Bullets over Broadway

Just nu känns det inte illa alls. Jag har precis bokat musikalbiljetter till lördag kväll, och då brukar jag inte klaga! Jag är faktiskt på väg att lämna landet - i ett par dagar. Jag och min kollega Camilla ska på Skolforum i Stockholm i början av nästa vecka, men passar på att flyga redan på lördag morgon för att... ja, göra det man gör en helg i Stockholm. Vad gör man? Det jag vet är:

1) att vi bokat biljetter till Bullets over Broadway på Göta Lejon. Hurra!
2) att en massa museer i Stockholm tydligen har återinfört fritt inträde. Hurra!
3) att vädret verkar bli okej för att vara senhöst. Hurra!

Är så enormt peppad. Ja, för Skolforum också förstås. Men först den lediga helgen!
(Och innan jag kan lämna jobbet och familjen och fosterlandet i fyra dagar: späckade dagar. Nu gäller det att vara på hugget ett tag - för att få pusta ut sedan.)

Auf Wiedersehen, Bremen!

En sista kväll och ett sista inlägg från Bremen. Vi hade hämtat sunkmat som vi ätit på hotellet, men ville ännu ut en sväng innan vi avrundade vår resa. Vädret var inte det bästa, men det fick duga. Det regnade bara lite! Och bara ibland.

Vi hade fortfarande inte fått nog av Das Viertel, så vi gick ditåt än en gång.Så mysig stämning där, så här en ganska vanlig, mulen torsdagskväll i juni. Visserligen skulle en VM-match snart börja, så det kan ju ha höjt stämningen lite extra!

Kvällens stora uppdrag var att hitta ett frimärke till ett vykort åt mommo och moffa. Visade sig inte vara så enkelt! Till sist fick vi napp i en butik som sålde österländska matvaror - men kvinnan i kassan visste inte riktigt vad som behövdes för porto och hade tydligen inga tabeller, så vi gissade lite tillsammans... En jättemysig butik var det, ett riktigt familjeföretag med barnen på plats både bakom och framför disken.

På hemvägen började det strila ner igen, men vi sneddade förbi Schnoor en gång till - det var ju ändå ungefär på vägen. Paraplyet rymdes exakt gränden på bilden nedanför...

Till sist sol över Domkyrkan, och packning på hotellrummet. När väckarklockan ringde okristligt tidigt morgonen därpå var det i alla fall skönt att vi bara kunde hoppa på spårvagnen utanför hotellet och åka den korta biten till flygfältet. Smidigt! Det var den resan, en fin inledning på sommarlovet och några sköna dagar när vi hann prata åtminstone lite mer med varandra än vi annars brukar - ett barn är inte obemärkt, men lämnar åtminstone lite mer utrymme för vuxenprat än tre barn som pratar i munnen på varandra! Under tiden hade storbarnen haft det roligt med mostrar och andra bra människor, och verkade inte ha hunnit sakna oss särskilt mycket...

En fredagslista

 

Vad behöver du mest just nu?
En massage. Utan tvekan. Jag brukar ibland vara lite styv och stel, men den senaste veckan har axlarna, nacken och huvudet liksom knutit ihop sig en en enda stor, väldigt obekväm knut. Det hjälper inte att Josef sovit mer oroligt än vanligt och gärna sover typ på mig en del av natten. Hej spänningshuvudvärk. Men! Tur då att jag har bokat tid till massör på tisdag! Score!

Vad tror folk om dig?
Att jag är snäll? Det är jag säkert ibland, men jag önskar att jag var mer konsekvent snäll mot dem som är närmast mig. (Hej, käre make.) Vad mer? Att jag läser massor kanske. Det gör jag tyvärr inte, men jag skulle gärna.

Vad får du oftast komplimanger för?
När jag tänker på saken tror jag faktiskt det är mina barn, och det är kanske de komplimanger jag blir allra gladast för. Inte för att jag kan ta åt mig äran för att de är fina ungar - jag har bara fått dem - men ändå.

Brukar du skratta för dig själv?
Ja. Försöker dock att inte skratta för mig själv inom hörhåll för andra.

Vad står det i ditt senast inkomna SMS?
Tråkmeddelande - ditt elavtal tar snart slut, ska du inte ta och nappa på vårt fenomenala nya supererbjudande? Bla bla, som Edvin skulle säga. (Seriöst, han har börjat säga det så fort jag pratar med honom om urvuxna byxor eller annat han tycker är tråkigt. Det tycker jag inte är helt okej. Men lite, lite lustigt.)

Nästa mål i ditt liv?
Pass.
(Jag är fredagstrött. Mitt nästa livsmål är att få alla barn i säng utan konflikter.)

Hur svarar du i mobilen?
Hejsan - om det är någon jag känner
Mia - om jag inte vet vem det är.

Antal timmar sömn inatt? 
Något mellan 6 och 7 h. För lite. Allt under 7 h är för lite, särskilt om jag inte får sova ifred - men är det minst 6 h kan jag i alla fall vara funktionell. Och ljuva tanke - tänk om jag skulle lyckas få till 8 h nån gång..?

Brukar du komma i tid?
Till jobb, tåg och flyg: ja. Till mer informella träffar: ungefär. Jag försöker, men det händer att det inte blir så. Tidsoptimist, helt klart. Det beror på sammanhanget!

När mår du bra?
När jag inte har något som måste göras.
När solen skiner på en blå himmel.
När mina barn är glada, friska och överens.

Vanligaste färgen på dina kläder?
Mörkblått och svart. Det är inte tråkigt. Punkt.

Favoritdryck på morgonen?
Egentligen en riktigt lyxig apelsinjuice med fruktköttet kvar, men sedan jag fattade hur kaloririkt ett enda glas är försöker jag begränsa det till särskilda tillfällen. Finns det hemma tar det slut, så... usch, vad vuxet tråkigt.

När brukar du oftast gå och lägga dig? 
Pass.
(Alltför sent, men när ska vi annars landa i oss själva och andas ut om inte efter att barnen somnat..?)

Är du blyg?
Nej. Ja. Nej.
Eller, det bästa med att vara vuxen är att jag lärt mig att låta bli för det mesta, men i grund och botten har jag kvar en viss blyghet som kommer till ytan i vissa situationer. Jag älskar inte att glida in i ett rum och ta plats. Däremot blir min repertoar bredare för varje år som går - jag känner mig säker i allt fler och allt obekvämare situationer. En fördel med att vara vuxen...

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Nä. Men förälskelse vid första ögonkastet kanske.

 

Back in Bremen...

 ...om än inte i den fysiska världen. Jag tänkte fortsätta med att beta av det lilla jag ännu har obloggat av Bremenresan! Här bloggade jag om första delen av vår sista dag i Bremen.

I närheten av Bremens centrum delar floden Weser på sig i två delar, så att marken i mitten bildar en långsmal spets i mitten. (Så här.) Jag hade för mig att det var en liten, smal ö, men när jag kollade kartan visade det sig att det inte alls stämde. Det bästa med Bremen var att det är en så rolig promenadstad, så vi tänkte avsluta resan som vi börjat - med ännu mera promenader. Den här gången ville vi gå åt ett håll vi ännu hade helt opromenerat och gick ut på den smala spetsen i Weser. Riktigt trevligt, tätt med bostadshus. Mycket flodutsikt där!

Jag upptäckte en läsare och blev imponerade av hennes val av läsplats. Och då tyckte mamma att jag läste på konstiga ställen när jag var liten. Vi måste zooma in... titta!

Kolla! Väskan säkrad på stolpen, skorna i tryggt förvar på marken och foten som ett säkerhetslås runt staketet. Utstuderat. Och nej, det finns inget osynligt promenadstråk nedanför, utan det är verkligen rakt ner i floden som gäller om hon tappar balansen. Coolt!

Kanske hon tagit texten på motsatta sidan av Weser för bokstavligt? Don't believe what they tell you about gravity.

Vi hittade en utomordentligt dyster jättekloss som vi sa att ser ut precis som en väldigt, väldigt administrativ byggnad. När vi gick förbi läste vi på en skylt att det var just vad den var. Stadshus eller något liknande, minns inte. Men eftersom det ändå är Bremen så piggades den upp av en färgglad mural nedanför! Och - aber natürlich - gatumusikanterna...

Annars tyckte vi att Bremen påminde om Åbo på väldigt många sätt. Kanske därför vi trivdes så bra? Alla andra Åbofantaster: Kisa med ögonen lite, är det inte tänkbart att jag står där på typ Kvarnbron med Mikaelskyrkan i bakgrunden? Aura å har kanske blivit lite bredare, men ändå... Åbo har visserligen varken något medeltida Schnoor eller något hipster-Viertel, men annars kändes det lite som om Bremen kunde ha varit Åbos syskonsjäl. Ni vet. Nånting var det.

Efter det här hade vi tänkte gå ut och äta fint för att fira vår sista kväll i Bremen, men när det började bli dags var vi egentligen inte särskilt upplagda för det. Josef hade börjat tröttna på att hänga med tyst och snällt, vi var själva ganska trötta och inte ens särskilt hungriga. Istället fick det bli så oglammigt som att jag hämtade mat från Subway, Matias från McD och Josef fick en uppvärmd barnmatsburk på hotellrummet. Ingen finmiddag, men alldeles lagom just då! Sedan återstår ännu en sista promenad innan vi avslutade resan för denna gång... Stay tuned!

Självinsikt

På nian var jag på prao på JT (numera ÖT) för att testa hur det är att vara journalist. Det var egentligen riktigt kul att skriva, fota och skickas ut på stan på uppdrag - men jag minns hur jag redan då kände mig helt övertygad om att det inte var för mig att behöva skriva och lämna in så snabbt som det behöver göras på en lokaltidning.

Jag kan tänka att jag hade rätt bra självinsikt redan på nian. Även den vuxna Mia är lite långsam av sig, och väldigt ovillig att ge ifrån sig texter som känns halvtänkta. På bloggen är tröskeln lägre, men även här läser jag igenom inläggen några gånger innan jag publicerar - och hittar jag ett syftningsfel i ett flera månader gammalt inlägg är det inte omöjligt att jag går in och ändrar. Pedant är jag verkligen inte i mitt övriga liv, men det är något med text. Jag presterar definitivt inte bäst under press. Jag antar att det är något journalister får arbeta bort, men jag skulle ha haft en hel del att arbeta bort, kan vi väl lugnt säga. Det var ju också en av orsakerna till att jag började blogga back in the days - för att avdramatisera skrivandet. Det har lyckats ganska bra - åtminstone i det här formatet.

Hur som helst. Igår fick jag än en gång bekräftat hur jag funkar. Det var öppet hus i skolan och min uppgift var att dokumentera, dels för skolbloggen, dels för ÖT. Det var inte särskilt mycket tid att spana, fota och skriva innan texten skulle lämnas in och jag skulle samla min egen klass och deras föräldrar - och dessutom skrev jag i ett livligt lärarrum. Fick ihop en text, skickade in, fick den publicerad. Yes! En slarvskriven, helt okej text i tryck. Bara det! Och bilderna är jag nöjd med. Här finns texten, men tack och lov är den tryckta texten i dagens tidning lite mer redigerad. Här är bloggversionen som jag fick skriva som jag helst gör: under min korkek, luktandes på blommorna.

(Och öppet hus-dagen var annars jätterolig! Efteråt var stämningen i lärarrummet fnissig och nöjd. Vinnande koncept!)

Pojkmamma

Peppe på Livet och LA nämnde det i förbifarten, och jag tänkte att jag måste blogga om det. Jag är lika långsam som jag brukar vara, men Nästan för lycklig-Amanda är snabbare. (Hon är så snabb! Så produktiv! Det bara rinner genomtänkta inlägg ur fingrarna på henne - hur GÖR en del?)

Att uppfostra pojkar. Jag har ju viss erfarenhet, och jag lär få ännu mer innan de flyger ur boet. Nio år and counting! I den bästa av världar skulle det inte spela någon roll om det är pojkar eller flickor jag uppfostrar, men det är ju inte där vi lever. Precis som Amanda skriver så är slutresultatet man vill nå detsamma, snälla och empatiska individer, men eftersom omgivningen ser ut som det gör kan det behövas olika sätt.

Jag tänker att det är lite extra viktigt att prata med mina pojkar. Läsa med dem, fundera med dem och lära dem att känna igen sina känslor. Vara lite extra sträng med att de ska respektera andra och inte bara armbåga sig fram. Som lärare ser jag, ibland skrämmande tydligt, ibland lite mer subtilt, hur olika utrymme pojkar och flickor får och tar. Den skillnaden är verklig, och den är så begränsande (för alla). Mina pojkar måste förstå att ge andra - också (särskilt) flickor - respekt och utrymme, för annars sätter jag mig ner och gråter.

Min utmaning är att jag inte vet något annat. Jag vill ju gärna tänka mig att jag skulle ha samma krav och förväntningar på mina döttrar om jag skulle ha några, men det kan jag inte veta. En sak vi försummat är att inpränta i barnen att hjälpa till på ett självklart sätt här hemma - visst försöker vi, men vi orkar inte alltid vara så konsekventa som vi borde. (Sen är vi ju själva inga mästare på ordning och reda, tyvärr...) Jag kan inte låta bli att undra om vi skulle ha haft andra förväntningar på flickor? Skulle de hjälpa till att duka av bordet utan tjat vid det här laget? Eller så skulle vi ha varit lika slappa ändå. Jag vet inte jag.

Sedan för ju olika pojkar med sig olika utmaningar också. Vår älskade första testkanin har inte utmanat oss särskilt mycket där - han har alltid haft minst lika mycket flickkompisar som pojkkompisar, är en mästare på att pyssla och inte varit den som sprungit runt och härjat med käppar. När hans lillebror nu drar hem pistoler han byggt på slöjd och vägrar strumpor med rosa detaljer i förskolan blir jag ibland lite ställd. Klart att det är okej att dissa rosa, jag blir bara lite häpen. Leksakspistoler vill jag inte ha i mitt hus, och skulle vi bara ha haft ett barn - vårt första - hade jag lite malligt trott att min inställning automatiskt har överförts på honom. Nu inser jag att det bara råkade falla sig så. Uttrycka känslor däremot, det ligger så mycket närmare för tvåan. Ödmjuk blir man av att ha flera barn, på det här området som så många andra...

Trippelkalas

Då var det hänt. Jag har blivit ännu äldre. Det är bara att gilla läget, även om jag kan sakna både mitt midjemått och min frihet från när jag var 23. Annat gott har ju kommit istället, som till exempel de tre ungarna i mitt liv. Egentligen har jag väl inte riktigt sett födelsedagar i första hand som ett ålderstecken sen jag blev myndig, men det är en utmärkt möjlighet att fira lite. Och firas. Idag firade vi framför allt Josef, som ju skulle ha haft kalas för två veckor sedan om inte hans far gått och fått feber, men både jag och min moffa (som fyllde i onsdags) fick vara med på ett hörn idag istället. Effektivt! Och kalaseffektivitet kan kanske behövas den här årstiden, när vi annars har kalas nästan varje helg i släkten... Nästa söndag ska vi på sjuårskalas med nästan samma gäng, bara att fortsätta där vi slutade idag!

Throwback... Saturday: Überseemuseum in Bremen!

För att nu göra något lite otippat denna höstlördag, min sista som 35-åring, tänkte jag blogga om Bremen. (Eller så är det inte det minsta otippat; det var nog mest en fråga om när!) Största delen av min sommar är ganska halvbloggad, och det stör mig - inte minst för att det visade sig att jag hade så dålig koll på den här sista dagen i Bremen att jag och Matias fick sitta en stund och pussla ihop det vi mindes för att till sist få en klar bild av vad vi gjorde och när och hur. Inte för att det spelar den minsta roll för varken mitt liv eller någon annans att jag minns hur vi gick och vad vi åt - men det stör mig. Det är så mycket av livet som bara trillar ut i marginalerna av minnet. 

Vi var alltså tre hela dagar i Bremen, och tacksamt nog är Bremen inte en stad som skulle kräva månader för att avverka alla måste se-listor. Det mesta av det bästa hade vi redan sett, och eftersom de lovat regn från förmiddagen försökte vi hitta på något roligt att göra inomhus. Det blev Überseemuseum, bra val! Det är ett museum som inte bara berättar om de olika världsdelarna, utan försöker skapa en känsla av att besökaren faktiskt ÄR där. Det lyckades ganska bra! Det är inget briljant high tech-museum, men jag tyckte om det. Gissar att Arvid och Edvin också skulle ha trivts där.

Är det någon som kan tyda skylten och vet var vi är på bilden här ovanför? Thailand? Vietnam? Det stod det faktiskt inte så noga, men jag kan tänka mig att någon som varit där-var-det-nu-är skulle bli supernostalgisk av godiset och förpackningarna. Annars tyckte jag allra mest om Afrika-avdelningen, som kändes fräschast och dessutom var allra mest informativ, med afrikanska dagstidningar, infoskyltar och videoberättelser av människor från olika samhällsklasser i Kenya (tror jag det var). Intressant! Och ännu roligare hade det varit om inte Josef prompt skulle slänga ner de afrikanska dagstidningarna genom gallret från andra våningen till bottenplan när jag ville läsa på skyltarna och lära mig saker...

Oh! Jag snackade förresten tyska med några skolkids som var på studiebesök! Okej, inte massor, men de frågade om Josef var pojke eller flicka - och när jag svarade att han är en pojke var de väldigt skeptiska eftersom han hade rosa på skorna... Haha. Minns inte om jag skrev det när jag bloggade om början av resan, men det var så roligt med tyskan. Jag har ju använt min skoltyska extremt lite i verkliga livet, och det jag har kunnat har jag till stora delar glömt, men ändå kändes det så naturligt att använda det jag kan. Lite som att det skulle räcka med några veckor i Tyskland så skulle det flyta på som bara va. (Jag vet, det där är en illusion som skulle krossas ganska omgående, men låt mig behålla den! Den känns ju så bra!)

Sen gick vi in en sväng till grannen Hauptbahnhof som jag varit in till tidigare på jakt efter en mataffär och ville visa Matias. Vacker station! Sen hämtade vi asiatisk take-away som vi åt i en park ("drakryggen") och fortsatte med att spana in lite affärer. Processen var följande när vi hittade en stor C&A med reaskyltar i fönstren: Matias stannade ute i solen med sovande Josef i vagn, jag gick in och rekognoserade, varpå jag hämtade Matias och visade honom vad han kanske var intresserad av. Han dissade en del och köpte en del, shoppingen avklarad! Galet stereotypt, jag vet.

På något sätt lyckas vi alltid hamna framför legohyllan i ett varuhus förr eller senare, var vi än är. Lite svårt att förklara eftersom den för det mesta ser ganska likadan ut från land till land, men vi dras visst dit. Matias hittade i alla fall ett par byggsatser att imponeras av och Josef började bygga - med legolådor...

Fortsättning följer!

Lördag

Edvin ligger på golvet och snickelisnackar medan Matias och jag försöker fixa och baka inför morgondagens kalas. Jag tror han förklarade hur han ska ta delar av kylskåpet och bygga en diskmaskin som diskar så kallt så det blir istappar...

Matias: Vad du babblar på!
Edvin (nöjd och belåten): Ja jag babblar på! För he e löödan, och då får man babbla på!

Så nu vet ni det. Det är okej!