Självinsikt

På nian var jag på prao på JT (numera ÖT) för att testa hur det är att vara journalist. Det var egentligen riktigt kul att skriva, fota och skickas ut på stan på uppdrag - men jag minns hur jag redan då kände mig helt övertygad om att det inte var för mig att behöva skriva och lämna in så snabbt som det behöver göras på en lokaltidning.

Jag kan tänka att jag hade rätt bra självinsikt redan på nian. Även den vuxna Mia är lite långsam av sig, och väldigt ovillig att ge ifrån sig texter som känns halvtänkta. På bloggen är tröskeln lägre, men även här läser jag igenom inläggen några gånger innan jag publicerar - och hittar jag ett syftningsfel i ett flera månader gammalt inlägg är det inte omöjligt att jag går in och ändrar. Pedant är jag verkligen inte i mitt övriga liv, men det är något med text. Jag presterar definitivt inte bäst under press. Jag antar att det är något journalister får arbeta bort, men jag skulle ha haft en hel del att arbeta bort, kan vi väl lugnt säga. Det var ju också en av orsakerna till att jag började blogga back in the days - för att avdramatisera skrivandet. Det har lyckats ganska bra - åtminstone i det här formatet.

Hur som helst. Igår fick jag än en gång bekräftat hur jag funkar. Det var öppet hus i skolan och min uppgift var att dokumentera, dels för skolbloggen, dels för ÖT. Det var inte särskilt mycket tid att spana, fota och skriva innan texten skulle lämnas in och jag skulle samla min egen klass och deras föräldrar - och dessutom skrev jag i ett livligt lärarrum. Fick ihop en text, skickade in, fick den publicerad. Yes! En slarvskriven, helt okej text i tryck. Bara det! Och bilderna är jag nöjd med. Här finns texten, men tack och lov är den tryckta texten i dagens tidning lite mer redigerad. Här är bloggversionen som jag fick skriva som jag helst gör: under min korkek, luktandes på blommorna.

(Och öppet hus-dagen var annars jätterolig! Efteråt var stämningen i lärarrummet fnissig och nöjd. Vinnande koncept!)