick fel först, men när vi närmade oss så följde vi bara folkströmmarna och hamnade precis rätt.

 
Själva marknaden var kanske inte så intressant, förutom att det var kul att höra på spanskan som smattrade runt oss och tjuvkika på tanterna med rullväskor som säkert skulle bunkra upp med frukt och grönsaker. Själva hade vi redan bunkrat frukt och grönsaker i mataffären, blommor kändes inte riktigt lämpligt och billiga piratkopior (?) av diverse allt möjligt tyckte vi inte vi behövde. Roligt ändå att gå runt och titta! Arvid slog till på en läderplånbok och var nöjd med sitt köp.

På väg hem tog vi vägen längs med Villajoyosas vackra strand med palmlunderna och strandpromenaden. Arvid kom just och kikade över axeln på mig och suckade längtansfullt... barnen har försökt göra klart för oss hur gärna de vill exakt just hit igen. Inte södern eller Spanien i största allmänhet, utan just Villajoyosa. Ja, vem vet vad framtiden för med sig..? Det var helt klart en plats jag också skulle kunna tänka mig att semestra på igen!

Allt möjligt i Vasa

Det som höll på att bli ännu en punkt på min långa lista över saker vi gjort på sistone var min Vasadag tillsammans med Arvid och Edvin förra lördagen. Huvudorsaken till att det blev en dag i Vasa var att vi hade bokat biljetter till Aladdin på Wasa teater + familjeaktiviteten som hörde till. Far i huset ville hellre fixa vidare med alla projekt här hemma den här gången, så han och Josef fick klara sig själva medan vi andra stack iväg. Så roligt att vara ute på vift med mina stora barn! Allt är så enkelt - äta ute, flytta på sig, resonera om vem som vill göra vad när... Nåja, den sista punkten är kanske inte alltid enkel, men i lördags var den det.

Arvid hade haft en intensiv heldag - faktiskt i Vasa! - på Skolmusik dagen innan, men barnen var ändå obevekliga när vi funderade på hur tidigt vi skulle köra iväg. Legobutiken Pii-Puu får inte missas... och den missades inte. Inte alls faktiskt, vi hann faktiskt med hela två besök (eftersom de hade glömt en jätteviktig grej första gången...) Dessutom hann vi med både lunch och lekpark innan teatern.

Själva pjäsen tyckte vi alla tre var fenomenal! Pippi Långstrump som vi var på förra året var en jättebra föreställning, men fullt så fantastisk som hypen sa tyckte jag faktiskt inte den var. Däremot har jag inte alls hört lika mycket om årets familjepjäs Aladdin, som var färgsprakande, spännande och medryckande. Inte en tråkig minut! Det enda jag ville invända var att den liknade Disney-versionen väldigt mycket och att det gärna hade fått vara lite mer krut i prinsessan...

"Familjelördag" som vi också gick på innebar en timmes aktiviteter - både pyssel och diamantjakt i sultanens källare - på förhand, men det allra bästa var nog att vi också fick stanna kvar efter pjäsens slut och gå upp på scenen, träffa skådespelarna, klättra upp i kulisserna och spana bland rekvisitan som låg och väntade vid sidan om scenen. Spännande! Arvid och Edvin ville väldigt gärna ta en bild tillsammans med den (väldigt!) komiske sultanen, men ingen av dem hade lust att hälsa på den lömska trollpackan som hade hunnit skrämma oss redan när vi letade diamanter... Jag antar att det betyder att hon hade gjort ett gott jobb!

Efter teatern fick vi lägga till en punkt på dagsschemat, för min mommo hade hamnat in på sjukhus i Vasa dagen innan, så vi passade på att hälsa på henne. När vi kom var hon trött och passiv och svår att få kontakt med, men det var så roligt att se hur hon åtminstone lite tinade upp när vi hade varit där en stund. Jag kan inte säga att vi förde något sammanhängade samtal, men det var ett slags samtal. Och när jag frågade så sa hon att det är klart att hon känner igen mig, även om hon inte kunde placera vem jag var. Jag är glad för det lilla i alla fall - skönt att veta att hon åtminstone förstod att jag inte var någon främling.

Efter allt det här skulle kanske kloka människor ha åkt hem, men vi fortsatte med att hälsa på våra vänner i Dragnäsbäck. Barnen lekte sig svettiga, vi åt grillat och kom oss inte ut till bilen före närmare klockan tio... Whadda day! Det var en bra en.

Detta har jag gjort

När tiden är knapp och både kropp och huvud trötta så här i mitten av maj blir det lätt ganska fantasilösa "detta har hänt"-inlägg i bloggen, om det alls blir några. Till maj månads fördel händer det ju ändå så mycket hela tiden att det skulle gå att blogga extremt flitigt bara om det också... Ska låta bli att gå till överdrift, men detta har hänt på sistone:

1. Vi har firat morsdag. Jag fick presenter på säng i morse och sedan körde vi till Överpurmo för att gå på morsdagsgudstjänst + morsdagslunch i Zion. Wow, vilken måltid! Min egen mor var förkyld och febrig och for hem och bäddade ner sig efter varmrätten, men det var kul att hinna umgås med mina syskon + respektive. Sånt har det blivit alldeles för lite av den här våren!

2. Arvid och jag cyklade runt i Kivilös på loppisrace igår. Vi klädde oss i tjocka lager för det kalla vädret och kom hem svettiga och med lite solbränna i ansiktet - tro det eller ej! Det kan eventuellt finnas en sommar i änden av tunneln. Fynden bestod till övervägande del av Kalle Ankas pocket. Många sådana. En blomkruka kraschade jag innan vi ens hann hem, men jag hade bara betalat 20 cent för den, så vi överlever. Den skulle ha ersatt en kruka som katten kraschade samma morgon...

3. Min allra yngsta systerson Aron, 1½ år, sov över här. Första gången jag haft  ett syskonbarn på övernattning, och det gick hur bra som helst! Så nöjd med att han accepterade mig som trygg hamn när mamma och pappa inte var i närheten... Egentligen skulle han bara ha varit här på fredag kväll medan hans föräldrar sprang halvmaraton, men han sov så gott när de var klara att vi tyckte han lika gärna kunde stanna över natten...

4. Vi gick på vernissage för Balatako, konstskolan Arvid går på. Jättefina saker har de gjort, kul att se! Hans igelkottsmask tyckte jag var fenomenal. Jag vet ju att jag är partisk när det gäller min egen son, men jag måste faktiskt poängtera av att jag var imponerad av både hans och många andra barns arbeten!

5. Vi har glömt saker. Vi missade som sagt musiklekis vårfest med en timme, sedan har vi glömt bort ett utvecklingssamtal på dagis och ett tag hade vi faktiskt till och med glömt bort att Aron skulle komma... men det ordnade sig, det kom vi i alla fall på i tid! Visserligen hade vi då redan hunnit ställa så att Matias, Arvid och Edvin var på bio och Josef vid faffas när Aron kom, men jag hade ändå bara tänkt tassa på här hemma och behövde inte snabbändra några planer... Aron fick en mjukstart här och kusinerna hann ju ändå hänga tillsammans senare!

6. Okej, jag har en känsla av att det här börjar bli urtråkigt för alla andra utom mig själv, men jag måste ha med en punkt till från förra helgen. Eller nej förresten. Det får bli ett eget inlägg. Stay tuned!

Helsingfors

Livet snurrar på, och det slog mig plötsligt att jag aldrig bloggade om min helg i Helsingfors. Det var två jätteroliga dagar! På förhand tänkte jag att det nog blir lite skumt att sova ensam på hotell när jag annars mest rör mig i flock - åtminstone över natten. Men hallå, det var ju hur mysigt som helst! Sitta fullständigt ostörd i en hotellsäng och dricka te, äta chips och se på Skam efter en innehållsrik dag, what's not to like..? 

Orsaken till min utflykt var alltså modersmålslärarföreningens 60-årsjubileum som firades med föreläsningar om läs- och skrivpedagogik och sedan teaterbesök på kvällen. Jag tvekade lite eftersom jag ju faktiskt bara undervisar engelska nu, men så småningom vill jag ju faktiskt tillbaka till mitt första undervisningsämne också, så det är lika bra att hålla sig lite á jour. Bra val - klappar mig själv på axeln för det! Jag fick höra en hel del intressant, det var kul att se hur det ser ut i Norsen (fin skola!) och på det god mat. Och på kvällen alltså Tove på Svenska teatern, som jag ju faktiskt redan har skrivit om, även om det var kort.

Jubileet/fortbildningen var bara på lördag, men jag hade bokat tåg först till söndag kväll för att hinna ha en ledig dag i Helsingfors också. På förhand hade jag tänkt mig en lång, skön promenad i vårsol på söndagsförmiddagen. Ha! Regnet och haglet på lördagen hade visserligen förvarnat mig, men det var ännu värre när jag gick ner till frukost på söndagsmorgonen! Inte direkt så att det lockade med promenad... Istället åt jag långsam frukost (bodde budget, så frukosten var inte überlyxig, men ändå helt bra), tog en varm dusch och bestämde mig sedan för att gå till Ateneum, som ju praktiskt nog var bara ett kvarter ifrån mitt hotell.

Jag har aldrig varit där förr och är jätteglad att jag gick! Det finns tillfällen då man ska gå på konstmuseum och tillfällen när man ska springa så snabbt som möjligt åt motsatt håll - här har jag ett exempel på det senare... Men den här gången var jag utvilad och avslappnad efter en vilsam natt, en lång frukost och en varm dusch. Dessutom hade jag letts in på precis rätt spår av att se pjäsen om (bildkonstnären!) Tove Jansson kvällen innan, så jag har nog aldrig varit så mottaglig för finländsk Stor Konst som jag var den söndagsförmiddagen. När jag steg in i det första rummet och stod framför klassikerna av Edelfelt, Gallen-Kallela och Simberg blev jag rörd och nästan tårögd framför inte bara en, utan många av tavlorna... det var fint. Och inte helt lätt att upprepa på beställning.

Men jag skulle faktiskt vara social också och hade stämt träff med Erika. Det var kul att träffas, för det är länge sen sist! Vi snubblade på en scoutmarsch och förundrades över hur militäriskt disciplinerat vissa kårer marscherade - de scouter eller före detta scouter som vi känner (eller i mitt fall, är gift med) är långtifrån militäriska, utan kanske mer scouttypen som sitter under ett vindskydd och äter chokladpudding. Bör dock sägas att det verkade vara väldigt stor skillnad på kårerna...

Sedan gick vi till Akademen, vilket oundvikligen är ett helt projekt när vi går tillsammans. Så roligt att ha gott om tid att botanisera bland böckerna och dessutom tillsammans med en levande bank av boktips! Sist och slutligen köpte jag bara en bok, men jag har sparat många fler i min mentala läslista.

En av fördelarna med en egen Helsingforsguide är att hon vet om pärlor jag inte hört talas om - så att vi till exempel kunde äta pizza högst uppe i Kampen. Pizzorna  var goda och utsikten var fenomenal! Tja, sedan återstod inte så mycket annat än att hämta mina väskor och gå till tåget. Hela vägen hem tog jag ut det sista av friheten och ledigheten genom att sträckläsa 2/3 av en bok utan att någon ville mig något. Det känns nästan lite osannolikt att jag var borta en enda natt, för det hade rymts så mycket på de där två dagarna!

(Och kan inte låta bli att tillägga - hur smidigt är det inte att ta sig till Helsingfors med tåg numera? Tre och en halv timme är ju ingenting! Billigt har det också blivit. Eller kanske inte billigt, men betydligt billigare än senast jag åkte tåg i Finland. Positivt överraskad.)

Hoppsan

Det blev inte riktigt som vi hade tänkt ikväll - men det slutade bra! Vi lyckades missa musiklekis vårfest med en timme. Vi kom in i slutet, precis när de delade ut presentpåsarna till alla barn som varit med under året... Då kände jag mig verkligen som ett mähä. Jag har inte koll på allt, men jag brukar ha koll på tider och kalendrar! Tack och lov kunde vi vända floppen genom att testa glassen på Robert's som jag hört så mycket om, och sist och slutligen tyckte Edvin det var riktigt bra att vi hade missat oss så att det blev ett cafébesök istället... Vi hade det riktigt mysigt, min unge och jag! 

Men maj månad, alltså. Den blir mer och mer hektisk för varje år som går! Det är förstås inte så konstigt att det blir så i takt med att barnen blir större. Och i en familj med två lärare, ett skolbarn, ett förskolbarn och ett dagisbarn går det liksom inte att göra så mycket åt det. Samtidigt tänker jag på vilken bra del av livet det här ändå är. Jag lade upp den här bilden på Facebook också, och min första lärare kommenterade att hon saknar den här delen av livet nu när hon har sin kravlösa pensionärstillvaro. Så jag klagar inte. Jag bara ventilerar. Att inte vara behövd är en av mina stora rädslor i livet, men det är inget jag behöver fundera över just nu - jag behövs helt klart.

Första maj i bilder