Pojkmamma

Peppe på Livet och LA nämnde det i förbifarten, och jag tänkte att jag måste blogga om det. Jag är lika långsam som jag brukar vara, men Nästan för lycklig-Amanda är snabbare. (Hon är så snabb! Så produktiv! Det bara rinner genomtänkta inlägg ur fingrarna på henne - hur GÖR en del?)

Att uppfostra pojkar. Jag har ju viss erfarenhet, och jag lär få ännu mer innan de flyger ur boet. Nio år and counting! I den bästa av världar skulle det inte spela någon roll om det är pojkar eller flickor jag uppfostrar, men det är ju inte där vi lever. Precis som Amanda skriver så är slutresultatet man vill nå detsamma, snälla och empatiska individer, men eftersom omgivningen ser ut som det gör kan det behövas olika sätt.

Jag tänker att det är lite extra viktigt att prata med mina pojkar. Läsa med dem, fundera med dem och lära dem att känna igen sina känslor. Vara lite extra sträng med att de ska respektera andra och inte bara armbåga sig fram. Som lärare ser jag, ibland skrämmande tydligt, ibland lite mer subtilt, hur olika utrymme pojkar och flickor får och tar. Den skillnaden är verklig, och den är så begränsande (för alla). Mina pojkar måste förstå att ge andra - också (särskilt) flickor - respekt och utrymme, för annars sätter jag mig ner och gråter.

Min utmaning är att jag inte vet något annat. Jag vill ju gärna tänka mig att jag skulle ha samma krav och förväntningar på mina döttrar om jag skulle ha några, men det kan jag inte veta. En sak vi försummat är att inpränta i barnen att hjälpa till på ett självklart sätt här hemma - visst försöker vi, men vi orkar inte alltid vara så konsekventa som vi borde. (Sen är vi ju själva inga mästare på ordning och reda, tyvärr...) Jag kan inte låta bli att undra om vi skulle ha haft andra förväntningar på flickor? Skulle de hjälpa till att duka av bordet utan tjat vid det här laget? Eller så skulle vi ha varit lika slappa ändå. Jag vet inte jag.

Sedan för ju olika pojkar med sig olika utmaningar också. Vår älskade första testkanin har inte utmanat oss särskilt mycket där - han har alltid haft minst lika mycket flickkompisar som pojkkompisar, är en mästare på att pyssla och inte varit den som sprungit runt och härjat med käppar. När hans lillebror nu drar hem pistoler han byggt på slöjd och vägrar strumpor med rosa detaljer i förskolan blir jag ibland lite ställd. Klart att det är okej att dissa rosa, jag blir bara lite häpen. Leksakspistoler vill jag inte ha i mitt hus, och skulle vi bara ha haft ett barn - vårt första - hade jag lite malligt trott att min inställning automatiskt har överförts på honom. Nu inser jag att det bara råkade falla sig så. Uttrycka känslor däremot, det ligger så mycket närmare för tvåan. Ödmjuk blir man av att ha flera barn, på det här området som så många andra...