Dagens snabbmakaroner

Nej, det blev ingen Timshel-spelning igår ändå. Att jag var utan sällskap gjorde inte så mycket, inte heller att det skulle ha varit mitt i nattningen - men att jag dessutom hade ganska mycket jobb kvar för kvällen och ett barn med feber och ett med ögoninflammation samtidigt som jag själv kände mig tung som en sten efter flera korta nätter... dit for det det. En annan gång kanske!

On the bright side - när jag kom hem idag hade Matias röjt i kaoset, tagit in köksmattan som legat ute i varmgaraget ända sedan köksrenoveringen förra vintern och satt upp tro, hopp och kärlek. Vi är redo för lillajul! Dessutom i finsällskap av Norrfjärdenkusinerna. Visserligen finns det viss risk för en riktig bacillcocktail eftersom vi har feber och ögoninflammation här i huset och de är relativt nytillfrisknade från magsjuka, men vi tvättar händerna och hoppas på det bästa! (Och den här gången är det kanske lika så bra att de som vanligt bor hemma hos svärfar, så utbyter vi inte baciller dygnet runt...) Ser hur som helst väldigt mycket fram emot helgen och att få ta ut lite jul i förskott!

Torka

Hela den här hösten har bloggen gått på sparlåga. Visst har jag slängt in ett inlägg då och då, men inte särskilt ofta och inte särskilt inspirerat. Den här hösten har varit och är intensiv (på ett bra sätt!), men jag är osäker på om det är hela orsaken. Bloggvärlden har blivit så proffsig på sistone! Själv följer jag nästan bara sådana jag redan följt i minst ett par år - det känns just nu som en ganska dålig, och framför allt tidskrävande, idé att bege mig ut på okända bloggvatten - men på något sätt har jag tydligen fattat att bloggar anno 2016 har djuplodande, genomtänkta texter och/eller bilder som är tillräckligt bra för att platsa på någons vardagsrumsvägg. Kul! Inspirerande! Kanske. Det är bara det att jag inte på något sätt har tid för nåt annat än snabbt nerkrafsade, halvtänkta inlägg. Dessutom är jag fortfarande inte nöjd med formatet fast jag renoverade lite här tidigare i höstas. Min blogg, bloggvärldens snabbmakaroner. Underbart.

Men jag mårar åpå. Det får vara torka ett tag, för jag vet att det förr eller senare kommer att blänka till (igen) och jag kommer att bli ivrig över chansen att få leverera mina snabbmakaroner till amatörinlägg.

Läget annars? "Ni e så kulturell", tyckte syrran häromdagen. Det är vi faktiskt just nu! Förra veckan vann (!) jag teaterbiljetter - mera om det senare - i lördags var vi på färgsprakande Spektakeldag i Campus Allegro och idag spelade Edvin och hans musiklekisgrupp kantele inför fullsatt Schaumansal på konserten Lilla Rusk. Bara roligt, inte läskigt, tyckte han. Ja, han tyckte faktiskt så pass mycket om att stå på scenen att han gick upp igen när folk hade börjat gå ut, bara för att få stå och känna på det lite till...

Ja, och imorgon tänkte jag gå på Timshels skivrelease på After Eight, även om det är mitt i nattning och jag inte verkar få nåt sällskap. Desperat försök: Vill nån hänga med? Jag lovar, det kommer att bli bra. Sök fram Timshel och Hubble Jive på Spotify om ni inte tror mig. Lovin' it.

Givandets glädje. Ha!

Inför jul brukar Hoppets stjärna samla in julpaket till familjer i behov av hjälp i Lettland och Litauen. De år jag lyckas komma ihåg det i tid brukar jag försöka packa ett paket - visst funkar det att betala in till ett konto också, men det här är dessutom ganska roligt. Idag började jag på med att plocka i lådan.

I den bästa av världar skulle jag få skriva något glittrigt här om hur barnen tycker det är roligt att dela med sig också. Ja alltså... Det var mer i stil med "sådär goda flingor får vi ALDRIG", "ta inte den där tvålen, den är så fin" och "varför lägger du dit så MYCKET". Inte min stoltaste stund. Men kanske desto nödvändigare att verkligen packa ett riktigt paket istället för att sätta sig vid datorn och betala in på ett konto när barnen somnat...

Trumpdagen

Igår var det en av mina sjuor som frågade mig hur jag tror att det kommer att gå i USA:s presidentval. "I honestly have no idea", svarade jag och trodde på det själv. Det var först i morse när jag vaknade till nyheten att Trump såg ut att vinna som jag insåg att jag utgått från att det inte skulle bli så. Ouch, vilken väckning. Jag kände mig skakad redan innan jag klivit upp ur sängen. Jag hade sist och slutligen trott att det amerikanska folket skulle låta förnuftet styra. Det jag kallar förnuft alltså - nämligen att inte släppa den mannen till makten. En man som redan under valkampanjen har klantat sig så ofta och så gravt att bara en bråkdel skulle räcka till för att få ut vilken normal politiker som helst i kylan. Varför? Hur? Va!?

Det som gör mig allra mest obehaglig till mods är egentligen inte personen och den taffliga kandidaten Donald i sig utan ännu mer det massiva stöd han fick - och vilka uttryck det har tagit sig. Det är inte bara Trump, utan det är högerpopulismen i Europa och det är det allt mer svartvita samhällsklimatet. Det är nya vindar som blåser, och de säger att okunskap är minst lika bra som kunskap för den är åtminstone ärlig. Innehållet i ett budskap är mindre viktigt än hur det förpackas. Det ligger så väldigt mycket frustration och pyr (också) i västvärlden, och jag hoppas den får utlopp på fredliga sätt.

Finns så mycket att säga om det här, men just nu har jag varken tid eller extraenergi. Jag låter bli och nöjer mig med att läsa om det. Här finns till exempel en intressant analys.

Krazy

Ibland känner jag att den där lärargrejen jag håller på med mest av allt är en väldigt tidskrävande  bisyssla. Min huvudsyssla, förstår ni, är tydligen att vara (bl.a.) administratör för företaget Familjen. Jag minns inte riktigt när jag ansökte om det jobbet eller när jag senast fick lön i reda pengar, men det är väl sånt som händer.

Igår, efter att vi hade bjudit svärfar på söndagslunch (som inte jag hade lagat, nu ska vi inte få det att låta värre än det är!) hade vi en hel del söndagstid kvar. Inga planer överhuvudtaget, inte ens på att gå utanför dörren i den här kylan. Utmärkt chans att göra sköna saker, skulle man kunna tro. Vad gjorde jag? Jo, jag lämnade in jultidningsbeställningar, planerade dagvårdstider fram till jul, beställde förskolefoton och packade utflyktsväska. Allt utom utflyktsväskan borde ha gjorts för länge sen. For the record måste vi också notera att Matias var minst lika upptagen med att sysselsätta barnen, laga mat, elda i pannan och vad han nu sprang omkring med. När barnen hade somnat stirrade vi hålögt på varandra och satte på tv:n.

Just nu är Matias och alla barnen ute på den vanliga kulturella måndagsturnén som inbegriper både konstskola och musiklekis och jag har egentid. (Vilket behövdes för att jag inte skulle smälta ner i en ynklig pöl på golvet.) Min egentid har jag ägnat åt att städa i köket, tvätta kläder, sortera kläder, ordna inför morgondagen och försöka sälja en vinterhalare på fb-loppis - och ja, nu också att blogga om det. Men det är ändå ganska skönt, för det är ingen som pratar med mig. Snabbar jag mig lite hinner jag kanske se lite på morgondagens undervisning också innan mitt kaos trillar in genom dörren.

Den här tillvaron just nu alltså. Det är visst det här som menas med ruuhkavuodet.*

*"rusningsåren"

Allhelgona med de levande

 "Och jag vet att de som har lämnat oss har förstått att vi är som fladdrande lågor så länge vi är här."

I mitt facebookflöde dök den nästan värkande vackra Koppången med Helen Sjöholm upp - tillsammans med det här citatet från sången. Fladdrande lågor. Jag vet inte om det är för att jag håller på att bli vuxen, eller om det är för att sorg och saknad kom närmare än vi ville när vi förlorade svärmor Maj-Britt för ett och ett halvt år sedan, men det har blivit så mycket mer påtagligt för mig att det är just det vi är. Jag kan sakna känslan av att tro att mina viktigaste alltid ska finnas till. De flesta, faktiskt nästan alla, har jag kvar och det är jag oerhört tacksam för. Men det är som om någon slags förankring gått av så att jag inte kan ta någon för givet längre. Det stör min trygga vardagsbubbla, men jag försöker balansera på rätt sida om paniken.

Idag firade jag i alla fall allhelgona mest med de levande, och det kändes precis som det ska. Matias stannade hemma med vår förkylda lillknatte medan jag tog med mig A&E till (min) mommo och moffas där faktiskt ganska många av mina viktiga människor hade samlats halvspontant idag. Sedan tände mamma och jag ljus vid fammo och faffas grav och jag kände lite hemlängtan - till Överpurmo. Det här med att vara vuxen, det känns så överskattat ibland.